Minerallagstiftningen har rönt stor uppmärksamhet under senare tid.
Särskilt frågor om mineralprospektering har kommit i fokus. Den privata
prospekteringsverksamheten har ökat kraftigt under senare år. På flera
håll i landet - särskilt i södra Sverige - har många fastighetsägare
reagerat över att undersökningstillstånd enligt minerallagen beviljats på
deras marker. Man har uppfattat dessa tillstånd och den
undersökningsverksamhet som bedrivs med stöd av tillstånden som ett
intrång i den privata äganderätten Ett argument mot den nuvarande
ordningen som framförts i debatten har varit att minerallagen endast
tillgodoser stora gruvföretags kommersiella syften och att
prospekteringsverksamheten således inte är av något allmänt intresse.
Kritik har också riktats mot att undersökningstillstånden kan gälla under
så lång tid som femton år.
Fastighetsägarna torde ha haft lättare att acceptera den prospekterings-
verksamhet som fram till början av 1990-talet bedrevs i statlig regi. Man
uppfattade en sådan "allmännyttig" kartläggning av rikets mineralföre-
komster som en verksamhet av nationellt intresse, medan den verksamhet
som nu bedrivs av multinationella storföretag uppfattas som ett intrång vars
resultat inte kommer samhället till del.
I minerallagen finns bestämmelser om viss rapporteringsskyldighet för den
som innehaft ett undersökningstillstånd som löpt ut. Enligt 14 kap 3 §
minerallagen är denne skyldig att inom tre månader till bergmästaren inge en
redovisning över utförda undersökningsarbeten. Till redovisningen skall
fogas en karta över det undersökta området. Av redovisningen skall framgå
1. vem som utfört undersökningen,
2. vilken typ av undersökningsarbeten som har utförts,
3. hur omfattande undersökningen har varit samt
4. resultaten av undersökningen i form av rådata.
Närmare föreskrifter om vad redovisningen skall innehålla och hur den
skall vara utformad skall enligt 16 a § mineralförordningen (1992:285)
meddelas av Sveriges geologiska undersökning (SGU).
Rapporteringsskyldigheten infördes då minerallagen trädde i kraft den
1 juli 1992 men bestämmelsen ändrades 1998 så att numera rådata från
undersökningarna skall redovisas. Den bearbetning som skett av insamlade
rådata behöver dock inte redovisas. De rapporter som lämnas är också
sekretessbelagda i minst fyra år efter att de lämnats till SGU. Under denna
tid kan alltså inte andra företag nyttja resultaten.
Den svenska minerallagen skiljer sig i nu aktuellt hänseende från vad som
gäller i de flesta andra länder. I stora gruvländer som Canada och Australien
gäller undersökningstillstånden i betydligt kortare tid och prospektören måste
fortlöpande och offentligt redovisa såväl vilket arbete som lagts ned på
undersökningen som resultatet av denna i bearbetad form. Härigenom
kommer den ökade kunskapen om mineralförekomster hela samhället till del.
På samma sätt förhåller det sig i våra nordiska grannländer. Enligt 19 § i den
finska gruvlagen skall den som utfört undersökningsarbete med stöd av en
inmutning inom ett år rapportera bearbetade resultat av borrningsarbeten och
andra undersökningar och också redovisa grunderna för varför man inte
ansökt om bearbetningskoncession. Rapporten är offentlig. Även förslaget
till ny norsk minerallag innehåller en längre gående rapporteringsskyldighet
än den svenska.
Enligt min uppfattning bör bestämmelserna om rapporteringsskyldighet i
minerallagen ses över. En skärpning av reglerna, så att resultatet av de
undersökningsarbeten som utförts med stöd av lagen snabbt redovisas och
offentliggörs kan ha flera positiva effekter. Resultaten av undersökningarna
kommer inte endast att bli en affärshemlighet för de företag som utfört dem,
utan kommer att utgöra en del av en kartläggning av den svenska
berggrunden som är av intresse för hela samhället. Detta torde öka för-
ståelsen för verksamheten hos berörda markägare. En skärpt rapporterings-
skyldighet kommer också att tvinga prospektörer att snabba på under-
sökningsarbetena, vilket är till fördel för de fastighetsägare, vilkas mark
berörs av undersökningarna. Det kommer också att leda till att det inte längre
finns någon risk att samma markägare drabbas av undersökningar från flera
prospekteringsföretag, trots att redan den första undersökningen kanske visat
att det inte finns brytningsvärda mineral på platsen. Slutligen skulle en skärpt
rapporteringsskyldighet innebära en anpassning av den svenska lagstift-
ningen till vad som gäller i andra länder.
Regeringen tillsatte den 25 februari 1999 en utredning om markägarnas
rättigheter m.m. i minerallagen (dir 1999:11) med uppdrag bl.a. att se över
frågor som gäller äganderätten till mark och hur denna äganderätt förhåller
sig till gruvnäringens behov. Utredningen skall också se över behovet av att
differentiera kraven för undersökningstillstånd vad avser tiden för tillståndet
och intensiteten och arten i undersökningsarbete.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av reglerna i minerallagen.