Idag ansvarar arbetsgivaren för sjuklön till anställda under de
första 14 dagarna av en sjukdomsperiod, s.k.
arbetsgivarinträde. Den första dagen av sjukfrånvaron räknas
som en karensdag. Om en ny sjukperiod påbörjas inom fem
dagar skall den anses som fortsättning på den tidigare
sjukperioden i fråga om karensdag, ersättningens storlek och
sjuklöneperiodens längd.
Regeln om sjuklöneperiod infördes ursprungligen delvis för att tvinga fram
rehabiliteringsinsatser från arbetsgivarens sida. Genom att sjukskrivnings-
kostnaderna skulle vara kännbara för arbetsgivaren var tanken att denne
skulle få ett ekonomiskt incitament att satsa på arbetsmiljö och före-
tagshälsovård.
Det går emellertid att på goda grunder ifrågasätta om denna förändring av
sjukförsäkringen som arbetsgivarinträdet innebar har fungerat på avsett vis.
Det förebyggande arbetsmiljöarbetet har tvärtom eftersatts sedan
sjuklöneperioden infördes 1992. I stället för att vidareutveckla arbetsmiljön
finns en uppenbar risk att arbetsgivarna undviker att anställa den som är sjuk
ofta eller har ett handikapp av något slag. I stället för att föra arbets-
miljöarbetet framåt har sjuklöneperioden bidragit till en ökad utslagning. Det
leder till stora kostnader för samhället och de enskilda individerna.
För små och medelstora företag skulle ett avskaffande av arbetsgivar-
inträdet i sjukförsäkringen vara en viktig och angelägen förändring. Det vore
också intressant att ta reda på i vilken utsträckning arbetsgivarens
sjuklöneansvar leder till en tvekan att anställa över huvud taget. Därför är det
angeläget att se över på vilket sätt arbetsgivarinträdet har påverkat till
exempel anställningarna och det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Det kan
finnas anledning att pröva om inte en avprivatisering av sjuklöneperioden
skulle få positiva samhällsekonomiska konsekvenser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjuklöneperiod i sjukförsäkringen.