Arbetsskadeförsäkringen har försämrats kraftigt de senaste åren. Man kan inte längre säga att den uppfyller vissa grundläggande krav. Den ger inte längre någon trygghet för stora grupper som oförskyllt blir skadade i sitt arbetet. Den ger inte heller någon informativ signal till arbetsmiljöarbetet och Yrkesinspektionen om farliga arbetsplatser eftersom människor inte längre tjänar på att anmäla arbetsskador.
De svenska socialförsäkringarna är inte generellt könsdiskriminerande. Men de förändringar i arbetsskadeförsäkringen som trädde i kraft 1993 med skärpta bevisregler innebar att det främst var lågavlönade kvinnor i arbetarklassen som förlorade. De kunde inte längre få sina belastningsskador godkända som arbetsskador. Männens belastningsskador har däremot godkänts i högre utsträckning. Förändringarna 1993 strider mot EG-rättens likabehandlingsprincip som stipulerar ett generellt förbud mot indirekt köns- diskriminering i socialförsäkringarna. Denna indirekta könsdiskriminering i arbetsskadeförsäkringen måste upphöra. De kvinnor som genom långvarigt repetitivt arbete fått belastningsskador ska naturligtvis få sina belastnings- skador godkända.
Den 1 juli 1993 avskaffades dessutom arbetsskadesjukpenningen, vilket inneburit att folk inte bryr sig om att anmäla sin skada, vilket i sin tur gör det svårt för samhället att bekämpa arbetsskador.
Samhället skulle vinna på att i tid kunna upptäcka, förebygga och rehabilitera arbetsskador. Genom att arbetsskador inte anmäls till följd av utebliven ersättning kan de samhällsekonomiska kostnaderna i framtiden komma att bli betydligt större och svårare att komma till rätta med. Regeringen bör se över arbetsskadeförsäkringen för att nå ökad jämställdhet och ökad total samhällsekonomisk effektivitet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.
Stockholm den 28 september 1999
Lena Sandlin (s)
Ingemar Josefsson (s)