Det finns idag allvarliga brister i rehabiliteringsarbetet. För majoriteten av de arbetsskadade inom till exempel Handels avtalsområde finns det få som erhåller en fruktbar rehabilitering som gör det möjligt för individen att fortsätta sitt yrkesverksamma liv. De vanligaste skadorna är belastningsskador. Dessa går att förhindra och rehabilitera om resurser sätts in i tid.
Enligt utredningen Arbetsgivarens Rehabiliteringsansvar (SOU 1998:104) tar arbetsgivarna idag inte sitt rehabiliteringsansvar och bryter därmed mot lagen. De som är bäst på detta är stora arbetsgivare med god tillgång till företagshälsovård och utredningsresurser. Små företag klarar det inte. Problemet är att flertalet små arbetsgivare inte anser sig ha råd, inte har tillräckliga kunskaper och inte har några utredningsresurser. Trots att lagen (lag om allmän försäkring, AFL) föreskriver att arbetsgivaren ska sätta igång en rehabiliteringsutredning om arbetstagaren varit sjukskriven längre än fyra veckor i följd saknas det en sådan i 75 procent av de sjukskrivningsfall som pågått längre än 90 dagar.
Det måste ses som ett fundamentalt demokratiskt misslyckande. Enskilda individer ska naturligtvis ha likhet inför lagen och ha samma rättigheter till rehabilitering. De ska inte vara beroende av den enskilde arbetsgivarens ekonomiska styrka, betalningsvilja och godtycke.
Att arbetsgivarna skiljer sig åt i ekonomisk styrka och tillgång till företagshälsovård är det grundläggande problemet. Det behövs därför ett nytt system där arbetsgivarna mer solidariskt delar på detta, sitt lagstadgade ansvar. Ett sådant skulle utjämna skillnaderna mellan små och stora företag eftersom vi då får ett system där alla arbetsgivare är med och betalar rehabiliteringen. I denna mening sprids riskerna.
Utformningen borde ha karaktären av en statlig obligatorisk rehabili- teringsförsäkring som ett komplement till den allmänna sjuk- och arbets- skadeförsäkringen. Denna försäkring borde finansiera en större del av rehabiliteringens kostnader. På så sätt skulle samhället garantera att denna rättighet kunde spridas till alla.
En invändning mot detta förslag är att det kan frånta arbetsgivaren ett incitament till att förbättra sin arbetsmiljö. Men arbetsgivaren har ändå enligt arbetsmiljölagen skyldighet att rätta till fel och brister i arbetsmiljön. Dessutom skulle detta leda till en stimulans av rehabilitering, vilket skulle göra det möjligt för Yrkesinspektionen att via enkla register lokalisera arbetsplatser där arbetsmiljön måste förbättras. Det är också svårt att belägga att arbetsgivare - av rädsla för just framtida ansvar för rehabilitering - investerat i förbättrad arbetsmiljö. I så fall skulle inte så många mindre och medelstora företag har problem att uppfylla lagens bokstav.
Det handlar inte om att ta ifrån arbetsgivarna kostnadsansvaret utan snarare att se till att detta ansvar också realiseras i praktiken - vilket inte sker idag. Genom att via arbetsgivaravgiften ta in pengar till rehabiliteringen centralt och sedan sprida den där behoven finns ökar riskspridningen, försäkringsmässigheten, rehabiliteringsviljan och utjämnar ojämlikheten.
Vi ser också att arbetsmarknadens utveckling mot lösare anställnings- kontrakt gjort att det har blivit svårare att få arbetsgivare att känna sitt ansvar för rehabilitering. Här behövs därför en kollektiv fond som kan användas av de statliga myndigheterna för att få till stånd rehabilitering för dessa grupper.
Samhället skulle tjäna på en obligatorisk lagstadgad företagshälsovård och en statlig rehabiliteringsförsäkring. Framför allt eftersom det skulle minska mänskligt lidande men också genom att det skulle förhindra att personer i yrkesaktiv ålder försvinner från arbetsmarknaden. Med ett ökat arbetsutbud skulle eventuella flaskhalsproblem och latenta inflationshot minska. Sysselsättningen skulle totalt kunna öka. Målet om 80 procent i syssel- sättning vore lättare att nå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk rehabiliteringsförsäkring.
Stockholm den 28 september 1999
Ingemar Josefsson (s)
Lena Sandlin (s)