De personer som drabbas av arbetsskada måste erhålla ett
fullgott ekonomiskt skydd, vilket inte är förhållandet idag.
Det är en viktig princip att ett fullgott skydd ges då den som
förvärvsarbetar utsätts för risker i arbetet som han/hon
normalt har mycket begränsade möjligheter att själv påverka.
Dagens regler håller inte den arbetsskadade ekonomiskt skadeslös.
Möjligheten att själv påverka de risker som de förvärvsarbetande utsätts för
är dessutom oftast begränsade. Här kan skillnaderna mellan olika yrkes-
grupper vara stora och det föreligger också stora skillnader i riskhänseende
mellan kvinnor och män. Det går dock inte att komma ifrån att sambandet
mellan arbete och hälsa är högst påtagligt.
ILO-konventionen nr 21, som gäller förmåner vid yrkesskada, uppfylls inte
i Sverige av idag. Det är nödvändigt att den kommande propositionen vad
gäller framtida arbetsskadeförsäkring regleras i enlighet med ILO-
konventionen.
Det nuvarande arbetsskadebegreppet har gett upphov till många negativa
konsekvenser. Att antalet godkända arbetsskador minskat med hela 90 %
efter regeländringen 1993 innebär inte att arbetsskadorna mer eller mindre
upphört - långt därifrån! Många kvinnor och män går idag med arbetsskador
utan att vara berättigade till ersättning för arbetsskada. De prövas inte på ett
korrekt sätt, vilket i sin tur bidrar till att det förebyggande arbetet med
bättre
kunskaper och praktiska åtgärder samt rehabiliteringsarbetet går om intet.
Nuvarande regel med en faktor med "hög grad av sannolikhet" för att
betraktas som arbetsskada har inneburit att många inte erhållit den hjälp och
de åtgärder som behövts för att de skall kunna återinträda i arbete. I stället
har långtidssjukskrivningarna ökat. Likaså har det för den enskilde individen
praktiskt taget blivit omöjligt att få ersättning för arbetssjukdomar,
belastningsskador etc. Detta gäller inte minst arbetsplatser som domineras av
kvinnor.
Den som - trots ovanstående - har blivit friskskriven efter en längre tids
sjukdom kan ändå få svårigheter att komma tillbaks till samma arbetsplats
när arbetsgivaren inte vidtagit några åtgärder för att anpassa arbetsför-
hållandena.
En stor del arbetsskadade får av läkarna diagnosen arbetsskada som gör att
de inte kan arbeta kvar i sitt gamla yrke utan måste byta yrkesinriktning.
Personen ifråga kan t ex genomföra ett "lättare arbete". Vilket "lättare"
arbete som finns för en drygt 50-årig, lågutbildad servitris, med rygg-, axel-
och armskador är det svårt att få svar på. Tillgången på lämpliga arbeten och
arbetsgivare som är villiga att anställa grupper med så kallad "restar-
betsförmåga" finns i alltför stor utsträckning och bör följas upp.
Det kan inte heller uteslutas att det nuvarande arbetsskadebegreppet
hämmar nödvändigt statistikunderlag, forskning, kunskapsspridning etc,
vilket hindrar ett aktivt arbete med den fysiska arbetsmiljön. Avsaknaden av
underlag utgör hinder för kvalificerad forskning när arbetssjukdomar inte
längre anmäls och registreras.
Det är också nödvändigt att slå fast att möjligheten för en försäkrad att få
livränta under sjukbidragstiden finns kvar och tydliggörs i den framtida
lagstiftningen.
Det är oerhört viktigt att vi får en framtida arbetsskadeförsäkring som är
förebyggande, rehabiliterande och rättvis och ger den arbetsskadade ett
fullgott skydd samt att socialförsäkringen även i framtiden måste vara allmän
och generell samt gemensamt finansierad.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den framtida arbetsskadeförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av arbetsskadade som anses ha
restarbetsförmåga.