Arbetsskadeförsäkringen har försämrats kraftigt de senaste
åren. Man kan inte längre säga att den uppfyller vissa
grundläggande krav. Den ger inte längre någon trygghet för
stora grupper som oförskyllt blir skadade i sitt arbetet. Den
ger inte heller någon informativ signal till arbetsmiljöarbetet
och Yrkesinspektionen om farliga arbetsplatser eftersom
människor inte längre tjänar på att anmäla arbetsskador.
De svenska socialförsäkringarna är inte generellt könsdiskriminerande.
Men de förändringar i arbetsskadeförsäkringen som trädde i kraft 1993 med
skärpta bevisregler innebar att det främst var lågavlönade kvinnor i
arbetarklassen som förlorade. De kunde inte längre få sina belastningsskador
godkända som arbetsskador. Männens belastningsskador har däremot
godkänts i högre utsträckning. Förändringarna 1993 strider mot EG-rättens
likabehandlingsprincip som stipulerar ett generellt förbud mot indirekt köns-
diskriminering i socialförsäkringarna. Denna indirekta könsdiskriminering i
arbetsskadeförsäkringen måste upphöra. De kvinnor som genom långvarigt
repetitivt arbete fått belastningsskador ska naturligtvis få sina belastnings-
skador godkända.
Den 1 juli 1993 avskaffades dessutom arbetsskadesjukpenningen, vilket
inneburit att folk inte bryr sig om att anmäla sin skada, vilket i sin tur gör
det
svårt för samhället att bekämpa arbetsskador.
Samhället skulle vinna på att i tid kunna upptäcka, förebygga och
rehabilitera arbetsskador. Genom att arbetsskador inte anmäls till följd av
utebliven ersättning kan de samhällsekonomiska kostnaderna i framtiden
komma att bli betydligt större och svårare att komma till rätta med.
Regeringen bör se över arbetsskadeförsäkringen för att nå ökad jämställdhet
och ökad total samhällsekonomisk effektivitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.