Genom det svenska EU-medlemskapet har stora delar av Sverige fått
tillträde till EU:s strukturfonder som ett viktigt medel för utveckling och
tillväxt. Medverkan i EU:s program har varit positivt för deltagarna och
för Sverige som helhet. Det har visat sig att strukturfondsmedlen har
kommit till användning på ett decentraliserat sätt och bidragit till att öka
det lokala engagemanget. Genom lokal samverkan och nya partnerskap
har den lokala kreativiteten spirat. I en tid när regeringen inte verkar ta
regionalpolitiken riktigt på allvar har EU-medlen visat vägen mot en mer
effektiv regionalpolitik, byggd underifrån.
Inför den kommande programperioden är det av avgörande betydelse att
förutsättningarna för effektivt användande av de medel som står till
förfogande ytterligare förbättras under åren 2000-2006. Dessvärre är
regeringens politik vad avser strukturfonderna otillräcklig och tyder på
bristande engagemang för utveckling i hela Sverige. Det engagemang som
finns för deltagande i programmen minskas genom att regeringen
självsvåldigt bestämmer inriktningen i förhandlingarna med övriga EU-
länder och med kommissionen, vilket försvårar uppslutningen bakom
inriktningen och en långsiktig planering.
Mål 2
Nya mål 2 omfattar i huvudsak det som tidigare varit mål 2
(industriregioner) och mål 5b (landsbygdsregioner). Genom beslutet om
sammanläggning har förutsättningarna för stödet förändrats och för
Sveriges del minskar utrymmet för mål 2 utanför mål 1-områden något
och uppgår framgent till ca 1,2 miljoner invånare.
Det förslag som regeringen presenterat innebär att flera nya kommuner
förs till nya mål 2, medan åtskilliga kommuner som i dag återfinns i mål 5b
och nuvarande mål 2 endast kommer att få fortsatt stöd under en utfasnings-
period.
Följande kommuner föreslås av regeringen fasas ut:
Västra Götaland Strömstad, Tanum, Sotenäs, Munkedal,
Regeringen hävdar att förändringarna gjorts efter noggranna
överväganden av vilka regioner som har störst problem och är i störst
behov av mål 2-stödet. Själva övervägandena har dock inte presenterats.
Centerpartiet har svårt att se att de kommuner som nu föreslås fasas ut,
kan antas vara i mindre behov av stödet än t.ex. de kommuner som nu
föreslås tillkomma under mål 2. I sammanhanget kan det också vara värt
att notera att regeringen har arbetat för att ytterligare städer, även i
relativt expansiva regioner, ska få del av EU-stöd, främst under nya mål
1.
De kommuner som regeringen menar ska fasas ut har alla, med något
undantag, negativ befolkningsutveckling och låg bruttoregionalprodukt per
capita. Stödet har varit oerhört viktigt och bidragit positivt till utvecklingen
i
de berörda områdena. I mål 5b sydöstra Sverige har detta t.ex. inneburit att
mer än 2 000 nya arbetstillfällen skapats, och man räknar med att uppnå
målet om 5 000 nya arbeten fram till år 2000, förutsatt att alla projekt kan
genomföras enligt planeringen. Fortfarande gäller dock samma argument
som då de antogs till mål 5b. Målen i SPD:erna, som för övrigt togs fram
under stark tidspress, är ännu inte uppfyllda och fortsatt stöd är nödvändigt
för att fortsätta den positiva utvecklingen. För de berörda kommunerna
kommer de nya förutsättningarna som en kalldusch, vilket kommer att
försvåra det fortsatta regionala och lokala utvecklingsarbetet.
I Strukturfondsutredningens rapport (SOU 1999:24) konstateras bl.a. att
strukturfonderna har inneburit ett nytt sätt att arbeta och lagt grunden för
ökat samarbete i nya konstellationer. För de ingående kommunerna har det
inneburit stora möjligheter och en spirande framtidstro. Förutsättningen för
att strukturfonderna ska fylla sitt syfte är dock att det finns en långsiktighet
i
planeringen och möjlighet att överblicka stödformerna även över
omförhandlingar.
Centerpartiet har upprepade gånger varnat för följderna av ett alltför
passivt agerande från regeringen i förhandlingar om strukturfonderna. Nu ser
vi följderna av denna passivitet, då 17 kommuners möjligheter att utnyttja
EU-medel kraftigt försämras. Händelseutvecklingen visar tydligt att den
förankringsprocess som föregår förändringar i EU-program, ofta med
långtgående följder för de berörda, måste få en tydligare förankring, såväl i
riksdagen som bland de berörda kommunerna.
Regeringen måste mot denna bakgrund i de stundande förhandlingarna
med kommissionen om stödområden också arbeta för att de kommuner som
man nu föreslagit ska fasas ut ska ingå i mål 2-området. Detta bör ges
regeringen till känna.
Skärgårdsproblematiken
Genom inrättandet av mål 5b skärgård, behandlades den svenska
skärgården för första gången som ett samlat utvecklingsområde, med
särskilda förutsättningar. För dem som arbetar för utveckling av
skärgården har detta upplevts som mycket positivt.
Skärgården erbjuder speciella förutsättningar och problem för dem som är
bofasta. Det måste också i skärgården finnas arbetstillfällen, service och
goda pendlingsmöjligheter. För att detta ska kunna förverkligas måste
skärgården behandlas tillsammans med stödjepunkter i land och delar av det
kustnära fastlandet. Ett sådant synsätt öppnar för mer effektiva åtgärder och
tar också fasta på att de olika delarna i skärgården har mycket gemensamt,
som näringsgeografi, kulturgeografi och traditioner. Det är angeläget att
fortsättningsvis i det nationella och europeiska skärgårdsarbetet förespråka
detta vidgade skärgårdsbegrepp samt att det kommande
skärgårdsprogrammet inkluderar detta vidgade begrepp. Detta bör ges
regeringen till känna.
Mål 3
Nya mål 3 kan förenklat sägas vara en sammanslagning av nuvarande
mål 3 och mål 4. Under nästa programperiod kommer
strukturfondsmedel inom mål 3 att kunna användas för
kompetensutveckling inom privat och offentlig sektor. Målgruppen är
anställda, enmansföretag och arbetslösa.
Den oberoende utvärderingen av nuvarande Växtkraft mål 4 visar att
företag med 0-5 anställda är kraftigt underrepresenterade och att insatserna
nått de redan medvetna företagen. Vi menar därför att det är av största
betydelse att åtgärderna inom nya mål 3 fokuseras på de allra minsta
företagen.
Den utredning som varit tillsatt att lämna förslag till ett nationellt
programdokument för nya mål 3 har under september månad lämnat sitt
förslag (SOU 1999:107) till regeringen. Centerpartiet menar att utredningen i
alltför hög grad fokuserat på stora företag och utvecklat stimulansåtgärder
som utgår från dessa företags villkor. De senaste årens glädjande tendens
med ett ökat antal enmansföretagare borde på ett betydligt tydligare sätt
återspeglas i åtgärderna inom mål 3.
De nivåer för åtgärder inom insatsområde 2 som föreslås i utredningen är
alldeles för låga för att de ska få någon effekt för de minsta företagen. Vi
anser att det är felaktigt att bruttolönesumman används som utgångspunkt för
tilldelningen av medel för stimulans till kompetensutveckling. Detta ger ett
särskilt dåligt utfall för enmansföretag där löneuttaget kan vara mycket
blygsamt. I stället bör det införas ett system där den lägsta stödnivån, golvet,
är tillräckligt hög för att utgöra en stimulans även för det lilla företaget.
Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Vid utformningen av framtida system för kompetensutveckling är det
mycket viktigt att även företag med få eller inga anställda ges goda
möjligheter att få del av insatserna, vilket tyvärr inte verkar bli fallet vad
gäller det nya mål 3-programmet. Regeringen bör i denna del ge tydliga
direktiv till den utredning, som ska tillsättas för att komma med förslag till
hur stimulansen för individuell kompetensutveckling skall utformas. Detta
bör ges regeringen till känna.
Centerpartiet har i motion 1999/2000:A220 ytterligare utvecklat sin syn på
hur individuella kompetenskonton bör utformas.
Offentliga medfinansieringen
Bidrag från strukturfonderna skall med några undantag medfinansieras
av nationella offentliga medel. Stödnivån från EU och den nationella
offentliga medfinansieringen fastställs i de enskilda programdokumenten
på program- och åtgärdsnivå. Privata medel är inte godkända som
medfinansiering gentemot strukturfondsmedlen, men är ändå viktiga som
finansiering i projekt.
Till skillnad mot de horisontella målen har inte den nationella offentliga
medfinansieringen för de geografiska målen och gemenskapsinitiativen
fastställts i statsbudgeten. Finansieringen sker i stället från olika statliga,
regionala och lokala aktörer. Det svenska systemet bygger på att den
nationella offentliga medfinansieringen skall verifieras skriftligt innan
beslutsgruppen kan bevilja strukturfondsmedel till projekt. Det innebär att
projektägarna ofta måste presentera sin projektidé för flera olika organ innan
ansökan om strukturfondsmedel formellt kan behandlas av beslutsgruppen.
Problemen med den offentliga medfinansieringen har medfört att många
värdefulla projekt försenats eller i värsta fall inte kunnat genomföras på
grund av att den offentliga finansieringen inte kunnat lösas.
Under nästa programperiod, år 2000-2006, har Sveriges tilldelats ca 13
miljarder kronor från EU:s strukturfonder. För att kunna ta del av dessa
medel måste det finnas svenska offentliga medel i ungefär samma
storleksordning. Vi känner en stark oro för att det varken inom den
nationella, regionala eller kommunala nivån finns en tillräcklig beredskap för
att kunna tillgodose kraven på offentlig medfinansiering av
strukturfondsmedel. De medel som finns tillgängliga är ofta redan låsta till
andra åtgärder och kan därför inte utnyttjas till projektfinansiering inom
strukturfonderna.
Det är inte EU:s avsikt att strukturfondsmedlen skall användas för att
finansiera redan befintliga åtgärder för regional utveckling. EU:s avsikt är att
strukturfonderna skall utgöra en del av medfinansieringen av nya projekt och
åtgärder för regional utveckling och tillväxt. De offentliga instanserna har
alltför dålig beredskap för att möta det positiva tillskottet av EU-medel.
I några fall, till exempel inom gemenskapsinitiativet Leader har den
nationella medfinansieringen kunnat garanteras tidigt, vilket kraftigt
underlättat för projektens genomföranden.
Inför den kommande programperioden 2000-2006 måste den offentliga
medfinansieringen, även inom mål 1 och 2, lösas på ett tidigt stadium. Detta
bör ges regeringen till känna.
Privat medfinansiering
Erfarenheten av EU-projekt är, som ovan beskrivits, positiv och har
bidragit till att skapa nya partnerskap kring lokal och regional utveckling.
Det är också en fråga där de nya regionbildningarna bör kunna spela en
viktig roll och även engagera de egna invånarna i större utsträckning. En
avgörande förutsättning för en fortsatt positiv utveckling är emellertid att
många olika aktörer är intresserade av att delta. Från enskildas och
ideella organisationers sida kan man självfallet huvudsakligen räkna med
det egna arbetet. Vad gäller näringslivet är det dock angeläget att också
öka den ekonomiska delaktigheten i projekten.
Redan i dag är det självfallet möjligt att i partnerskap med det privata
näringslivet utnyttja privata medel i projekten. Emellertid godkänns inte
privata medel som stödgrundande medel. De utredningar som gjorts av den
gångna programperioden visar tydligt på behovet av att öka näringslivets
delaktighet inom strukturfondsarbetet.
För att öka engagemanget hos privata företag i EU-finansierade projekt bör
det därför göras möjligt att använda privata medel som medfinansiering i
sådana projekt, givetvis med beaktande av bibehållen konkurrensneutralitet.
Regeringen bör i de fortsatta förhandlingarna om strukturfonderna arbeta för
att detta ska göras möjligt. Detta bör ges regeringen till känna.
Förskottsbetalning
För många små projekt, ofta initierade av lokala utvecklingsgrupper, har
det varit ett stort problem att EU-medlen endast betalas ut i efterhand. Att
så är fallet beror på att det svenska systemet för strukturfonder hittills
inte godkänt förskottsutbetalningar till projekt. Utbetalning av
strukturfondsmedel görs först efter att projektet upparbetat kostnader
som kan verifieras som stödberättigande. Det bör poängteras att det inte
är EU:s regelverk som sätter stopp för utbetalningar i förskott utan de
svenska reglerna.
Detta har inneburit ett stort problem för i första hand små projekt och
projekt som drivs av organisationer och föreningar, där tillgång på likvida
medel är avgörande för projektens existens.
Att medlen hittills endast betalats ut i efterhand har även uppmärksammats
som ett problem av de utredningar som utvärderat strukturfonderna under
den nuvarande programperioden. För att undanröja detta problem bör en
generell möjlighet till förskott införas. Ett lägsta krav är att räntan för lån
som tagits för projektets finansiering bör godkännas som stödberättigad
projektkostnad. Detta bör ges regeringen till känna.
Budgetens utgiftstak
Genom Agenda 2000 ges regeringen möjlighet att välja att betala ut
arealersättning för år 2000 först i januari, vilket regeringen utnyttjar för
att hålla statens utgifter under utgiftstaket. Ett sådant förfarande är
givetvis helt oacceptabelt, då varje månads försening motsvarar förlorade
ränteintäkter för det svenska lantbruket med 20 miljoner kronor.
Det måste ifrågasättas om utbetalningar av EU-medel fortsättningsvis ska
ingå under det utgiftstak som riksdagen fastställer, då det för statens del
handlar om ett nollsummespel. Det bör vara möjligt att i hanteringen skilja
på svenska medel för medfinansiering, som givetvis bör påverka hur statens
utgifter beräknas, och de medel som kommer från EU, medel som inte bör
påverka statens utgifter. Regeringen bör därför låta utreda möjligheten att
fortsättningsvis beräkna utbetalningar av EU-medel utanför statsbudgeten.
Detta bör ges regeringen till känna.
Partnerskap
Partnerskapens betydelse betonas i regelverket för strukturfonderna.
Nyckeln till strukturfondernas framtida verksamhet är ett stärkt
partnerskap mellan berörda aktörer.
Av de utvärderingar som gjorts av hur strukturfondsmedlen använts inom
olika målområden under den innevarande programperioden framgår att de
regionala partnerskapen engagerat alltför få aktörer. Tyngdpunkten på
kommunala företrädare och arbetsmarknadens parter har varit omotiverat
stor.
En stor öppenhet bör därför prägla sammansättningen av partnerskapen
under den kommande programperioden. De aktörer som visar intresse för att
delta i partnerskapen bör beredas plats. Utvärderingarna visar att det är av
särskild betydelse att engagemanget från det regionala näringslivet i
partnerskapens arbete ökas.
Centerpartiet anser att regeringen bör ge tydliga riktlinjer till de regionala
partnerskapen om att de skall vara välkomnande till nya aktörers möjligheter
att ingå i partnerskapen. En stor delaktighet från olika företrädare ökar
förutsättningarna för att strukturfondsmedlen kan användas på bästa tänkbara
sätt. Detta bör ges regeringen till känna.
Enklare regler
Den svenska administrationen av EU-medel kännetecknas ofta av
krångel och byråkrati. Detta leder i sin tur till att främst små företag och
organisationer drar sig för att medverka och det leder till ett lägre
deltagande i projekten. Förhållandet har uppmärksammats på många håll
och krav rests på regelförenklingar. Regeringen har självfallet ett mycket
stort ansvar för att, genom regleringsbrev, tillse att landets myndigheter
ser som sin uppgift att tillämpa regelverket på ett så enkelt sätt som
möjligt och att hjälpa dem som deltar i projekt till rätta. Då Centerpartiet
i flera andra motioner har uppmärksammat förhållandet avstår vi från att
här upprepa yrkanden.
Nationella stödområden
I samband med att EU:s strukturfonder behandlas finns också skäl att
belysa frågan om hur de nationella stödområdena bestäms. Då EU måste
godkänna nationella stödområden, styrs dessa i stor utsträckning av hur
målområdena utformas i Sverige.
I budgetpropositionen för år 2000 föreslår regeringen att det, då
stödområdesindelningen till stor del bestäms av kommissionens riktlinjer,
ska vara en uppgift för regeringen att närmare bestämma vilka områden som
ska ingå i de nationella stödområdena. Centerpartiet delar inte regeringens
uppfattning. Frågan om att vara en del av ett stödområde eller inte är ofta av
avgörande betydelse för en region eller kommun. Det är rimligt att landets
folkvalda ges möjlighet att påverka förändringar som kan få mycket
långtgående konse-kvenser för företagande och boende i stora delar av
landet. Att invänta ett beslut i riksdagen behöver inte vara så omständligt att
det föranleder ett bemyndigande som ytterligare ökar maktkoncentrationen i
regionalpolitiken till regeringen. Riksdagen bör därför avslå regeringens
förslag i denna del.
Centerpartiet noterar att regeringen faktiskt försöker ändra den omotiverat
låga andelen av befolkningen som får omfattas av stödområden. Man kan
dock, tyvärr, notera att regeringens ambition att vara "bråkstaken" i EU-
samarbetet inte underlättar sådana försök. Genom att ambitiöst driva på för
extrema ståndpunkter, t.ex. i förhandlingar om den framtida utformningen av
jordbruksstödet, som har stor regionalpolitisk betydelse, underminerar
regeringen själv försöken att få utvidga de egna stödområdena.
Givet de förutsättningar som råder måste dock frågetecken sättas för den
indelning i nationella stödområden som regeringen presenterar. Åtskilliga
nya områden förs in, samtidigt som sådana områden som tidigare varit
tillfälliga stödområden stryks från listan. Särskilt anmärkningsvärd är den
linje som regeringen slår in på då man för in flera kommuner med medelstora
städer på listan, samtidigt som utpräglade glesbygds- och
avfolkningskommuner faller bort. Det är värt att notera att städer, då de
införs på listan, upptar en stor del av den totala del av befolkningen som får
omfattas av nationella stödområden. En stad med 60 000 invånare kan
mycket väl motsvara 3-4 kommuner i glesbygd. Detta förfarande
understryker vikten av att riksdagen faktiskt får besluta om stödområdena.
Skulle detta avstyrkas bör dock regeringen se över indelningen så att de
kommuner som tidigare ingått i de tillfälliga stödområdena förs upp på listan
över nationella stödområden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen i förhandlingarna med
kommissionen arbetar för att också de områden som föreslås fasas ut
även framgent skall ingå i mål 2-området,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett vidgat skärgårdsbegrepp,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system för
åtgärder inom insatsområde 2 inom nya mål 3 med en lägsta stödnivå,
som är tillräckligt hög för att utgöra en stimulans även för de minsta
företagen,1
4. att riksdagen hos regeringen begär att i direktiven till
utredningen om individuell kompetensutveckling även skall omfatta
företag med få eller inga anställda, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att privata medel bör kunna användas som
medfinansiering i EU-finansierade projekt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frågan om den offentliga medfinansieringen,
även inom mål 1 och 2, inför kommande programperiod måste lösas
på ett tidigt stadium,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en möjlighet till förskott på EU-finansierade
projekt,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda möjligheten att fortsättningsvis
beräkna utbetalningar av EU-medel utanför statsbudgeten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer till de regionala partnerskapen om nya
aktörers möjlighet att ingå,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om att det
fortsättningsvis skall vara en uppgift för regeringen att närmare
bestämma vilka områden som skall ingå i de nationella stödområdena,
11. att riksdagen, under förutsättning av avslag på yrkande 10, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de
tidigare tillfälliga stödområdena skall ingå i de nationella
stödområdena.