Under ett antal år har undertecknad med flera kristdemokrater försökt få
fram en bättre och mer sammanhållen skärgårdspolitik. Grunden för detta
har bl a varit den statliga skärgårdsutredningen (SOU 1994:43) som
dessvärre inte ledde till någon proposition. I några avseenden har
riksdagen dock lyssnat. Det sitter nu en utredning som ska se över
jordförvärvslagen som bl a berör boende- och sysselsättningsintressena
vid fastighetsöverlåtelse. Frågan om fastighetsbeskattning har också
tagits upp även om man i grunden inte löst skärgårdsfastigheternas
problem i detta avseende. Detta räcker inte.
Underlag för beslutsfattande saknas inte när det gäller skärgårdsproblema-
tiken. Det som saknas är handlingskraft från regeringens sida. Regeringen
måste nu åstadkomma en samlad skärgårdspolitik. Det är många som väntar
på konkreta beslutsförslag som kan undanröja de olägenheter som skärgårds-
befolkningen är utsatt för. Det måste anses som ett riksintresse att Sveriges
skärgårdar kan hållas levande. Strävan måste vara att möjligheterna till
boende i skärgården förstärks liksom möjligheten till fast utkomst i "skär-
gårdsnäringar".
Vi upprepar nu några tidigare krav men vill också fästa uppmärksamheten
på några för skärgårdsborna viktiga aktuella frågeställningar. Som framgår
av näringsutskottets betänkande från februari 1999 har frågan om en samlad
skärgårdspolitik bollats mellan utredningar, Glesbygdsverket och regeringen
utan att den fått någon substans. Detta i sig visar nödvändigheten av ett
samlat grepp med en tydlig statlig aktör som sammanhållande kraft. Avsak-
naden av statlig samordning av myndighetsuppgifter i skärgården är ett stort
bekymmer vilket lett till uppsägningar och därmed förlust av arbetstillfällen.
Sjöfartsverkets nedläggningar av sjöbevakningsstationer aktualiserar frågan
om nödvändigheten av samordning av olika statliga myndigheters verksam-
het i skärgårdsområdena. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten och
SMHI är exempel på statliga verksamheter som är beroende av att det finns
boende i skärgården. När en myndighet prioriterar sina egna besparingskrav
tenderar ofta kostnaderna att öka för andra. En besparing hos en myndighet
kan leda till en samhällsekonomisk förlust på grund av att man inte ser till
helheten. En bättre samordning av de olika myndigheternas uppgifter bör
innebära ökade förutsättningar för att arbetstillfällen blir kvar i skärgården.
Det är nödvändigt att tillskapa ett tydligt statligt samordningsansvar för
skärgården. Ett särskilt statligt skärgårdsråd skulle kunna vara en väg att gå
för att få denna samordning till stånd. Det är inte tillräckligt att i denna
fråga
hänvisa till regionala och lokala initiativ.
Skärgårdsbefolkningens förutsättningar för fortsatt utkomst och boende i
skärgården har år för år försämrats. Exempel på detta är fastighetstaxeringen
som för många innebär att det i stort sett är omöjligt att bo kvar i de fastig-
heter som ofta gått i arv i flera generationer. När regeringen höjt fastighets-
skatten samtidigt som taxeringsvärdena skjutit i höjden försvåras och i vissa
fall omöjliggörs det för många att bo i skärgården. Många tvingas helt enkelt
bort från sina hem på grund av orimligt höga fastighets- och förmögenhets-
skatter. Det provisoriska förslag om nedsättning av fastighetsskatten i vissa
områden är inte tillräckligt bra ur ett skärgårdsperspektiv utan skapar bara
nya problem och ökad orättvisa. Fastighetsskatten måste snarast sänkas och
särskilda regler för taxering och beskattning av skärgårdsfastigheter införas.
Frågan om en vidgning av skärgårdsbegreppet har delvis hörsammats,
åtminstone vad gäller Glesbygdsverkets syn på skärgårdsområdet. Inom EU
verkar det fortfarande inte vara någon förändring men också fortsättningsvis
måste Sverige verka för ett vidgat skärgårdsbegrepp så att EU:s struktur-
fonder kan användas på ett effektivare sätt när det gäller att utveckla skär-
gårdsnäringarna.
Exempel på andra aktuella skärgårdsfrågor är att begränsa det fria fisket,
vårjakt på ejder, att få ned antalet skarvar och en begränsning av säl-
stammens ökning. Detta har i första hand att göra med förutsättningarna att
bedriva skärgårdsfiske och kunna leva på denna näring. Det är delvis också
en fråga om gamla traditioner som är betydelsefulla för de boende i skär-
gården. I avvaktan på en samlad skärgårdspolitik där dessa frågor kan få en
lösning bör riksdagen till att börja med markera vikten av att skärgårds-
befolkningen ska ha möjligheter att hålla skarv- och sälbeståndet på en för
fisket acceptabel nivå.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samlad politik
för utveckling av Sveriges skärgårdar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordningsansvar för statliga verksamheter i
skärgården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skärgårdsbefolkningen skall ha möjligheter
att hålla skarv- och sälbeståndet på en för fisket acceptabel nivå.1