Motion till riksdagen
1999/2000:N350
av Schlaug, Birger (mp)

Nya fossilgasledningar genom Sverige


1 Bakgrund
1.1 Planer på en ny svensk fossilgasledning
Fossilgasen har funnits som en joker i spelet om det svenska
energisystemet under snart två decennier. Nuvarande ståndpunkt
härstammar från de riktlinjer för fossilgasens användning som riksdagen
uttalande år 1988, nämligen att investeringar i rörledningar och inköp av
fossilgas skall ske efter strikt kommersiella principer. Gasen skall av
egen kraft konkurrera på den svenska marknaden. De kommersiella
förhandlingarna skall genomföras på företagsnivå, vilket innebär att
staten inte skall engagera sig i ekonomiskt stöd till fossilgasprojekt. I det
energipolitiska beslutet år 1997 upprepades att landets elförsörjning skall
tryggas genom ett energisystem som grundas på varaktiga, helst
inhemska och förnybara, energikällor samt på en effektiv
energianvändning. Riksdagen har fastlagt att användningen av fossila
bränslen skall hållas på en låg nivå i enlighet med Sveriges åtaganden att
uppfylla Kyotoöverenskommelsen.
Också på nordisk nivå har diskussionerna pågått länge. Ett resultat av detta
är den s.k. Bergendeklarationen från den 26 juni 1997, i vilken de nordiska
statsministrarna underströk betydelsen av utvecklingen av ett integrerat
fossilgasnät i Östersjöområdet. De nordiska energiministrarna har sedermera
tillsatt en särskild arbetsgrupp för att följa upp Bergendeklarationen vad
gäller utbyggnaden av fossilgasnätet och för att studera underlaget för större
gasprojekt. Nordiska ministerrådet har tagit fram rapporter om hur fossil-
gasnätet bör byggas ut.
Utöver detta har Sverige även fört samtal direkt med den stora
gasleverantören Ryssland, främst vid president Jeltsins besök i Stockholm i
december 1997. Som ett resultat av detta undertecknades ett avtal om
samarbete mellan Sverige och Ryssland i bl.a. fossilgasfrågor. En svensk-
rysk expertgrupp skall studera de gemensamma förutsättningarna för en
utbyggnad av fossilgasnäten. Expertgruppen skall ta fram ett underlag så att
erforderliga beslut kan fattas och överenskommelser ingås av de bägge
ländernas regeringar under år 1999. Arbetet är försenat, varför expertgruppen
enligt Näringsdepartementet inte kommer att lägga något förslag under 1999.
För närvarande pågår en kommersiell projektering inom ramen för ett
finsk-ryskt konsortium (North Transgas OY); huvudsakliga intressenter är
det finska energibolaget Neste och det ryska energibolaget Gazprom som
studerar förutsättningarna för en transitledning från Ryssland ned till
kontinenten. En av de alternativa sträckningar som studeras går genom
Sverige, varför konsortiet uppvaktat svenska länsstyrelser med konkreta
planer. Remisser har gått ut till berörda kommuner.
Olika konkreta alternativ har diskuterats genom åren. De senast
presenterade planerna redovisas i den EU-sponsrade rapporten Nordic Gas
Grid (NGG) från oktober 1998. EU:s intresse i detta är främst att ytterligare
tillförselvägar för gas till EU är en viktig försörjningssäkerhetsfråga, framför
allt på några års sikt.
I rapporten studeras möjligheterna till en sammankoppling av gasnät-
verken i Finland, Sverige och Danmark samt i de baltiska staterna. För
svensk del innebär huvudalternativet i Nordic Gas Grid en svensk ledning
från Älvkarleby via Enköping och Jönköping till Ystad. Denna ledning
försörjs dels med rysk gas från en ledning genom Finland till Älvkarleby,
dels med norsk gas i en ny ledning västerifrån via Göteborg och vidare till
Jönköping. Ledningen länkas också ihop med den befintliga svenska fossil-
gasledningen på västkusten via en tvärförbindelse från Malmö till Ystad.
Systemet kopplas ihop med det kontinentala fossilgasnätet genom en ledning
från Ystad till Rostock. Totalt innebär detta inte mindre än 85 mil nya
stamledningar genom Sverige. Dessutom tillkommer ca 110 mil mer eller
mindre lokala distributionsledningar, vars dragningar inte beskrivs i den
aktuella rapporten.
Huvudsyftet med de nya fossilgasledningarna genom Sverige är att bygga
kapacitet för transitering av betydande mängder gas till kontinenten. Man
talar om motsvarande 200 TWh gas med en enkelledning och drygt 300 TWh
gas med en senare utbyggnad till dubbelledning. Men ledningen skall
naturligtvis dras genom Sverige för att också leverera gas till det svenska
energisystemet. I det "basfall" som beskrivs i rapporten skulle motsvarande
47 TWh gas användas i Sverige år 2020. I ett "högfall" bedöms mängden
vara motsvarande 100 TWh gas och i ett "lågfall" 14 TWh. Basfallet anses
inträffa med 60 % sannolikhet, medan "lågfallet" bara har 10 % sannolikhet
och "högfallet" 30 %.
Gasleveranserna till Sverige skall kunna påbörjas tidigast år 2005.
Sammantaget beräknas investeringarna för det svenska nätet ligga på
närmare 35 miljarder kronor, vilka huvudsakligen tänks finansierade på
kommersiella villkor och genom subventioner från EU.
1.2 Gasmarknadsdirektivet
Ett direktiv om gemensamma regler för den inre marknaden för fossilgas,
det s.k. gasmarknadsdirektivet (98/30/EG), beslutades i juni 1998
(publicerat i EGT L204, 21 juli 1998). Enligt direktivet skall
medlemsstaterna utfärda nödvändig lagstiftning och andra författningar
som är nödvändiga för att följa direktivet senast två år efter den tidpunkt
vid vilken det trädde i kraft, vilket innebär att en svensk lag skall vara
utfärdad senast i augusti 2000.
Direktivet bygger på samma principer som ligger till grund för det s.k.
elmarknadsdirektivet (tillgång till nätet, ömsesidighet, subsidiaritet och
gradvis öppnande av marknaden). I direktivet finns gemensamma regler för
överföring, distribution, leverans och lagring av fossilgas. Där fastställs
regler för fossilgassektorns organisation och funktion och för tillträde till
marknaden samt drift av systemen. Vidare preciseras vilka kriterier och
förfaranden som skall tillämpas vid beviljande av tillstånd för överföring,
distribution, leverans och lagring av fossilgas.
En närmare diskussion om hur gasmarknadsdirektivet förhåller sig till
svensk rätt, samt vad det innebär för möjligheterna att stoppa nya
fossilgasledningar, finns i avsnitt 3 nedan.
1.3 Direktiv till Värme- och gasmarknadsutredningen (dir.
1998:41)
Med anledning av EU:s gasmarknadsdirektiv tillsatte regeringen
sommaren 1998 en särskild utredare vars utredning tagit namnet Värme-
och gasmarknadsutredningen. Uppdraget skall slutrapporteras i
november 1999.
I direktiven till utredaren skriver regeringen att de gemensamma reglerna
för den inre marknaden för fossilgas kommer att behöva genomföras i svensk
lagstiftning med en utformning i huvudsak enligt rådets gemensamma
ståndpunkt. Detta bör ske på ett sådant sätt att det förslag till ny
lagstiftning
som utarbetas tillgodoser gasmarknadsdirektivets krav. Ett förslag till svensk
lagstiftning kan, menar regeringen, mycket väl gå längre än vad EG-
direktivet kräver i det fall som bedöms vara ändamålsenligt. I detta
sammanhang nämns faktorer som marknadsöppning och tillträde till näten
för fossilgasoperatörer.
Men regeringen vill inte enbart fullfölja Sveriges åtaganden i förhållande
till gasmarknadsdirektivet. Regeringen vill ha en ny fossilgasledning genom
Sverige som en del av ett nordiskt fossilgasnät. Därför skriver man i
direktivet till Värme- och gasmarknadsutredningen att utformningen av lag-
stiftningen "bör ske på ett sådant sätt att förutsättningarna för utbyggnaden
av ett integrerat naturgasnät [i Norden] inte försvåras".
1.4 En undvikande majoritetspolitik
Ovanstående citat, om att fossilgaslagstiftningen bör utformas så att
förutsättningarna för utbyggnaden av ett integrerat fossilgasnät i Norden
inte försvåras, är den tydligaste formulering regeringen presterat om sina
ambitioner när det gäller fossilgasen. Tillsammans med Centerpartiet och
Vänsterpartiet har Socialdemokraterna i riksdagen hemfallit åt en und-
vikande retorik, som inte direkt ökar det svenska folkets förtroende för
sina politiker. Denna tog sig senast uttryck i näringsutskottets
konstaterande i betänkandet 1998/99:NU8:
Utskottet konstaterar att även om naturgasen är det minst miljöstörande
fossila bränslet är det inte aktuellt med en storskalig introduktion av naturgas
eller en ny naturgasledning genom Sverige.
Att något "inte är aktuellt" kan naturligtvis tolkas på två sätt:
- Som ett självklart konstaterande, dvs. det föreligger inte någon till-
ståndsansökan om en ny fossilgasledning och följaktligen är ingen
storskalig introduktion aktuell. Denna tolkning stämmer väl överens med
Socialdemokraternas uttalanden i andra sammanhang. Denna intetsägande
innebörd ligger närmast till hands.
- Som en åsikt om hur man ser på framtida tillståndsansökningar. Denna
tolkning passar bättre på Centerpartiets och Vänsterpartiets retorik. Denna
innebörd har utnyttjats av Centerpartiet i debatten, men är svårare att
uttyda ur texten.
- Miljöpartiet försökte få fram ett gemensamt förtydligande från utskottets
majoritet om hur deras skrivning skulle tolkas; som ett självklart
konstaterande eller som en åsikt. Detta var omöjligt, varför vi reserverade
oss.
Vi menar att detta inte enbart är fråga om politiska hårklyverier för
trängre krets, utan att svenska folket faktiskt har rätt att få veta vad den
politiska makten i landet anser om en eventuell kommande, avgörande
förändring av det svenska energisystemet. Vill man ha en ny
fossilgasledning eller inte? Miljöpartiet vill därför att riksdagen, som en
precisering av dess ovan citerade uttalande, tillkännager regeringen att
riksdagen inte anser att någon ny fossilgasledning genom Sverige skall
byggas.
2 Effekter av en ny fossilgasledning genom Sverige
2.1 Fossilgasen ersätter biobränslen
I fossilgasexploatörernas planer framhålls att fossilgasen i stor
utsträckning skall ersätta kol och olja, eftersom man i annat fall skulle få
mycket höga nettoutsläpp av koldioxid. Det är nämligen så att
förbränning av fossilgas medför lägre koldioxidutsläpp per energienhet
än förbränning av olja och kol. Men frågan är hur mycket befintlig olje-
och kolanvändning som en fossilgasledning verkligen skulle kunna
ersätta?
Svenska Bioenergiföreningen, LRF och Naturskyddsföreningen  har
granskat marknaden i de områden som skulle nås av gas. Man har kommit
fram till följande:
Tabell 1: (Kol (TWh) Olja (TWh) CO2-effekt (Mton) )
* Ingen CO2-effekt medräknad på grund av lägre verkningsgrad och metanutsläpp
vid
produktion och användning.
Figur A Bedömning av maximalt tillgängliga kvantiteter kol och olja
som kan ersättas av fossilgas samt effekter på koldioxidutsläppen.
Resultatet är alltså att maximalt ca 22 TWh kol och olja finns tillgängligt
för ersättning med tillkommande gas. Det betyder att resterande
gasmängd (ca 15-80 TWh) enligt gasexploatörernas olika scenarier
skulle ersätta bioenergi samt eventuell kärnkraft och tillkommande
energibehov. Som jämförelse kan nämnas att Svenska Fjärrvärme-
föreningen i "Prognos 95" via en enkät till berörda energiverk bedömt att
en gasledning genom Mellansverige skulle innebära en minskning av
trädbränsleanvändningen inom fjärrvärmesektorn med motsvarande 23
TWh.
Slutsatsen av detta är att fossilgasen kommer att leda till ökade koldioxid-
utsläpp samt att den sannolikt i hög grad kommer att ersätta biobränsle-
användning. Miljöeffekterna av en fossilgassatsning utvecklas närmare i det
följande.
2.2 Biobränslen har långsiktig ekologisk bärkraft - det har inte
fossilgasen
2.2.1 Ekologiskt hållbar utveckling innebär förnybar energi
Fossil energi, vare sig den är i oljeform eller gasform, har inget som helst
att göra med långsiktig hållbarhet. Detta förtjänar att inledningsvis slås
fast, då det i diskussionen om vårt framtida energisystem ibland
förekommit missförstånd på den punkten.
En ansvarig politisk hållning till vårt energisystem innebär en strävan efter
snabbast möjliga övergång till förnybara energikällor. Detta är nödvändigt ur
ett ekologiskt perspektiv, men också med hänsyn till en långsiktigt stabil
ekonomisk utveckling, för vilken tillgång till inhemska, uthålligt användbara
energiresurser är av största betydelse.
Med kännedom om den historia av miljöförstöring och ekonomisk
utsatthet som präglat vårt utnyttjande av ändliga, fossila och utländska
bränslen, är det svårt att se hur vi kan välja att utveckla vårt energisystem
mot användande av någonting annat än förnybar energi.
2.2.2 Koldioxidmålet
Riksdagen har, som en konsekvens av undertecknandet av
Riokonventionen om klimatförändringar, antagit målet att
koldioxidutsläppen från fossila bränslen inte bör öka till år 2000, utan
istället stabiliseras på 1990 års nivå för att därefter minska.  Detta mål
gäller fortfarande, trots att Sveriges åtagande, som del av EU:s åtagande,
från de internationella klimatförhandlingarna i Kyoto innebär utrymme
för en ökning om 4 % till någon gång mellan 2008 och 2012.
Klimatkommittén utreder för närvarande ett nytt nationellt koldioxidmål.
Naturvårdsverket och den internationella klimatpanelen IPCC anser att
koldioxidutsläppen bör minska med 20 % till år 2020 och med minst 60 %
till omkring 2050. De svenska utsläppen låg år 1990 på ca 60 miljoner ton
och 1997 ca 5 % högre, dvs. på 63 miljoner ton.
2.2.3 Utsläpp av flera växthusgaser eller inga utsläpp alls
Det är väl känt att förbränning av biobränslen inte innebär något
nettotillskott av koldioxid och andra växthusgaser till atmosfären.
Utsläppen av koldioxid vid förbränning av biobränslen långsiktigt
uppvägs av att den växande biomassan genom fotosyntes tar upp
atmosfärens koldioxid. Detta gäller under förutsättning att uttaget av
biomassa inte överskrider tillväxten.
Lika väl känt är att fossilgas är en fossil gas, vars förbränning innebär att
urgamla kolansamlingar i jordskorpan på kort tid förbränns och släpps lösa i
gasform i atmosfären. Dessutom tillkommer ett problem som är specifikt för
fossilgas: Gasen består huvudsakligen av metangas, som liksom koldioxid är
en aggressiv växthusgas. Uppskattningar anger att förluster och läckage
uppgår till ca 1 % av den totala produktionen. Det är alltså metangas som
oförbränd släpps fritt ut i atmosfären. Det finns uppgifter om att ca 4 % av
gasen som används i gasmotorer passerar oförbränd. För denna tillämpning
skulle i så fall fossilgasen ge högre utsläpp av växthusgaser än förbränning
av kol.
2.2.4 Ersätta olja med fossilgas - en klimatpolitik med skygglapparna
på
Riokonventionen om klimatförändringar betonar att de åtgärdsstrategier
som tillämpas måste vara övergripande och beakta alla växthusgaser. Det
är alltså ett helhetsperspektiv som skall anläggas på problemet med
emissioner av växthusgaser.   Sverige är på väg att misslyckas med sitt
mål att stabilisera koldioxidutsläppen på 1990 års nivå. Detta beror inte
minst på de skenande och svårkontrollerbara utsläppen från biltrafiken.
Mot denna bakgrund är den argumentation om koldioxidproblematiken
som förs av förespråkarna av fossilgas mycket märklig. Man hävdar
nämligen med emfas att fossilgasen är attraktiv jämfört med oljan med
avseende på koldioxidutsläppen. Det är förvisso sant att förbränning av
fossilgas medför lägre koldioxidutsläpp per energienhet om man bara ser till
oljan; 56 g CO2/MJ fossilgasenergi jämfört med 76 g CO2/MJ för olja (26 %
lägre). Värdet för biobränslen är givetvis 0 g CO2/MJ.
Också de som argumenterar för fossilgasen har kännedom om det svenska
koldioxidmålets utsatta läge. De vet att få enskilda beslut har så stor inverkan
på möjligheterna att uppnå och bibehålla detta mål, som det långsiktiga valet
av energisystem. Skall vi ha någon möjlighet att över huvud taget nå de
åtaganden som vi internationellt förbundit oss för, måste vi tillgripa de medel
som står till buds. Det är inte rimligt att enbart se till energisektorns
klimatpåverkan isolerat. Även transportsektorn, vars koldioxidutsläpp är
mycket svåråtgärdat, måste tas in i bilden. Att i det läget se valet mellan
fossilgas och olja som ett beslut isolerat från klimatpolitiken i övrigt,
framstår närmast som oansvarigt. Det är att utveckla en energipolitik med
skygglapparna på.
Tabell 2: (Biobränslen Fossilgas )
Figur A. Jämförelse av biobränslen och fossilgas avseende
klimtatpåverkan och koldioxidmålet.
3 Kan Sverige stoppa en ny fossilgasledning?
Frågan i rubriken kan synas märklig, men synpunkter med innebörden att
en ny fossilgasledning inte kan stoppas har framförts i debatten. Svaret
på frågan beror på om man ser till nuvarande lagstiftning eller till läget
med en ny fossilgaslagstiftning utifrån gasmarknadsdirektivet.
3.1 Nuvarande lagstiftning
Rörledningslagen (1978:160) kräver normalt koncession från regeringen
för att dra fram och utnyttja ledningar som transporterar bl.a. fossilgas.
Rörledningslagen har en särskild lämplighetsparagraf (4§), som kräver
att det är "från allmän synpunkt lämpligt att ledningen framdrages och
begagnas". Enligt förarbetena (prop. 1977/78:86) skall särskilt beaktas
ledningens konsekvenser för bl.a. energipolitiken. Detta innebär bl.a. att
hänsyn skall tas till eventuell omställning av energisystemet som skall
leda till utnyttjande av förnybara energiresurser och effektivare
energianvändning. Industriminister Olof Johansson (c) anför i
propositionen:
Jag vill särskilt påpeka att de energipolitiska intressena gör sig starkt
gällande i dag. Tillkomsten av en olje- eller gasledning kan medföra
ändringar i mönstret för tillförsel, distribution och användning av energi. Det
är angeläget att varje större rörledningsprojekt prövas också med hänsyn till
dess förenlighet med de allmänna energipolitiska riktlinjer som stats-
makterna har fastställt. (prop. 1977/78:86, s. 77)
I dagsläget har alltså regeringen möjlighet att stoppa en ny
fossilgasledning med hänvisning till de energipolitiska målen och
omställningen av energisystemet.
3.2 Ny nationell fossilgaslagstiftning
Värme- och gasmarknadsutredningen förbereder för närvarande en ny
svensk fossilgaslagstiftning utifrån gasmarknadsdirektivet. Det är enligt
underhandsuppgifter från utredningen troligt att också den nya
lagstiftningen kommer att innehålla en lämplighetsparagraf motsvarande
den nuvarande rörledningslagens 4§. Däremot kommer den nya
lämplighetsparagrafen inte att motiveras med energipolitiska hänsyn på
samma sätt som den nuvarande lämplighetsparagrafen.
En ny fossilgaslagstiftning utan energipolitiskt motiverad lämplighets-
paragraf gör det omöjligt för regeringen att avstyrka koncessionsansökningar
utifrån allmänna energipolitiska hänsyn.
Miljöpartiet de gröna anser det vara av största vikt att regeringen även i
framtiden har möjlighet att avstyra nya fossilgasledningar som drastiskt
påverkar landets energisystem. En ny nationell fossilgaslagstiftning måste
därför utformas så att möjlighet finns att avstyrka tillståndsansökningar med
hänvisning till allmänna energipolitiska hänsynstaganden, främst energi-
politiska mål och riktlinjer beslutade av riksdagen. I första hand bör detta
framgå direkt i lagtexten. I andra hand bör detta tydligt framgå i en
motivering till en lämplighetsparagraf som motsvarar nuvarande 4 § rör-
ledningslagen. Detta bör ges i uppdrag att utreda detta för att arbeta in utred-
ningsresultatet i kommande förslag till ny nationell fossilgaslagstiftning.

4 Hemställan

4 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en ny fossilgasledning genom Sverige inte
bör byggas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fossilgasen ersätter biobränslen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ny nationell fossilgaslagstiftning.

Stockholm den 5 oktober 1999
Birger Schlaug (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Ewa Larsson (mp)
Kia Andreasson (mp)
Gunnar Goude (mp)
Matz Hammarström (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)