Under ett antal år har undertecknad med flera kristdemokrater försökt få fram en bättre och mer sammanhållen skärgårdspolitik. Grunden för detta har bl a varit den statliga skärgårdsutredningen (SOU 1994:43) som dessvärre inte ledde till någon proposition. I några avseenden har riksdagen dock lyssnat. Det sitter nu en utredning som ska se över jordförvärvslagen som bl a berör boende- och sysselsättningsintressena vid fastighetsöverlåtelse. Frågan om fastighetsbeskattning har också tagits upp även om man i grunden inte löst skärgårdsfastigheternas problem i detta avseende. Detta räcker inte.
Underlag för beslutsfattande saknas inte när det gäller skärgårdsproblema- tiken. Det som saknas är handlingskraft från regeringens sida. Regeringen måste nu åstadkomma en samlad skärgårdspolitik. Det är många som väntar på konkreta beslutsförslag som kan undanröja de olägenheter som skärgårds- befolkningen är utsatt för. Det måste anses som ett riksintresse att Sveriges skärgårdar kan hållas levande. Strävan måste vara att möjligheterna till boende i skärgården förstärks liksom möjligheten till fast utkomst i "skär- gårdsnäringar".
Vi upprepar nu några tidigare krav men vill också fästa uppmärksamheten på några för skärgårdsborna viktiga aktuella frågeställningar. Som framgår av näringsutskottets betänkande från februari 1999 har frågan om en samlad skärgårdspolitik bollats mellan utredningar, Glesbygdsverket och regeringen utan att den fått någon substans. Detta i sig visar nödvändigheten av ett samlat grepp med en tydlig statlig aktör som sammanhållande kraft. Avsak- naden av statlig samordning av myndighetsuppgifter i skärgården är ett stort bekymmer vilket lett till uppsägningar och därmed förlust av arbetstillfällen. Sjöfartsverkets nedläggningar av sjöbevakningsstationer aktualiserar frågan om nödvändigheten av samordning av olika statliga myndigheters verksam- het i skärgårdsområdena. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten och SMHI är exempel på statliga verksamheter som är beroende av att det finns boende i skärgården. När en myndighet prioriterar sina egna besparingskrav tenderar ofta kostnaderna att öka för andra. En besparing hos en myndighet kan leda till en samhällsekonomisk förlust på grund av att man inte ser till helheten. En bättre samordning av de olika myndigheternas uppgifter bör innebära ökade förutsättningar för att arbetstillfällen blir kvar i skärgården. Det är nödvändigt att tillskapa ett tydligt statligt samordningsansvar för skärgården. Ett särskilt statligt skärgårdsråd skulle kunna vara en väg att gå för att få denna samordning till stånd. Det är inte tillräckligt att i denna fråga hänvisa till regionala och lokala initiativ.
Skärgårdsbefolkningens förutsättningar för fortsatt utkomst och boende i skärgården har år för år försämrats. Exempel på detta är fastighetstaxeringen som för många innebär att det i stort sett är omöjligt att bo kvar i de fastig- heter som ofta gått i arv i flera generationer. När regeringen höjt fastighets- skatten samtidigt som taxeringsvärdena skjutit i höjden försvåras och i vissa fall omöjliggörs det för många att bo i skärgården. Många tvingas helt enkelt bort från sina hem på grund av orimligt höga fastighets- och förmögenhets- skatter. Det provisoriska förslag om nedsättning av fastighetsskatten i vissa områden är inte tillräckligt bra ur ett skärgårdsperspektiv utan skapar bara nya problem och ökad orättvisa. Fastighetsskatten måste snarast sänkas och särskilda regler för taxering och beskattning av skärgårdsfastigheter införas.
Frågan om en vidgning av skärgårdsbegreppet har delvis hörsammats, åtminstone vad gäller Glesbygdsverkets syn på skärgårdsområdet. Inom EU verkar det fortfarande inte vara någon förändring men också fortsättningsvis måste Sverige verka för ett vidgat skärgårdsbegrepp så att EU:s struktur- fonder kan användas på ett effektivare sätt när det gäller att utveckla skär- gårdsnäringarna.
Exempel på andra aktuella skärgårdsfrågor är att begränsa det fria fisket, vårjakt på ejder, att få ned antalet skarvar och en begränsning av säl- stammens ökning. Detta har i första hand att göra med förutsättningarna att bedriva skärgårdsfiske och kunna leva på denna näring. Det är delvis också en fråga om gamla traditioner som är betydelsefulla för de boende i skär- gården. I avvaktan på en samlad skärgårdspolitik där dessa frågor kan få en lösning bör riksdagen till att börja med markera vikten av att skärgårds- befolkningen ska ha möjligheter att hålla skarv- och sälbeståndet på en för fisket acceptabel nivå.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samlad politik för utveckling av Sveriges skärgårdar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordningsansvar för statliga verksamheter i skärgården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärgårdsbefolkningen skall ha möjligheter att hålla skarv- och sälbeståndet på en för fisket acceptabel nivå.1
Stockholm den 5 oktober 1999
Dan Ericsson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
1 Yrkande 3 hänvisat till MJU.