Försäkringskassorna i landet tolkar behovet av stöd för
rehabilitering för olika personer på olika sätt. I
budgetpropositionen påpekas att kassans samordning av den
arbetsinriktade rehabiliteringen inte fungerar
tillfredsställande. Rehabiliteringsinsatserna kommer ofta för
sent. Arbetsgivarna gör heller inte rehabiliteringsutredningar
i tillräcklig omfattning. Socialförsäkringsministern pekar på
allvarliga brister i tillämpningen av lagstiftningen hos
rehabiliteringsarbetets centrala aktörer, främst arbetsgivare
och försäkringskassa. Insatserna sker för sent och
rehabiliteringsutredningarna är bristfälliga. Allvarligt är
också att det inte går att bedöma om de medel som
budgeterats för rehabilitering ger önskat resultat.
I förarbeten till rehabiliteringsreformen talas om medicinsk, social och
yrkesinriktad rehabilitering. Den medicinska avser att återställa och förbättra
grundläggande funktioner. I första hand är det landstingen som svarar för den
medicinska rehabiliteringen. Den sociala omfattar åtgärder som service, råd
och bistånd i personliga ärenden och är främst en fråga för kommunernas
socialtjänst. Den yrkesinriktade rehabiliteringen ligger inom arbetsmarknads-
organens ansvarsområde. De allmänna försäkringskassorna har ansvar för
samordning av resurserna och det yttersta ansvaret för att de försäkrade i tid
skall få den rehabilitering som är lämplig. Försäkringskassan och
arbetsgivaren samarbetar vad gäller den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Vidare skall kassan i samråd med den försäkrade se till att hans eller hennes
behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv rehabilitering. Försäkringskassan har en initiativroll
och ett samordningsansvar för all rehabilitering av försäkrade. Kassans
arbete med rehabilitering avser alla typer av åtgärder i långa sjukfall, inte
endast arbetslivsinriktade.
Vem får rehabilitering?
Det har under de senaste åren gjorts ett flertal
undersökningar och studier över hur rehabiliteringsarbetet
bedrivs. I rapporten "Vem får arbetslivsinriktad
rehabilitering? (RFV 1997:10) kartläggs och analyseras vilka
egenskaper hos de långvarigt sjukskrivna som har varit
avgörande för hur försäkringskassan selekterar dem som
erbjuds åtgärder. Där konstateras bl.a. att egna
rehabiliteringsförslag vid en kontakt med försäkringskassan
ökar sannolikheten att bli erbjuden åtgärd och att
diagnoserna ryggsjukdom och reumatism ökar sannolikheten
att få åtgärder.
En annan bild som undersökningen ger av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen är de skillnader som gäller för kvinnor och män. Trots att
kvinnor och män får lika mycket åtgärder, väljs de ut på olika sätt och får
olika typer av rehabilitering. För kvinnorna är andelen åtgärder som utgörs
av utbildning mindre än för männen. Män med en treårig gymnasieutbildning
har en kraftigt ökad sannolikhet att få åtgärder jämfört med andra män.
Kvinnor och män kontaktar försäkringskassan i samma utsträckning och
lämnar egna rehabiliteringsförslag lika ofta.
Trots detta har männens egna förslag till rehabiliteringsåtgärder en mycket
större betydelse än kvinnornas för sannolikheten att även sent i sjukfallet få
åtgärder.
I Riksförsäkringsverkets tillsynsrapport Försäkringskassornas handlägg-
ning av ohälsoförsäkringarna (RFV 1998:4) konstateras att det finns brister i
de beslutsunderlag som ligger till grund för ärenden inom ohälsoområdet.
Det brister bl a i regelbundna bedömningar av rätten till sjukpenning,
behovet av rehabilitering samt rätten till förtidspension/sjukbidrag. Det finns
anledning att undersöka hur RFV:s tillsynsroll fungerar och hur samspelet
med försäkringskassorna ska kunna förbättras.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brist på jämställdhet vid bedömningen av
rehabiliteringsbehov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samspelet mellan Riksförsäkringsverket och
försäkringskassan.