Alla regional- och glesbygdspolitiska insatser bör i grunden vila på en långsiktigt hållbar strategi som inte bara befrämjar en ekologiskt hållbar utveckling i den egna regionen, utan också i resten av landet och i resten av världen. Paradoxal situation
Idag har vi den paradoxala situationen att de regioner och orter som kunde ha möjlighet att snabbast förverkliga regeringens vision om Sverige som den första kretsloppsanpassade nationen för en svår kamp för sin egen överlevnad. Av mångmiljardsatsningen för att ställa om Sverige i hållbar riktning når endast små rännilar utvecklingsprojekt i glesbygden. Dessa omställningsmedel är i första hand avsedda för fysiska investeringar. Därför har snarare tekniska ombyggnationsprojekt prioriterats i miljonprogrammets förorter. Detta behöver i sig inte vara negativt, men bör nu följas av andra typer av insatser som bl a inriktas på förändringar i samhällsstruktur, ekonomi och livsstil.
Avsaknad av strategi
I en utvärdering av tillväxtavtalen, Ekologiskt hållbar utveckling i de svenska tillväxtavtalen - Ex-ante utvärdering av Tuija Hilding-Rydevik, konstateras att tillväxtavtalen inte lever upp till de vackra orden om hållbar utveckling. Det konstateras att inget avtal kan visa någon strategi för detta. Följande är citat ur utvärderingen:
Det är besvärande att så få avtal inte definierat vad de menar med ekologiskt hållbar utveckling och att det är svårt att få en samlad bild av vad man faktiskt vill åstadkomma inom detta fält. Den tydliga behovsanalysen saknas i de flesta fall. Kombinationen av att inte veta vad man menar med ekologiskt hållbar utveckling, en dålig behovsanalys och att man inte vet vilka aktörer som deltagit för att bidra med kunskap om ekologiskt hållbar utveckling är inte övertygande helt enkelt...
Det finns mer att vinna ofta bara genom en större precisering av inriktningen på åtgärderna...
Strategiska miljöbedömningar (SMB) eller miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) har inte tillämpats i ett enda fall. De finns varken nämnda eller refererade som en möjlighet i arbetet med tillväxtavtalen.
Miljömålen ger otillräcklig ledning
Med ledning av ovanstående utvärdering föreslår vi att de 15 nationella miljökvalitetsmålen kompletteras med de fyra s k systemvillkoren som de definierats av organisationen Det naturliga steget som orsaksrelaterade miljömål.
Problemet med de 15 miljökvalitetsmålen som riksdagen antagit är nämligen att de ger otillräcklig ledning i miljöarbetet.
Miljödebatten såväl i Sverige som internationellt präglas i hög grad av ett utsläppsperspektiv där fokus riktas mot de symtom vi ser i form av exempelvis försurning, tilltagande växthuseffekt, ozonskiktsförtunning, övergödning m.m. Även de 15 nationella miljökvalitetsmål som antagits av riksdagen har sitt ursprung i detta perspektiv.
För att kunna tillämpa dessa miljömål hamnar man i en ständig gränsdragningsdiskussion. Vad menar vi med frisk luft? Eller grundvatten av god kvalitet? Eller levande sjöar och vattendrag? Hur många ppm av ickeönskvärda ämnen får tillåtas i luften eller vattnet för att målet ska anses uppfyllt?
Gränsdragningen görs utifrån dagens kända kunskap om miljöproblemen och de ämnen som förorsakar dessa. I takt med att ny forskning upptäcker okända skador och nya miljöfarliga ämnen sänks gränsvärdena successivt och fler ämnen listas bland de som samhället bör avveckla.
För sent
Problemet med detta förhållningssätt är att reaktionen alltid kommer efter det att skadan redan skett. Komplexiteten i att härleda sambanden mellan konstaterade miljöproblem och orsakerna till dessa är ofta så stora att det i praktiken blir svårt att avgöra vilket eller vilka utsläpp som ger de mest betydande bidragen till de olika typerna av miljöproblem. Komplexiteten ökar ytterligare i takt med att nya okända ämnen släpps ut vars miljö- effekter ännu inte är kända. Motåtgärder kan inte heller systematiskt sättas in förrän miljöproblemen kunnat påvisas och effekterna blivit allvarliga. Detta är särskilt oroande när fördröjningseffekterna mellan utsläpp och konstaterad effekt är mycket lång som det är i exempelvis fallet freoner och deras effekt på ozonskiktet. Konsekvensen av detta perspektiv på miljöproblemen blir således att åtgärderna alltid kommer alldeles försent i förhållande till de skador som förorsakats.
Arbeta "uppströms"
Ska man på allvar kunna prata om en ekologiskt hållbar utveckling måste man istället arbeta förebyggande så att man åtgärdar problemen "uppströms" - vid roten till det onda. Miljömålen relateras då till de grundläggande problemorsakerna. För att kunna göra detta krävs att man utvecklar ett systemtänkande där man ser ekosystemet i sin helhet och hur detta påverkas av samhällets aktiviteter.
Systemsyn
Miljöorganisationen Det naturliga stegets huvudsakliga arbetsområde har alltsedan tillkomsten 1989 varit att utveckla och sprida kunskaper om systemtänkande i miljöarbetet. Man har via en s k konsensusprocess bland framstående svenska forskare låtit utveckla ett koncept där man bl a identifierar vilka villkor som måste uppfyllas för ekologisk hållbarhet. Dessa uttrycks i form av fyra s k systemvillkor:
I ett hållbart samhälle...
- utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från berggrunden,
- utsätts inte naturen för systematisk koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion,
- utsätts inte naturen för systematisk undanträngning genom överuttag eller manipulation,
- är hushållningen med resurser så effektiv och rättvis att mänskliga behov tillgodoses överallt.
De allra flesta miljöproblem har sitt ursprung i en kränkning av något eller några av dessa systemvillkor. Enda sättet att lösa problemen och långsiktigt kunna skapa ett ekologiskt hållbart samhälle är att se till att man inte behöver kränka dem. På så sätt kan systemvillkoren tjäna som "kompass" för att visa vilken i riktning man bör arbeta. Man kan också förebygga kommande miljöproblem genom att undvika att använda ämnen som förr eller senare, med ökande koncentrationer, kommer att bli ett problem.
Idag tillämpas systemsynen av många hundra svenska företag och kommuner. De s k ekokommunerna, idag 58 st, har exempelvis viljan att ansluta sig till systemvillkoren som det viktigaste kriteriet för att bli medlem i deras förening - SEkom. Konceptet har också spridits till en rad andra länder.
Material- och energibalanser - vägen framåt
Med användning av systemvillkoren blir utgångspunkten för planering på såväl den regionala som den kommunala nivån att man måste skaffa sig en bild av hur material- och energiflödena ser ut lokalt och regionalt för att kunna bygga upp hållbara näringslivsstrategier. I varje kommun och i varje län borde någon typ av material- och energibalans upprättas som visar vad som kommer in i kommunen/regionen och vad som kommer ut.
Med utgångspunkt från detta kan man i varje kommun och varje län bygga upp hållbara strategier baserade på fyra huvudpunkter:
Slut kretsloppen. Här följer man produktionkedjan från råvara till avfall. Fr a fokuserar man på "läckaget" i processerna, d v s utsläpp och avfall. Grundtanken är att all upparbetning och allt omhändertagande av avfall ska ske så lokalt som möjligt. Det man kan göra på den lokala och regionala nivån är att försöka koppla ihop ett företags avfall med en annan verksamhet som kan använda avfallet som råvara i sin produktion. Gotland har arbetat på detta sätt med visionen "noll-avfall" som slutmål. Exempelvis visade det sig att avfallet från det lokala bryggeriet skulle kunna ge underlag för 27 nya verksamheter. Bl a har ett bageri kommit igång som baserar en stor del av sin råvara på restprodukter från bryggeriet. En poäng med att initialt fokusera på avfallet är att företaget kan se en direkt koppling mellan ekonomi och ekologi. Det som betraktats som en kostnad och ett problem kan göras till en resurs och intäkt!
Satsa på befintligt lokalt näringsliv. Här handlar det i hög grad om att kunna erbjuda lämpliga miljöutbildningar till små och medelstora företag samt få dem att successivt inrätta någon form av miljöledning i företagen. Vi förordar arbete i nätverksform som det mest effektiva. Det finns idag ett antal goda exempel på hur detta kan gå till, bl a den s k Hackeforsmodellen från Linköping. Har man fått igång punkt 1 på ett bra sätt så bildas nästan automatiskt företagskonstellationer som har nytta av varandra. Kanske kan man för detta ändamål samarbeta med de industriella utvecklingscentra som nu växer fram i landet.
Komplettera med saknade steg/företag. Från den kartläggning som skett under punkt 1 kan man se var i produktionskedjan som det vore önskvärt om en verksamhet kunde etableras lokalt eller regionalt för att slippa transportera produkten onödigt långa sträckor. I en vision för ett hållbart samhälle måste ligga att produktionsprocesserna kan förläggas så lokalt som möjligt. Det ska inte vara nödvändigt att exempelvis bär i Norrland vidareförädlas i södra Sverige för att sedan åter transporteras upp till Norrland. Självklart går det inte att i en kommun vara helt självförsörjande. Det är inte heller önskvärt. Viss produktion kräver så pass stora enheter att en enskild kommun är för liten, men man kan på det regionala planet åtminstone sträva efter att så stor del av produktionskedjan som möjligt, inklusive upparbetningen av restprodukterna, kan återfinns inom regionen.
Konceptet lägger vid denna punkt också stor vikt vid att utveckla miljöentreprenörsutbildningar, där deltagarna genom att kunna ta del av dessa saknade pusselbitar också kan få uppslag till affärsidéer som passar in i helhetsstrategin.
Här bör också nya företagsformer som "gemenskapsföretag" kunna fylla en funktion för att snabbare få igång nya verksamheter.
Komplettera med nya branscher och verksamheter. Först i sista hand kommer det som vanligen är kommunernas viktigaste näringslivsstrategi - att skaffa nya företag till orten. Men även denna typ av raggning måste ske utifrån en bärkraftig helhetsstrategi. Finns det lokala/regionala råvaror för branschen? Finns det lämplig kompetens? Passar produktionen i övrigt in i den lokala näringslivsstrukturen och den lokala samhällskulturen? Ger den nya branschen positiva "spinn-off" - effekter på övriga samhället? Även denna punkt kan kombineras med exempelvis miljöentreprenörsutbildningar.
Bärkraftiga näringslivsstrategier
Miljöpartiet föreslår att ovanstående modell används för att upprätta bärkraftiga näringslivsstrategier i kommuner och län. Genomförandestrategin bygger på att staten lägger riktlinjer och direktiv till länsstyrelserna och att man sedan stöttar lokala initiativ. För att locka kommunerna att ta initiativ bör vissa fördelar erbjudas. Här kan man tänka sig att ett regional- och glesbygdspolitiskt stödpaket byggs upp, där de kommuner som upprättar egna bärkraftiga näringslivsstrategier också får förfoga över en viss mängd statliga medel för att genomföra de åtgärdsprogram som man föreslår. Man kan man upprätta särskilda lokala näringslivsfonder för detta ändamål. Det viktiga är att man kan stimulera de kommuner som i samråd med det lokala näringslivet lyckas utveckla denna typ av program.
Regional och lokal kompetensuppbyggnad kring hållbar utveckling
I mindre samhällen integrerade med naturen och med en mestadels stark socio-kulturell struktur och social ekonomi, förefaller det som om arbetet för en hållbar utveckling har lättare att få genomslag och kunna förverkligas. De stora hållbarhetsproblemen finns i de större städerna (vid en internationell utblick fr a i de gigantiska storstäderna).
Kunskapsgap
Trots det positiva arbete som redan sker och de goda förutsättningar för en hållbar utveckling som finns är som sagt den svenska glesbygden mer hotad än någonsin. Under de senaste åren är det endast storstäderna och universitetsorterna som haft en befolkningsökning medan övriga orter haft en kontinuerlig befolkningsminskning. Tillväxtbranscherna som i första hand är kunskapsintensiva söker sig till universitetsorterna och närheten till kunskapscentra. Svårigheterna för glesbygdskommunerna att rekrytera resurspersoner med hög kompetens och/eller kunskapsinriktade företag är väldokumenterade. Ett av de största hoten mot glesbygdens överlevnadsmöjligheter förefaller således ligga i det tilltagande kunskapsgapet mellan tillväxtorterna och övriga mindre orter. Hotbilden blir särskilt allvarlig när, som det antyds i nyligen publicerade undersökningar, även viljan - om nu möjligheten fanns - att flytta åter till glesbygden minskat. Man kan ana ett samband mellan denna minskade benägenhet till återflyttning och det växande kunskapsgapet mellan stad och land.
Pröva fullskalemodeller - vägen framåt
Samtidigt lider Agenda 21-processen av brist på konkreta samhälleliga helhetslösningar. Vi har visserligen ett otal "goda exempel" både i större samhällen och i glesbygd på olika former av s k "ekologisk teknik" inom byggande, avfalls- och avloppshantering m.m. Men omställningen till ett hållbart samhälle kräver också en omställning av "mjukvaran", d v s samhällsorganisationen, ekonomin, livsstilen m m och framför allt en utveckling av den sociala ekonomin. Först när vi har exempel på en fungerande helhet kan vi fullt ut se konsekvenserna av vad en omställning till hållbarhet innebär. Även här förefaller de lättare att kunna ställa om ett mindre samhälle än ett större. I en lagom stor, aktiv by är det lättare att förankra och pröva olika typer av metoder och verktyg. Glesbygdsuniversitetet har samlat några i en s k metodbox. I det ingår att man också konkret fysiskt/tekniskt förändrar sin by i hållbar riktning. Därför borde det vara just i byar som man prövar s k fullskalemodeller för hållbar utveckling som inkluderar såväl ekologiska, ekonomiska som sociala metoder.
Om vi dessutom medvetet vill satsa på en kompetensuppbyggnad av glesbygden i syfte att göra den mer attraktiv och konkurrenskraftig borde inriktningen ske på sådan kunskap som dels är internationellt efterfrågad, dels lättare kan utvecklas i mindre samhällen exempelvis kunskap kring praktisk tillämpning av helhetskoncept kring hållbar utveckling och social ekonomi. Genom att utveckla denna typ av kompetens i glesbygdsområden får man en kostnadseffektiv resursanvändning samtidigt som man kan ge glesbygden konkurrensfördelar som underlättar utvecklingsarbetet.
Lokala och regionala kunskapscentra - vägen framåt
En konstruktiv regionalpolitik i syfte att stärka glesbygdens överlevnads- möjligheter bör inriktas på en bred kompetensuppbyggnad kring temaområdet hållbar utveckling och social ekonomi med särskild inriktning mot praktisk tillämpning och helhetssyn. Denna kompetensuppbyggnad kan lämpligtvis ske genom uppbyggnad av lokala och regionala kunskapscentra runt om i glesbygden. Genom en sådan satsning kan mindre orter ges möjlighet att utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt samtidigt som värdefull kunskap ackumuleras och långsiktigt kan exporteras/säljas till intresserade runt om i världen.
Vi menar således att kompetensutveckling kring hållbar utveckling är nyckeln till en framgångsrik regional- och glesbygdspolitik. Senare kan man bygga upp ett kompetensnätverk kring hållbar lokal utveckling, där viktiga noder blir lokala och/eller regionala kompetenscentra, ett eller flera i varje län.
I förlängningen kan ett eller flera av dessa kompetenscentra bli nationella och internationella förebilder/modeller för hållbar lokal utveckling med betoning på praktisk tillämpning och helhetssyn.
I byggandet av ett hållbart Sverige är det önskvärt med ett utvecklat samarbete mellan stad och land. Det är nödvändigt att fler människor ges möjlighet att kunna återvända från de större samhällena till glesbygds- kommunerna.
Man skulle kunna bygga upp en inflyttningsorganisation i syfte att underlätta för människor som vill flytta till glesbygden att kunna realisera denna önskan. I uppgiften kunde ingå att:
- stimulera samverkan mellan stad och land,
- marknadsföra möjligheterna till återflyttning till glesbygden,
- hjälpa familjer/enskilda att få bostäder i glesbygden,
- hjälpa familjer/enskilda och medflyttande att erhålla försörjning i gles- bygden.- 10F- P
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en hållbar strategi för näringspolitisk och regionalpolitisk utveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att komplettera de 15 miljömålen med 4 systemvillkor,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av material- och energibalanser, 1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en regionalpolitisk strategi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att stimulera de kommuner som upprättar en hållbar strategi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fullskalemodeller,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetensuppbyggnad,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regionala och lokala kunskaps- centrum,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetensnätverk kring hållbar ut- veckling.
Stockholm den 5 oktober 1999
Ingegerd Saarinen (mp)
Birger Schlaug (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till MJU.