Moderata samlingspartiet föreslår en ny inriktning av
energipolitiken så att denna bidrar till att öka
sysselsättningen och främja välståndet. Staten skall inte
detaljplanera och detaljreglera energisystemets utveckling,
utan fastställa långsiktigt hållbara ramar och villkor.
Ansvaret för den fortlöpande omställningen,
miljöanpassningen och förnyelsen av energiproduktionen
skall vila på producenterna.
Energipolitiken är ett instrument för att nå övergripande mål som
konkurrenskraft, god miljö och välfärd. Kärnkraften är därmed inte något
självändamål, lika lite som dess avskaffande borde vara det. Alla slag av
energiproduktion har sina fördelar och nackdelar. Kärnkraftens nackdelar
kan med stor marginal bemästras. Om så inte var fallet skulle vi förespråka
nedläggning, inte av en, utan av tolv reaktorer.
Beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling är illa underbyggt. Varken
svenska folket eller dess representanter i riksdagen har fått kännedom om av-
vecklingens konsekvenser i olika avseenden. Klart är dock att avvecklingen
innebär en gigantisk kapitalförstöring, som hotar jobben, miljön och vår
levnadsstandard. Regeringens beslut att stänga Barsebäck skall rivas upp så
att verket kan drivas vidare så länge reaktorerna uppfyller miljö- och
säkerhetskraven. Riksdagsbeslutet att inleda en förtida kärnkraftsavveckling
bör upphävas, liksom lagen om kärnkraftens avveckling, som kränker
väsentliga rättsgrundsatser.
Moderata samlingspartiet anser att effektiviseringen och hushållningen
med energiresurser skall fortsätta på de villkor som en fri energimarknad
anger. Staten bör kraftigt minska bidragsgivningen på energiområdet och
skall inte subventionera investeringar i ny kraftproduktion. I stället skall
långsiktig forskning och utveckling prioriteras. Det s.k. tankeförbudet i
kärntekniklagen skall upphävas.
Ingen ytterligare utbyggnad av vattenkraften skall subventioneras av staten
och skyddet av älvar och vattendrag skall värnas. En storskalig introduktion
av fossilgas i Sverige bör avvisas och en grundlig miljökonsekvens-
beskrivning bör göras innan en storskaligt ökad biobränsleanvändning
genomförs.
Moderata samlingspartiet anser att energibeskattningen skall reformeras
och göras konkurrensneutral. Fiskala skatter bör endast tas ut i konsum-
tionsledet medan miljöstyrande skatter och avgifter bör tas ut i
produktionsledet. Energiskatterna bör i ökad utsträckning anpassas med våra
grannländer. Utsläppen av växthusgaser måste begränsas.
Det statliga Vattenfall AB riskerar att skadas till följd av den socialdemo-
kratiska regeringens partitaktiskt betingade avvecklingspolitik. Moderata
samlingspartiet anser att bolagets oberoende ställning skall återupprättas och
ägandet i bolaget breddas.
Moderata utgångspunkter
Moderata samlingspartiet anser att energipolitiken skall ha
följande utgångspunkter:
1. Sverige skall dra nytta av alla de resurser som står till folkhushållets
förfogande. Riksdagens energibeslut våren 1997 är mot den bakgrunden
djupt olyckligt. De energipolitiska riktlinjer som antogs skadar Sverige
som industrination. Särskilt allvarligt är beslutet om att påbörja en förtida
avveckling av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring som saknar
motstycke och som kommer att medföra välfärdsförluster. Miljön skadas
och det blir svårare att bekämpa arbetslösheten.
2. Klimatfrågan är ett stort miljöproblem och är djupt oroande. Därför måste
Sverige bedriva en offensiv klimatpolitik och fullgöra sina internationella
åtaganden på området.
3. Staten skall inte detaljreglera och detaljplanera energisystemets utveckling.
Statens uppgift är i stället att fastställa ramar och villkor som medför att
hushåll och företag ges långsiktigt hållbara spelregler.
4. Energipolitiken skall vara förenlig med en återgång till full sysselsättning.
Energianvändningen i allmänhet och elförbrukningen i synnerhet är nära
kopplad till den ekonomiska tillväxten.
I dessa olika hänseenden medförde 1997 års energipolitiska
riksdagsbeslut steg i fel riktning. Moderata samlingspartiet
anser därför att riksdagen skyndsamt skall anta nya
energipolitiska riktlinjer i enlighet med vad som anförs i
denna motion.
Hushållning och
effektivisering
Sverige har idag ett av världens bäst fungerande system för
produktion och överföring av elenergi. Nästan all el som
förbrukas produceras av oss själva. Andelen fossila bränslen
är än så länge liten, vilket gör utsläppen små jämfört med
nästan alla andra länder.
El är en överlägsen energibärare och det är kärnkraften som har
möjliggjort den ökade elanvändningen i kombination med en offensiv miljö-
och klimatpolitik. Riksdagen kunde 1985 besluta att bevara de fyra stora
orörda älvarna. Därefter har skyddet förstärkts också för andra vattendrag. År
1988 kunde riksdagen på förslag från Moderata samlingspartiet införa ett tak
för koldioxidutsläppen. Vattenkraften och kärnkraften har tillsammans gjort
det svenska elsystemet effektivt, konkurrenskraftigt och miljövänligt.
Fortlöpande sker det en betydande energieffektivisering. Hittills har denna
effektivisering gått hand i hand med en ökad elanvändning. Övergången till
el har varit särskilt påtaglig inom industrin, där el ersatt användning av
bränslen med lägre verkningsgrad. Mellan 1970 och 1994 ökade andelen el
av den totala energianvändningen i industrin från 20 till 36 procent. Hög
elanvändning i näringslivet sammanhänger med hög specialisering och med
en stark ställning på den internationella marknaden.
Nya industriprocesser kräver elkraft i stället för fossila bränslen. I dag
används 4-5 TWh el, vilket är mer än en Barsebäcksreaktor, enbart till olika
renings- och miljöprocesser. Nya tekniker och styrprocesser är baserade på
elanvändning och även framgent kommer industriell tillväxt och förnyelse att
innebära att energieffektivisering paras med en ökad elanvändning.
Det finns i dag 590 000 småhus som uteslutande värms med el, varav
440 000 med s.k. direktverkande elvärme. Konvertering av ett sådant hus till
annan uppvärmningsform kostar 80 000-150 000 kronor. En storskalig kon-
vertering skulle kräva betydande resurser, som i stället kan användas till
samhällsekonomiskt mer lönsamma investeringar.
Omställningsprogrammet
De nya programmen
Förutom kärnkraftsavvecklingen var den andra hörnpelaren i
1997 års energipolitiska beslut det s.k.
omställningsprogrammet. Våren 1997 godkände riksdagen
ett nytt femårigt program med bidrag om 3,1 miljarder
kronor för minskad elanvändning och investeringar i ny
elproduktion och ett sjuårigt program med bidrag om ca 5,6
miljarder kronor till forskning och utveckling av ny teknik.
Med kostnader för bl.a. inrättande av en ny energimyndighet
kom de föreslagna utgifterna att uppgå till över 9 miljarder
kronor. Programmet syftade till att minska elförbrukningen
och öka elproduktionen vilket skulle möjliggöra en
stängning av Barsebäck 2.
De nya programmen har beskrivits i närmast dramatiska ordalag. Genom
"en kraftfull, långsiktig satsning på forskning, utveckling och demonstration
av ny energiteknik" säger sig Socialdemokraterna vilja manifestera sin
ambition att ställa om Sverige till ett ekologiskt föregångsland. I själva
verket är bristen på nytänkande påtaglig. De nya programmen utgör
väsentligen en upprepning av de program som infördes vid 1991 års
energipolitiska uppgörelse och som har gällt fram till nu. I ekonomiska
termer innebär den "kraftfulla" politiken en marginell ökning av statens
årliga insatser från ca 1,2 till ca 1,4 miljarder kronor.
Erfarenheter
Effekten av omställningsprogrammet kan nu börja
utvärderas. Budget för 1998, utgiftsområde 21, var 1 841
miljoner kronor medan utfallet blev 867 miljoner kronor.
Budget för 1999 är 1 681 miljoner kronor medan prognosen
för utfallet är 1 196 miljoner kronor. Regeringen skriver
själv i årets vårproposition: "Hittills gjorda uppföljningar
tyder på att vissa av de åtgärder som ingår i det
energipolitiska programmet inte leder till den måluppfyllelse
som avsetts. Detta gäller främst de eleffektminskande
åtgärderna inom ramen för bidrag till minskad
elanvändning."
COWI, Consulting Engineers and Planners har på uppdrag av Närings-
departementet utvärderat det första året med omställningsprogrammet och
redovisade sin rapport 16 augusti i år. Av rapporten framgår att 6 av 18
delprogram inte ens varit möjliga att utvärdera eftersom de inte gett något
resultat. Det gäller stödet för småskalig vattenkraft, upphandling av ny
elproduktionsteknik, energiförsörjningen i Sydsverige, introduktion av ny
energiteknik, energisystemforskning och forskningssamarbete i Östersjö-
regionen.
När det gäller bidraget för att minska elanvändning, totalt avsatt 1,65
miljarder, visar rapporten att den effektvakt som krävdes för att få bidrag till
braskamin bara anses ha avlägsnat den översäkring som oftast funnits i
villorna. Konverteringstakten till fjärrvärme är för långsam och stödet per
anläggning alldeles för högt. Vattenburna system är alldeles för dyra varför
STEM vill prova luftburna system. Sammantaget skriver COWI: "Tabellen
viser også, at målet med en elbesparelse på 1,5 TWh fra ordningen ikke kan
nås med de afsatte midler.","Med den nuvärende (efteråret 1998)
konverteringstakt vil det tage ca. 10 år at nå målet." En del av satsningen går
till s.k. effektminskningsbidrag till braskaminer. Detta stöd har kritiserats av
Boverket eftersom det inte leder till minskat effektuttag mellan kl 07.00 och
09.00 på vardagar då belastningen på elnätet är som störst. Braskaminerna
används i stället på kvällen då efterfrågan på el ändå är låg. Flera kommuner
har dessutom förbjudit vedeldning i tätbebyggda bostadsområden av hälso-
och miljöskäl.
När det gäller tillförsel av ny elproduktion från förnybara energikällor har
två av fyra delprogram inte gett några resultat. Bidrag har sökts till
biobränslebaserad kraftvärme så att anslaget överskridits. Trots detta har få
anläggningar byggts till följd av bristande lönsamhet. Först vid ett
biobränslepris på under 100 kr/MWh och ett elpris på 240 kr/MWh visar
STEMs modellprojekt lönsamhet (inkl. bidrag). Det kan ställas mot
spotpriset v 36 som varit ca 130 kr/MWh.
Av anslaget om 400 miljoner kronor för utvecklingen av energiförsörj-
ningen i Sydsverige var 200 miljoner kronor för 1998. Av dessa är 2 miljoner
kronor använda och 198 miljoner kronor överförda till 1999.
Investeringsstöd
Energikommissionen kunde konstatera att investeringsstöden
riskerar att motverka en naturlig prispress på marknaden och
att de därför endast bör ges under en övergångsperiod.
Moderata samlingspartiet anser att det är olyckligt med statliga bidrag som
tenderar att bara bli till en löpande subvention av gammal, befintlig teknik.
Staten bör särskilt inte subventionera en vattenkraftsutbyggnad som
regelmässigt leder till konflikt med viktiga miljöintressen utan att tillföra
mer
än marginell elproduktion. Av Sveriges 1 550 vattenkraftverk svarar de 1
200 minsta för enbart 2,4 procent av vattenkraftsproduktionen. I den mån
småskaliga vattenkraftsprojekt kan realiseras utan påtaglig miljöpåverkan bör
de komma till stånd utan hjälp från skattebetalarna. Riksdagen bör dra
slutsatserna av gjorda utvärderingar och slopa de olika investeringsstöden
helt.
Energiforskning
Statens stöd till utvecklingen på energiområdet bör
koncentreras till de områden där få andra aktörer har
möjlighet att ta ansvar. Det gäller främst finansiering av
forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig forskning,
men också stöd till information och insatser som minskar
sökkostnaderna för elkonsumenterna och påskyndar
spridningen av ny teknik.
Moderata samlingspartiet bejakar således statliga insatser på energiforsk-
ningsområdet. Samtidigt förekommer det i den energipolitiska debatten
åtskilligt önsketänkande om forskningens möjligheter på kort sikt. Forskning
och utveckling är ett mycket långsiktigt och tålamodsprövande arbete.
Svensk energiforskning utgör en bråkdel i en global forskningsansträngning.
Möjligheterna att åstadkomma de avgörande teknikgenombrotten kommer
därför aldrig att vara en funktion av antalet satsade miljarder i den svenska
statsbudgeten.
Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste åren genomfört
kraftiga besparingar på anslagen för teknisk och naturvetenskaplig forskning,
samtidigt som länderna i vår omvärld ökar sina satsningar på dessa områden.
Moderata samlingspartiet har kraftigt kritiserat regeringens nedrustning av
denna viktiga forskning och föreslår ökade satsningar. Regeringens
besparingar drabbar inte minst internationellt forskningssamarbete som har
stor betydelse på energiområdet.
Slutligen måste riksdagen upphäva den bestämmelse i 6 § kärntekniklagen
som förbjuder vissa typer av kärnteknisk forskning, den s.k. tankeför-
budslagen. Detta handlar ytterst om att slå vakt om den akademiska friheten.
All lagstiftning måste präglas av de grundläggande principerna om yttrande-
och tankefrihet. Tankeförbudslagen kan därtill få skadliga effekter genom att
försvåra forskning kring effektivare utnyttjande av kärnbränslet, minimering
av avfallsmängder, transmutation av befintligt kärnavfall m.m. Det finns
vidare skäl att även avveckla 5 § kärntekniklagen som förbjuder uppförandet
av ytterligare kärnreaktorer. Det är regeringen som beviljar tillstånd för
uppförande av kärnteknikanläggning varför ett särskilt förbud i lagen inte
fyller någon funktion.
Kvalificerade svenska kärntekniker och forskare skall inte behöva stå
bredvid och passivt betrakta en utveckling som kan leda till resultat av stort
intresse även för vårt land. Stimulerande arbetsuppgifter och ekonomiska
förutsättningar är nödvändiga för att attrahera goda forskare till kärnteknik-
området.
Konsekvenser för hushållen
Ryckigheten i den svenska energipolitiken har drabbat
hushållen hårt. De omfattande problemen med s.k. sjuka hus
och dålig inomhusluft går att härleda till de statliga
energisparsatsningar som varit ett led i en tidigare
energipolitik. Hushållen har fått bära en dubbel kostnad för
detta. De har både varit med och finansierat politiken via
skattsedeln och själva fått betala för att lösa problemen. Med
nuvarande energipolitik kommer hushållen återigen att få
vidkännas stora kostnader. De investeringar i elvärme som
staten tidigare har uppmuntrat kommer nu att stå hushållen
dyrt. De elskattehöjningar som genomfördes under 1996,
1997 och 1998 har ökat boendekostnaderna rejält. Dessa
kostnader kommer att öka ytterligare genom höjda elskatter
för år 2000.
Genomförs en förtida kärnkraftsavveckling leder det till att elpriserna och
boendekostnaderna ökar ännu mer. Skall den elintensiva industrins
konkurrenskraft dessutom skyddas får hushållen bära den största delen av
bördan. Trots detta har det aldrig gjorts någon bedömning av vilka sociala
effekter som tidigare energibeslut har fått. Högskattepolitiken motverkar
dessutom en utveckling mot elsparande genom att den minskar hushållens
möjligheter att investera i nya, effektivare hushållsmaskiner och vitvaror.
En stängning av en reaktor i Barsebäck bygger på att hushållens
elförbrukning kan minskas genom övergång från eluppvärmning till annan
uppvärmning. Både regeringen och Villaägarnas riksförbund uppskattar
kostnaden för en konvertering av ett småhus uppvärmt med direktverkande el
till mellan 80 000 och 150 000 kronor. Trots skattefinansierade
investeringsbidrag på 30 procent kommer kostnaderna alltså att bli mycket
höga för de hushåll som väljer att byta värmesystem för att undkomma höjda
elpriser. Varje berörd småhusägare tvingas betala mellan 55 000 och 105 000
kronor ur egen ficka, under förutsättning att de beviljas bidraget.
Konkurrensverket varnar nu också för höjda fjärrvärmepriser. En
storskalig konvertering från elvärme till fjärrvärme riskerar att skapa en
monopolsituation eftersom konverteringskostnaden är så hög.
Konsekvenser för svensk
industri
Utvecklingen av svensk industri har historiskt gynnats av
den goda tillgången på billig elenergi. Vattenkraftens och
senare kärnkraftens låga produktionskostnader har givit
värdefulla konkurrensfördelar. Svensk elproduktion är
alltjämt effektiv och jämförelsevis billig i ett internationellt
perspektiv. Låga produktionskostnader förekommer dock
också i många konkurrentländer som baserar sin
elproduktion i huvudsak på inhemsk fossilproduktion.
Avgörande för konkurrenskraften är heller inte produktionskostnaden, utan
användarens slutpris. Svensk industri har fått kraftigt försämrade
förutsättningar bl.a. till följd av regeringens våldsamma energiskatte-
höjningar. Bara under 1996 införde Socialdemokraterna nya produktions-
skatter på el som för flera av de elintensiva företagen motsvarade en
merkostnad på 70 000 kronor eller mer räknat per anställd. Höjningarna
ledde då till personalminskningar vid bl.a. Vargön Alloys i Vänersborg och
vid f.d. Gränges Aluminium i Sundsvall.
Energikommissionen lät göra en särskild studie och slutsatsen blev att
"den bild som framgår av undersökningen är således att för elintensiv
industri ligger de svenska elpriserna varken extremt högt eller lågt. I vissa
för
den svenska basindustrin viktiga konkurrentländer, såsom Norge, Kanada
och USA, är de priser som framkommit i undersökningen väsentligt lägre än
priserna i Sverige". Moderata samlingspartiet vill även framgent slå vakt om
svensk basindustri. Då finns det inte något utrymme för en energipolitik som
försämrar konkurrenskraften ytterligare.
Det finns en tendens att betrakta den tunga svenska basindustrin som
någon sorts relik från industrialismens barndom, en dödsdömd industrigren
som snart skall ersättas av kunskapsbaserade tjänsteföretag. Detta är fel. För
det första är svensk basindustri högteknologisk. Den utgör en viktig del av
förklaringen till de många framgångsrika svenska mjukvaruföretagen inom
IT-sektorn. För det andra sysselsätter den ett stort antal underleverantörer.
Svensk verkstadsindustri, med idag 350 000 anställda, har i hög grad nått sin
position just som underleverantörer till basindustrierna. För det tredje svarar
de traditionella basindustrierna för en betydande del av förädlingsvärdet i
den samlade svenska exporten. Bara svensk skogsindustri sysselsätter direkt
120 000 människor och svarar för 17 procent av exporten. Den förbrukar
också ensam elenergi motsvarande produktionen i fem Barsebäckreaktorer.
En förtida kärnkraftsavveckling riskerar att få allvarliga regionala
konsekvenser. Allvarligast blir situationen i Norrbottens inland, längs
Norrlandskusten samt i ett band från Dalsland över Värmland, Bergslagen
och Dalarna till Gästrikland. De enskilda län som är mest beroende av
elintensiv industri är Norrbotten, Västernorrland, Gävleborg och Värmland.
Alla dessa län är redan idag mycket hårt drabbade av arbetslöshet.
För de mest utsatta länen kan hela bygder gå under om
kärnkraftsavvecklingen leder till elpriser som flyttar företagens investeringar
utomlands. En nedläggning av Ovako Steel i Hofors skulle innebära
utslagning av 1 700 arbeten i en ort med totalt 4 500 sysselsatta. I
värmländska Munkfors och Hagfors skulle arbetslösheten direkt stiga till ca
35 procent om företaget Böhler Uddeholm valde att flytta sin verksamhet
annorstädes. I Avesta i Dalarna finns nästan 2 000 anställda inom elintensiv
industri, vilket motsvarar en femtedel av alla sysselsatta inom kommunen. I
Skellefteå arbetar ännu fler, hela 2 300 personer, inom elintensiv industri. I
Gällivare skulle arbetslösheten stiga från ca 2 000 till nära 4 000 personer om
den elintensiva industrin hotades.
Det knyts förhoppningar till att en storskalig biobränsleanvändning skall
kunna generera ett betydande antal arbetstillfällen i skogslänen. Samtidigt är
det just i dessa län som arbetsplatser i basindustrin kommer att slås ut. Det är
svårt att se att det skulle finnas någon fördel för skogslänens
välfärdsutveckling i att byta ut högvärdig pappersmassa mot lågvärdigt
vedbränsle. Av skogsindustrins totala intäkter svarar dessutom biobränslen
för endast 1 procent.
Den politiska splittringen
För de flesta iakttagare står det klart att det främst är
maktpolitiska aspekter som vägleder den socialdemokratiska
partiledningen. Socialdemokraterna har också en dyster
tradition av partitaktiska dispositioner och kortsiktigt
beslutsfattande i just energipolitiken. Den manipulativa
utformningen av 1980 års folkomröstning, det numera
återtagna påhittet med årtalet 2010 och Birgitta Dahls
"oåterkalleliga" avvecklingsbeslut 1988 är exempel på detta.
Det har nu gått drygt 19 år sedan det genomfördes en rådgivande
folkomröstning om kärnkraften. En stor del av väljarkåren har bytts ut och
det är givet att omröstningsresultatet har en begränsad legitimitet efter så
lång tid. Likafullt anser vi att det är felaktigt att frångå utslaget i 1980 års
folkomröstning, utan att först underställa frågan svenska folket i en ny
folkomröstning eller i allmänna val.
Att nu inleda en förtida kärnkraftsavveckling strider alldeles uppenbart
mot folkomröstningens utslag. I folkomröstningen godkändes en fördubbling
av det svenska kärnkraftsprogrammet från sex till tolv reaktorer, allt i syfte
att minska vårt lands beroende av fossila bränslen. Enligt valsedlarna för
linje 1 (m) och linje 2 (s, fp) skulle dessa reaktorer sedan användas "i
avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga" och avvecklingen
skulle därefter ske med "hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd".
Inget av dessa kriterier kan idag tillgodoses. En stängning av reaktorn
Barsebäck 1 är inte möjlig att åstadkomma med mindre än att det
huvudsakligen blir fossila bränslen som ersätter. Det leder i sin tur till ökade
luftföroreningar och utsläpp av koldioxid. Sveriges miljöminister har också i
förhandlingar med de övriga miljöministrarna inom EU utverkat rätt för
Sverige att öka koldioxidutsläppen med 4 procent till år 2010, medan de
flesta andra EU-länder skall sänka sina utsläpp. Något hänsynstagande till
sysselsättning och välfärd tas inte heller. En förtida kärnkraftsavveckling
innebär i stället en kapitalförstöring av tidigare aldrig skådat format.
I riksdagens beslut våren 1997 anges uttryckligen att stängningen av den
första reaktorn i Barsebäck skall ske helt utan hänsynstagande till om
bortfallande elproduktion kan kompenseras och utan hänsyn till de
priseffekter som kan uppstå på elmarknaden till följd av stängningen.
Därefter förutses en återgång till villkoren i 1991 års riksdagsbeslut när det
gäller den andra reaktorn i Barsebäck: "Ett villkor för stängningen av den
andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom
tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el", hette det i
propositionen. Med tanke på de uppenbara brott som sker mot både
folkomröstningen och tidigare energipolitiska beslut när det gäller Barsebäck
1 är det svårt att se vad som skulle garantera att Socialdemokraterna inte
bryter också detta sitt förnyade löfte avseende Barsebäck 2.
Innebörden av utslaget i 1980 års folkomröstning och i de energipolitiska
riksdagsbeslut som därefter har fattats är att kärnkraften så småningom skall
ersättas med förnybar, helst inhemsk, energiproduktion. Från moderata
utgångspunkter finns det inte några skäl för att ompröva den målsättningen.
Moderata samlingspartiet står därmed i huvudsak kvar vid samma
energipolitik som partiet formulerade som linje 1 inför 1980 års
folkomröstning och som sammanföll med framsidan på Socialdemokraternas
och Folkpartiets valsedel för linje 2. Det finns lika litet idag som för 19 år
sedan några sakliga skäl för att med politiska beslut påbörja en stängning i
förtid av reaktorer.
Energipolitikens nya
förutsättningar
Marknadsekonomi ersätter
planekonomi
Med förenade ansträngningar har de borgerliga partierna och
Socialdemokraterna genomfört en avreglering av
elmarknaden. På denna avreglerade elmarknad råder
fundamentalt ändrade förutsättningar jämfört med tidigare.
Prissättningen, investeringsbesluten och planeringen sker nu
utifrån den information som elmarknaden förmedlar till
konsumenter och producenter. Den form av energipolitik
som vi traditionellt har bedrivit i Sverige med detaljerade
energibalanser, prognoser och planer för framtida
kraftproduktion är i dag varken önskvärd eller ens möjlig att
bedriva med någon framgång eller precision.
Moderata samlingspartiets uppfattning är att energipolitiken i stället skall
tillvarata alla de möjligheter som elmarknadens avreglering öppnar. Den
fortlöpande omställningen, miljöanpassningen och förnyelsen av energi-
systemet gagnas bäst om statsmakterna kan ge långsiktigt stabila förut-
sättningar för kraftföretagen, industrin och hushållen. Under sådana
omständigheter har dessa bäst möjlighet att bedöma hur de fortsatta
investeringarna i kraftproduktion och energiförbrukande utrustning skall ske.
Kraftbranschen får då själv ta det fulla ansvaret för sin utveckling.
Det finns inget elöverskott
Planerna på en stängning av Barsebäck bygger delvis på den
felaktiga förutsättningen att Sverige skulle ha ett permanent
elöverskott. Under det kyliga och torra året 1996 svarade
kärnkraften för mer än hälften av landets totala elproduktion.
Samtidigt kördes de oljeeldade reservkraftverken i
Stenungsund och Karlshamn i ovanligt stor utsträckning.
Ändock tvingades Sverige att nettoimportera drygt 5 TWh
ytterligare el från grannländerna, huvudsakligen kolbaserad
el från Danmark.
En stängning av Barsebäck kommer att leda till ett permanent bortfall av
elproduktion i Sydsverige på 8-9 TWh. I motsvarande mån ökar behovet av
import från Danmark. De senaste fem åren har Sverige både haft över- och
underskott av el, beroende på tillgången på vattenkraft det aktuella året. Sett
över en femårsperiod har Sverige haft en väl avvägd produktionskapacitet
med en total nettoimport på endast 0,3 TWh över de senaste fem åren. Om
man däremot tänker bort en reaktor i Barsebäck som i snitt producerat 3,8
TWh/år förvandlas Sverige till en regelmässig nettoimportör av el.
Kärnkraft på marknadens villkor
Elmarknaden är inte längre planstyrd, utan fungerar i
huvudsak som vilken annan varumarknad som helst. Olika
företag söker i fri konkurrens att möta kundernas önskemål.
Det ger kunderna en oerhört stark ställning. Om
konsumenterna vill rata kärnkraftsproducerad el på samma
sätt som man tidigare ratade klorblekt papper på en annan
marknad får detta en omedelbar genomslagskraft.
De tolv svenska reaktorerna har visserligen kommit till under kort tid men
kommer därför inte att bli gamla och läggas ner under samma korta tid.
Kärnkraftsreaktorer har inte någon specifik "teknisk livslängd", varken de 25
år som en gång ledde Socialdemokraterna fram till årtalet 2010 eller de 40 år
som kraftindustrin brukar åberopa som reaktorernas konstruktionskrav. I
realiteten är livslängden en rent kommersiell fråga. I princip alla reaktordelar
går att renovera. En reaktor kommer därmed att leva vidare så länge ägaren
anser det vara kommersiellt lönsamt att årligen reinvestera de belopp som
erfordras för att möta myndigheternas säkerhetskrav och de egna kraven på
hög driftsäkerhet. Det enda som kan sägas med säkerhet om den tidpunkt då
en stängning kan komma att aktualiseras är att den inte kan förutsägas av
politiker.
När man med statliga påbud stänger en produktionsanläggning som
Barsebäck i förtid uppkommer såväl företagsekonomiska som statsfinansiella
och samhällsekonomiska konsekvenser. I fallet Barsebäck uppkommer därtill
miljömässiga kostnader. Vi återfår den fossilanvändning som vi skulle undgå
när Barsebäck en gång år 1977 med Centerns medverkan laddades. I detta
ligger en djup tragik. Moderata samlingspartiet anser att vi skall utnyttja den
svenska kärnkraften och under tiden utveckla förnybara energikällor till goda
alternativ.
Kärnsäkerheten
Det finns skäl att betona att svensk kärnkraft inte utgör något
exempel på en föråldrad teknologi. Även i detta hänseende
grundas den förtida kärnkraftsavvecklingen på felaktiga
förutsättningar. Trots det "tankeförbud" som en tidigare
socialdemokratisk regering har infört i kärntekniklagen
bedrivs en fortlöpande kärnteknologisk forskning, utveckling
och förnyelse. En allmän expertuppfattning är att de senaste
svenska reaktorerna från mitten av 1980-talet nu håller
samma teknologiska standard som dagens nybyggen i
Fjärran Östern. Det är alltså säkra reaktorer som stängs vid
en förtida kärnkraftsavveckling i Sverige.
Om Sverige frivilligt avhänder sig egna elproduktionsresurser ökar
avsättningsmöjligheterna för el från anläggningar i vår omvärld. Bäst nytta
av detta kommer ägarna till äldre danska kolkondenskraftverk att få. Men
eftersom både Sverige och Ryssland är hopkopplade med Finland riskerar vi
också att indirekt förlänga den återstående drifttiden för det ryska
kärnkraftverket i Sosnovyj Bor, om vi avvecklar svenska reaktorer.
Sambandet med Litauen är ännu inte lika tydligt. Men i framtiden kommer
den s.k. Baltic Ring, hopkopplingen av alla elsystem runt Östersjön, med all
säkerhet att realiseras. Då får vi en direkt utbytbarhet också mellan den
svenska kärnkraften och kärnkraftverket i Ignalina. Såväl i Sosnovyj Bor
som i Ignalina är det fråga om lättvattenkylda, grafitmodererade kanalkokar-
reaktorer, d.v.s. samma teknologiska koncept som i Tjernobyl. En paradoxal
och djupt oroande effekt av en förtida kärnkraftsavveckling i Sverige kan
därmed komma att bli en försämrad kärnsäkerhet i hela norra Europa.
Om reaktorn Barsebäck 1 stängs är detta också negativt för kärnsäkerheten
inom Sverige. De svenska tillsynsmyndigheterna, Statens kärnkraft-
inspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI), har båda pekat på
riskerna för teknikerflykt från branschen. Det faktum att en stängning, med
all rätt, uppfattas som godtycklig och irrationell motverkar det aktiva
ansvarstagande och säkerhetstänkande hos personalen som är ett bärande
inslag i det svenska säkerhetskonceptet. Också den omständigheten att
framträdande företrädare för Socialdemokraterna offentligt uttryckt sin
"lycka" över att hundratals människor kommer att friställas vid Barsebäck
Kraft AB har skapat en psykologisk situation som påverkar säkerheten
negativt. Trots aktiva åtgärder från Sydkrafts sida, bl.a. en femårig
anställningsgaranti för personalen vid Barsebäck, kan det därför komma att
bli svårt att garantera den fortsatta driften vid Barsebäck 2.
Atomansvarighetslagen och
försäkringskostnader
Ägarna till de svenska kärnkraftverken har fulla
egendomsförsäkringar för sina anläggningar. Vid en
teoretisk olycka med stora skador på kraftverk och
omgivning skulle det berörda kraftbolaget alltså få full
ersättning för de egna skadorna. Samtidigt begränsas
bolagets skadeståndsansvar gentemot tredje man av
bestämmelserna i det internationella konventionssystemet. I
stället får staten träda in.
Den här ordningen ter sig inte rimlig. Moderata samlingspartiet anser att
strävan bör vara att åstadkomma någon form av regressrätt som säkerställer
att staten vid ett större skadefall kan återkräva medel intill dess att
reaktorägarens eget kapital är helt förbrukat.
Några andra skäl till att ändra atomansvarighetslagen föreligger inte.
Enligt vår uppfattning är det viktigt att Sverige även fortsättningsvis är
anslutet till det internationella konventionssystemet (Paris-, Bryssel- och
Wienkonventionerna). Det faktum att konventionerna visserligen ålägger
reaktorägaren ett strikt skadeståndsansvar men samtidigt begränsar
ersättningsbeloppens storlek kan inte såsom ibland görs gällande tas till
intäkt för att kärnkraften skulle vara "subventionerad".
Det är inte ekonomiska, utan försäkringstekniska skäl som i praktiken
förhindrar reaktorägarna att teckna fulla ansvarsförsäkringar. Att s.k.
restriskolyckor är så osannolika att de inte förväntas inträffa saknar därvid
betydelse. De strikta begränsningarna av försäkringsbolagens möjligheter att
göra åtaganden mot en och samma kund leder till att det saknas erforderligt
utrymme på den kommersiella försäkringsmarknaden.
Däremot går det att teoretiskt beräkna vad försäkringspremien skulle ha
varit på en försäkringsmarknad där utrymmet hade funnits. Det visar sig då
att det handlar om jämförelsevis blygsamma belopp, som på intet sätt
förändrar bilden av kärnkraften som en idag billig och lönsam form av
energiproduktion. I själva verket ryms en sådan tänkt försäkringspremie flera
gånger om inom ramen för den redan inbetalda särskilda produktionsskatt
som staten redan tar ut på kärnkraftsproducerad el.
Klimatpolitiken
Förtida avveckling ett
klimatpolitiskt svek
Socialdemokraterna medger numera öppet att ökade
koldioxidutsläpp blir den oundvikliga följden av den
energipolitiska uppgörelsen om en förtida
kärnkraftsavveckling. Sverige överger därmed de
klimatpolitiska riktlinjer som riksdagen våren 1993 antog på
den dåvarande, borgerliga regeringens förslag. I
förhandlingar med övriga EU-länder har den
socialdemokratiska regeringen också utverkat en rätt för
Sverige att öka koldioxidutsläppen med 4 procent till år
2010, i stället för att minska dem som de flesta andra EU-
länder kommer att göra.
För Moderata samlingspartiets vidkommande är växthusgasernas klimat-
påverkan oroande. Det var skälet till att vi på 1980-talet drev fram det första
klimatpolitiska beslutet i riksdagen. Den omständigheten att Sverige har låga
koldioxidutsläpp per capita jämfört med många andra industriländer tycker vi
är positiv. Men det kan för oss aldrig bli ett argument för att medvetet och
helt i onödan släppa ut mer koldioxid i atmosfären.
Miljöeffekter av elimporten
När elproduktionen från vattenkraft och kärnkraft inte räcker
till för att försörja Sverige täcks underskottet med el från det
oljeeldade reservkraftverkt i Karlshamn samt genom import
av el från grannländerna. Redan ökat utnyttjande av det
inhemska oljekondensverket medför en betydande
miljöpåverkan. Om detta kraftverk körs för full kapacitet
adderar det stora mängder koldioxid till atmosfären.
Ett ännu större miljöproblem uppkommer när elen är kolbaserad, vilket är
fallet med huvuddelen av importen. Under de kallaste perioderna vintern
1995/96 skedde import samtidigt från grannländerna Danmark, Tyskland,
Norge och Finland. Inte minst importen från sistnämnda land är värd att
notera. Genom det finska elsystemets hopkoppling med det ryska
importerades i praktiken rysk kärnkraftsel till Sverige under denna period.
Runt om Sveriges gränser finns ledig elproduktionskapacitet. Den har det
gemensamt att produktionen där sker i former som vi av miljöskäl inte vill
acceptera i vårt eget land. Det är till dessa miljöskadliga anläggningar, allt
från rysk kärnkraft till gammal, dansk kolkraft, som vi tvingas lita vid en
förtida kärnkraftsavveckling.
Förtida avveckling gör att utsläppen
ökar
Kärnkraftsavvecklingens miljöskadliga konsekvenser
begränsar sig inte till ökade utsläpp av koldioxid till
atmosfären. Också utsläppen av försurande ämnen som
svavel och kväveoxider kommer att öka. Den realistiska
bedömningen är att det väsentligen blir ökad import av
kolbaserad el från Danmark som kommer att kompensera
bortfallet av ren och utsläppsfri el från Barsebäck. För att
ersätta Barsebäck med sådan el åtgår det sex ton stenkol i
minuten! Det försurande nedfallet från denna produktion
kommer genom de förhärskande vindarna att drabba främst
sydvästra Sverige, som redan i utgångsläget är hårt drabbat
av försurning och övergödning. Från miljösynpunkt ter sig
en sådan utveckling mycket olycklig.
Nedanstående tabell visar de betydande effekter som uppstår om dagens
elproduktion i Barsebäck fullt ut ersätts med motsvarande mängd el från
moderna kolkondenskraftverk. Då skall noteras att de produktionsan-
läggningar i Danmark som kan komma ifråga för ökad import dessvärre är av
betydligt äldre datum och har sämre rening och större utsläpp än de moderna
verk som tabellens beräkningar grundas på.
Tabell 9.1
Utsläppsökning om Barsebäcksverket ersätts av modern
kolkondenskraft. (Underlag: Statens energiverk, SCB)
Nu är det naturligtvis omöjligt att i detalj beräkna hur stora
utsläppsökningarna blir om Barsebäcksverket avvecklas. För
det första påverkas behovet av ersättande kraft av väderleken
och den inhemska elförbrukningens utveckling. För det
andra varierar miljöpåverkan med det slag av
kraftproduktion som kommer i Barsebäcks ställe. Den
socialdemokratiska regeringen har själv förmodat att "det
kan uppskattas att en stor del av det ersättande bränslet
inledningsvis skulle utgöras av olja" (prop. 1996/97:84).
Avvecklingspartierna har emellertid också aviserat att det befintliga
fossilgasnätet skall användas i större utsträckning och att nya satsningar skall
göras för att öka andelen biobränslebaserad kraftvärme. All ersättning
kommer således inte att ske genom import från Danmark. Oaktat detta
kommer miljöeffekterna att bli väsentliga om Barsebäck stängs. Detta gäller
även om Barsebäcksverkets produktion på sikt skulle kunna ersättas med
fossilgas och biokraftvärme:
Tabell 9.2
Utsläpp om Barsebäcksverket ersätts med fossilgas eller
biobränslen.
Tabell 2: (Utsläppsökningar
Koldioxid ton Svaveldioxid
ton Kväveoxider ton )
Hanteringen av Barsebäck
Avvecklingsbeslutet
Den 5 februari 1998 fattade regeringen beslut (N98/108) att
rätten att driva kärnkraftsreaktorn Barsebäck 1 för att utvinna
kärnenergi skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1998.
Barsebäck kraft AB och Sydkraft AB begärde hos Regeringsrätten
rättsprövning av regeringens beslut att stänga Barsebäck. Sydkraft har anmält
klagomål till EU-kommissionen med anledning av Barsebäcksbeslutets
förenlighet med EG-rätten. EU-kommissionen har tagit upp ärendet till
behandling.
Regeringsrätten beslutade den 14 maj 1998 om inhibition av regeringens
beslut om stängning av Barsebäck. Regeringsrättens beslut var en lika
praktfull som plågsam örfil åt regeringen Persson. Ingen svensk regering har
tidigare ifrågasatts så tydligt i en så viktig fråga av landets högsta juridiska
instanser. Regeringrättens dom kom den 16 juni 1999. Moderata
samlingspartiet vill riva upp regeringens avvecklingsbeslut av Barsebäck 1.
Fortsatt drift är viktigt för att klara sysselsättnings- och miljömål.
Beslutsunderlag saknas
Förtida kärnkraftsavveckling är en åtgärd som har betydande
räckvidd och påverkar energiförsörjningen, miljön,
hushållens ekonomi, investeringarna,
industrisysselsättningen och samhällsekonomin i stort. Trots
detta har aldrig några seriösa bedömningar gjorts av
avvecklingens konsekvenser i dessa olika hänseenden.
En stängning av Barsebäck 1 får omedelbara och direkta konsekvenser för
statens finanser. Budgetpropositionen innehåller, trots detta, inte ens en
antydan till bedömning av vilken kostnad som en stängning åsamkar staten
och därmed de svenska skattebetalarna.
Moderata samlingspartiet finner det upprörande att Socialdemokraterna på
detta sätt driver fram beslut, som påverkar vårt lands industriella framtid,
utan att först presentera något som helst beslutsunderlag värt namnet.
Avvecklingslagen avvecklas
Verksamheten vid Barsebäck och övriga kärnkraftverk
bedrivs med stöd av drifttillstånd enligt lagen om
kärnteknisk verksamhet. Vissa drifttillstånd är
tidsbegränsade men även för dessa tillstånd gäller
presumtionen att de skall förlängas om reaktorerna uppfyller
de säkerhetskrav som tillsynsmyndigheterna ställer med stöd
av lagen.
Det saknas enligt Moderata samlingspartiet behov av en särskild
avvecklingslag. De krav som statsmakten sätter upp skall vara stränga
säkerhetskrav. En stängning av en reaktor blir på dagens avreglerade
energimarknad en fråga om när ägaren anser det mer lönsamt att stänga än att
reinvestera och underhålla anläggningen för att klara myndigheternas
säkerhetskrav och de egna kraven på hög driftssäkerhet. Avvecklingslagen
bör därför snarast avvecklas.
Regeringen döljer avvecklingens
kostnader
Redan när riksdagen i juni 1997 godkände
förtidsavvecklingen fattades beslut utan att regeringen
redovisat konsekvenserna för energiförsörjningen, miljön,
hushållens ekonomi, boendekostnaderna, investeringarna,
industrisysselsättningen, statsbudgeten eller för
samhällsekonomin i stort.
I december 1997 drev Socialdemokraterna igenom den nya avvecklings-
lagen. Det skedde trots allvarliga juridiska invändningar. Inte heller då ens
antydde regeringen vilka ekonomiska konsekvenser besluten kommer att få
för staten eller för samhällsekonomin i stort. Än mindre antyddes hur en
avveckling skall finansieras.
Riksdagen fattade således ännu ett avgörande beslut i blindo och avhände
sig dessutom inflytande över den framtida energipolitiken. Lagen ger
regeringen fullmakt att närmast godtyckligt stänga av halva Sveriges
elproduktion, utan riksdagens hörande, utan motivering, utan kostnadshänsyn
och utan förvarning till de berörda reaktorägarna.
Inte heller i vårpropositionen med kompletteringsbudget för 1998 och
förslag till utgiftsramar för statsbudgeten åren 1999 2001 redovisade
regeringen vilka kostnader som är förenade med en förtida kärnkrafts-
avveckling. I beslutet om vårpropositionen tvingade däremot regeringen
igenom ett nytt s.k. ramanslag B 11 Ersättning för avveckling av en reaktor i
Barsebäcksverket på 1 miljon kronor, ett belopp som uppenbart inte skulle
täcka kostnaden för en avveckling av Barsebäck eller ens arvodet till den av
regeringen anlitade advokatfirman. Regeringen tvingade därför också
igenom ett bemyndigande att obegränsat överskrida ramanslaget. I beslutet
om budgetpropositionen för 1999 förlängdes regeringens bemyndigande att
under 1999 besluta om att överskrida ramanslaget B 11. Vårpropositionen
1998/99:100 innehåller inte ens en antydan till bedömning av vilken kostnad
som en stängning av Barsebäck 1 åsamkar staten och därmed de svenska
skattebetalarna. Enligt energiöverenskommelsen skall vidare Barsebäck 2
stängas före den 1 juli 2001. Inte heller för avvecklingen av denna reaktor
redovisas några kostnader eller anslag under perioden. För budgetåret 1999
finns anslaget B 11 med 1 miljon kronor.
Bemyndigandet för anslag B 11 är alltså ytterligare ett avvecklingsbeslut i
blindo. Det ger regeringen möjlighet att träffa en uppgörelse med Sydkraft på
vilken kostnadsnivå som helst. Redan idag vet vi att mer än 10 miljoner
kronor förbrukats i förhandlingskostnader. Enligt Näringsdepartementet är
statens nedlagda kostnader för förhandlingarna med Sydkraft om
Barsebäcksreaktorn hittills drygt 10 miljoner kronor enligt följande.
Tabell 3: (Kronor )
Källa: riksdagens utredningstjänst juni 1999
Miljökostnaderna
Beslutet om förtida avveckling av kärnkraften fattades utan
att någon analys gjordes av miljökonsekvenserna. Ett
verktyg för jämförande miljökonsekvensanalys är beräkning
av s.k. externa kostnader, det vill säga att sätta ett
penningvärde på olika hälso- och miljöskador som inte är
medtagna vid beräkning av elproduktionskostnaden.
EU-kommissionen startade 1991 ett projekt i samarbete med USA som
syftar till att utveckla en gemensam metod för att beräkna de externa
kostnaderna för olika elproduktionssystem, EU ExternE. En slutrapport har
lämnats som finns på ExternE:s hemsida http://externe.jrc.es/.
Alla externa effekter av olika energikällor är inräknade: Drift, brytning av
råvara, avfall och haveri, utsläpp av miljö- och hälsofarliga ämnen, förstöring
av landskapet m.m. Om man även räknar in växthuseffekten och värdesätter
ett ton koldioxid till 160 kronor borde de olika energislagen betala följande
för sina externa kostnader:
5. Kärnkraft:1,2 öre/kWh (betalar redan 2,2 öre i produktionsskatt)
6. Bioenergi: 3 öre/kWh
7. Naturgas: 10 öre/kWh
8. Kolkraft: 30 öre/kWh
Om hela årsproduktionen vid Barsebäck på 8 TWh ersätts
med kolkraft blir därmed merkostnaden för miljö- och
hälsoeffekter hela 2,3 miljarder kronor per år. Även om
Barsebäck ersätts med kol, gas och bioenergi i lika delar blir
miljökostnaden över 1 miljard kronor per år.
Biobränslen, vattenkraft och
fossilgas
Storskalig biobränsleanvändning
Förhoppningar knyts nu till möjligheterna att snabbt kunna
få till stånd en storskalig användning av biobränslen.
Biobränsleanvändning har en stor fördel, eftersom den inte
bidrar till växthuseffekten. Den koldioxid som frigörs vid
förbränningen binds åter när grödan växer upp igen.
Emellertid går det inte att blunda för att biobränslen kan leda
till utsläpp av cancerframkallande, polyaromatiska kolväten
och andra miljö- och hälsoskadliga substanser.
Om biomassa motsvarande elproduktionen i Barsebäck skulle odlas i
Sydsverige skulle nästan hela åkerarealen i det nya Skåne län behöva tas i
anspråk. Detta är naturligtvis orimligt. Därför talar man om ökad användning
av hyggesrester och ökad exploatering av våra skogar. Farhågor framförs nu
om att den biologiska mångfalden i de svenska skogarna kan komma att
hotas vid en forcerad, storskalig användning av biobränsle.
Moderata Samlingspartiet ser en ökad biobränsleanvändning som positiv.
Vi vill emellertid påtala att det inte finns några patentlösningar. Alla slag av
energiproduktion har sina fördelar men också sina nackdelar. Man måste
göra en ordentlig miljökonsekvensbeskrivning av en storskaligt ökad
biobränsleanvändning.
Biobränslen är idag ett bra alternativ för värmeproduktion men ett dåligt
för elproduktion. Forskning och utveckling pågår därför kring en teknik med
förgasning av biomassa i kombination med kraftvärme- eller kondens-
produktion. Om Socialdemokraterna lyckas i ambitionen att snabbt
åstadkomma en utbyggnad av den konventionella biokraftvärmen kommer
detta att fylla fjärrvärmeunderlaget med sådana anläggningar. Vi riskerar då
att det längre fram inte kommer att finnas någon marknad för utprovning och
prövning av förgasningstekniken om och när denna närmar sig kommersiell
användbarhet.
Vattenkraften
Moderata samlingspartiet motsätter sig som framgår under
avsnitt 4.3 Investeringsstöd både skattesubventionerad
vattenkraftsutbyggnad och en försvagning av älvskyddet.
Det råder ingen tvekan om att vattenkraften på många sätt är bra från
miljösynpunkt. Det är en förnybar energikälla och den avger inga utsläpp till
omgivningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att exploateringen av vattendrag
för elproduktion har en mycket stor lokal miljöpåverkan. Det gäller även de
koncept för en mer skonsam exploatering som på senare år har utarbetats av
kraftindustrin och det gäller också vid utbyggnad av små vattenkraftverk.
En mer betydande potential för ny vattenkraft finns i de älvsträckor som
idag är skyddade i naturresurslagen, framför allt de fyra orörda Norrlands-
älvarna. Vi är inte beredda att medverka till någon exploatering i dessa
områden. Vi ser det som vårt ansvar gentemot kommande generationer att i
görligaste mån bevara dessa unika naturmiljöer.
Moderata samlingspartiet anser att dagens älvskydd är väl avvägt. Vi
kommer därför inte att medverka till några förändringar i lagstiftningen, vare
sig för att underlätta eller för att försvåra en utbyggnad av vattenkraften.
Fossilgasen
Efter elmarknadens avreglering finns förutsättningar för att
möta framtida ökningar av inhemsk elefterfrågan på ett
diversifierat och småskaligt sätt. En konsekvens av en förtida
kärnkraftsavveckling är ökade risker för att vi ånyo tvingas
in i nya storskaliga energisystem.
Socialdemokraterna planerar för ett ökat utnyttjande av det befintliga
fossilgasnätet i Sydsverige. Det är invändningsfritt att utnyttja befintlig
infrastruktur, i detta fall gasledningar, fullt ut. Det allvarliga är att
kärnkraftsavvecklingen nu snabbt bygger upp ett tryck på att introducera
fossilgasen i stor skala i Sverige.
I jämförelse med kol och olja ger fossilgasen lägre utsläpp av koldioxid.
Miljövinster kan därför erhållas om fossilgas ersätter andra fossila bränslen,
exempelvis inom transportsektorn eller för uppvärmningsändamål. Om
fossilgas däremot ersätter utsläppsfri kärnkraft för elproduktion blir
resultatet
kraftigt ökade utsläpp av såväl koldioxid som kväveoxider. Fossilgasen är
och förblir ett fossilt bränsle, en ändlig och icke inhemsk naturresurs.
En utbyggnad av fossilgasnätet bör ses också ur ett nordiskt och
internationellt perspektiv. Såväl från Norge som Finland och Ryssland finns
ett intresse av att knyta ihop gasnäten. Det står emellertid klart att ett
ledningsnät genom Sverige förutsätter avtappning och ett betydande
utnyttjande av gasen i Syd- och Mellansveriges befolkningstäta områden. En
sådan storskalig gasintroduktion skulle snabbt slå ut biobränsleanvändningen
i kraftvärme- och fjärrvärmeproduktion. En ökad gasanvändning kommer
endast till en del att ske på bekostnad av andra fossila bränslen.
Till miljöaspekterna kan fogas att uppbyggnad av ett gasnät är utom-
ordentligt kapitalkrävande. Ett betydande investeringsutrymme skulle
intecknas för att bygga upp en dubbel infrastruktur i form av gasledningar
bredvid elledningarna.
Mot den angivna bakgrunden motsätter sig Moderata samlingspartiet nu en
storskalig fossilgasintroduktion i Sverige.
Den avreglerade
elmarknaden
Avregleringen av elmarknaden från 1996 har inneburit en
mycket stor omställnng för elbranschen. Från
monopolmarknad med närmast garanterad avsättning och
vinst går den mot att bli en traditionell avreglerad
råvarumarknad. Prispressen har blivit stor, riskerna har
mångdubblats och en stor del av de rena elhandelsföretagen
kommer sannolikt att försvinna via uppköp och
sammanslagningar. Varje elbolag hade monopol inom sitt
nätområde fram till 1995 då elmarknaden avreglerades. Vi
fick då en uppdelning av elbolagen i dels nätverksamhet,
som fortfarande är lokala monopol, dels elhandel som
konkurrensutsattes. Tyvärr valde Sverige att ställa krav på
timvis mätning för att byta elleverantör. Timmätarkostnaden
var en bagatell för större elförbrukare och för dessa skapades
konkurrens med snabbt sjunkande priser som följd.
Avregleringen har inneburit att de första aktörerna som
påverkades och utsattets för konkurrens och prispress var
kraftproducenterna. Vissa bedömare anger att
kraftproducenterna tappat minst 5 miljarder kronor årligen
som resultat av avregleringen och konkurrensen.
För vanliga hushållskunder gjorde timmätarkravet det alltför dyrt att byta
leverantör varför elbolagen behöll en hög prisnivå. Medan det gått att köpa el
på elbörsen för 10-15 öre/kWh för stora bolag har vanliga kunder fått betala
25-30 öre plus nätkostnad och skatt. Nu har bl a vi moderater drivit igenom
att timmätarkravet slopas senast den 1 november i år och konkurrensen kan
börja. Därmed kommer även vanliga konsumenter att få tillgång till den
avreglerade elmarknadens förtjänster. Det aviserade borttagandet av
timmätarkravet har inneburit att den andra vågen av konkurrensutsättning
och prispress påverkar elhandelsbolagen. Den tredje gruppen av aktörer,
nätbolagen, har fortfarande monopol och där har få prissänkningar redovisats
eller aviserats.
Elhandelsbolag
För elhandelsbolagen har marginalen tidigare ofta varit upp
mot 10 öre per kWh för att täcka kostnader och ge vinst. I
den avreglerade marknaden talas det om marginaler på 1-3
öre/kWh. Det som tidigare fått kosta 10 öre får i framtiden
bara kosta en femtedel. Och det är få kunder som är beredda
att betala extra för att det är stora kontor eller många
anställda hos det lokala elbolaget.
Avregleringen ställer krav på nya kunskaper hos elbolagen. Tidigare
förhandlade man med några få leverantörer, i morgon handlas mycket över
elbörsen. Det kräver kunskaper om att hantera risker och bedöma
affärsmöjligheter. Det bedöms kosta ett bolag 10 miljoner för att hantera
elbörshandel.
Avregleringen skapar också mycket stora finansiella risker för elbolagen,
både för försäljning och produktion av el. Köper elhandelsbolaget in el på
långa kontrakt med fast pris riskerar man mycket stora förluster om priserna
sjunker och man tappar kunderna. Vi har redan sett konkursen i det delvis
kommunala bolaget Kraftlots i Skåne. Ett annat exempel är C4 Energi i
Kristianstad som köpte betydligt mer el än vad det hade motsvarande
försäljningskontrakt på.
Som exempel på risker i elproduktion kan tas Karlskoga kommun som
byggde ett gasoleldat kraftblock 1990. Då var riskerna små och elpriset
bedömdes stiga realt. Kapitalkostnaderna för anläggningen och priset för
gasol var bara att föra över på elkunderna som inte kunde välja annan
leverantör. Med avregleringen och ändrade skattevillkor för gasol ändrades
kalkylen. Priset på el från anläggningen täckte inte ens de rörliga
kostnaderna. När anläggningen värderades i fjol kunde förlusten summeras
till ca 400 miljoner kronor för kommunen.
Avregleringen av elmarknaden leder till att mindre marginaler skall täcka
dagens verksamhet, ny inköpsorganisation och kostnader för radikalt ökade
risker. Till detta kommer nya administrativa system och att göra
organisationen kundorienterad. Ekvationen är inte enkel. Ska elbolaget
överleva måste det ha tillräckligt många kunder att fördela kostnader på.
Sydkraft anger att ett elhandelsbolag behöver minst 1 miljon kunder för att
ha långsiktig styrka. I dag finns ca 200 elhandelsbolag i Sverige varav ca 20
st har mer än 50 000 kunder. Omställningen till följd av avregleringen leder
till att 9 av 10 företag är borta som självständiga bolag om 5 år. Ca 100 av
dessa bolag är kommunalt ägda, där skattebetalarna riskerar att stå för
förluster om hundratals miljoner, kanske miljarder. Vi riskerar fler
"Haninge", där det kommunala bostadsbolaget Haningehems dåliga affärer
gjorde kommunen konkursmässig.
Kommunpolitikerna måste ställa sig ett antal frågor om det egna bolaget
och sig själva som ägare. Det gäller kompetens att klara konkurrensutsättning
och nedskärning av kostnader, kompetens att klara den dramatiskt ökade
riskhanteringen samt om det finns nödvändigt eget kapital för att klara de
ökade riskerna eller för att delta i omstruktureringen. Inte minst viktig är
frågan om elhandel är så viktig att den får ta pengar och kraft från kommunal
kärnverksamhet.
Det är viktigt att kraftigt minska det ökade risktagandet med medborgarnas
pengar som nu skett inte minst genom kommunala energibolag. En del av
riskerna är relaterade till statsbidragsstöttade investeringar i produktions-
anläggningar, nu senast i biobränsleeldade kraftvärmeverk. Andra risker
ligger i elhandelsrörelser. Moderata samlingspartiet anser att kommuner inte
skall syssla med näringsverksamhet. Vi anser att kommunerna skall avyttra
sina energibolag. Regeringen bör ges i uppdrag att noga följa utvecklingen
inom de kommunala elhandels- och elproduktionsbolagen för att återkomma
till riksdagen med redovisning och förslag till hur riskexponering skall
minskas.
Tillsyn över nätverksamhet
Skall energimarknaden fungera krävs en effektiv tillsyn av
priserna för överföring av el på nätet och distribution av
fjärrvärme vilka är naturliga monopol. Annars finns det risk
att monopolverksamheterna subventionerar den
konkurrensutsatta elhandeln. Energiföretag har stora
möjligheter att kompensera prissänkningar på el med ökade
nät- och fjärrvärmeavgifter. Dessa avgifter svarar normalt,
tillsammans med energiskatter, för större delen av
energikostnaderna för olika typer av hushåll. Inte minst
Konkurrensverket har påtalat de stora risker som finns med
korssubventioneringar och marknadssnedvridningar inom
energiområdet.
Många energiföretag sänker i år elpriserna för hushållen. Prissänkningarna
är i många fall 30 procent och större. Den främsta orsaken är att vi nu går
mot en fungerande konkurrens vid elförsäljning vilket blev möjligt efter
riksdagsbeslutet om slopat krav på timvis mätning vid byte av elleverantör.
Den ökade valfriheten på elmarknaden skall gälla från den 1 november i år.
Vid sidan av priset på el betalar elkunden en nätavgift, som är
överföringskostnaden av el på nätet, samt skatter. Dessa tre delar av kundens
totala elkostnad är ungefär lika stora. Medan elpriset sätts i konkurrens
mellan elföretagen är elöverföringen på nätet ett naturligt monopol. Det
samma gäller distribution av fjärrvärme. Konkurrensen mellan olika
värmesystem är svag. En fastighets- eller villaägare byter inte gärna till något
annat uppvärmningssystem. Det beror framför allt på att det är dyrt att
installera ett nytt system. Det är däremot lättare att i ett befintligt
vattenburet
system byta energikälla.
Mycket talar för att energiföretagens nät- och fjärrvärmepriser i genomsnitt
är relativt höga jämfört med kostnaderna för verksamheten. I rapporten
Fastigheten Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - en
avgiftsstudie för år 1998 som gjorts av Sveriges Fastighetsägarförbund, HSB,
Hyresgästernas Riksförbund m.fl. bostadsorganisationer - redovisas elkost-
naderna för en typfastighet med 15 lägenheter. I rapporten framgår att de
högsta nätavgifterna i landet är tre gånger högre än de lägsta.
En förklaring till de kraftiga avgiftsskillnaderna inom nätverksamhet är att
nätföretag har olika kostnader beroende på andelen tätort och glesbygd.
Enligt Energimyndighetens beräkningar förklarar detta enbart ungefär en
fjärdedel av den visade skillnaden. Viktigare är sannolikt att nätavgifterna i
många fall är orimligt höga jämfört med kostnaderna för att driva
verksamheten effektivt.
Mer än hälften av elnätsföretagen ägs av kommuner. I den nyligen
publicerade rapporten Kommunala företag (mars 1999) som gjorts av
Svenska Kommunförbundet redovisas nyckeltal för 18 elnätsföretag. Hälften
av företagen hade år 1997 en mycket hög avkastning på totalt kapital, mellan
21 och 73 procent.
Av bostadsorganisationernas rapport framgår även att fjärrvärmetaxorna
varierar kraftigt. Den högsta taxan, beräknad i kronor per kvm bostadsyta,
var 1998 mer än dubbelt så hög som den lägsta. En förklaring till de stora
skillnaderna är sannolikt anslutningsgraden och bebyggelsestruktur.
Prisskillnaderna beror sannolikt även på att fjärrvärmen inte alltid drivs
effektivt och att taxorna i vissa fall är orimligt höga. De genomsnittliga
avgifterna på fjärrvärme har ökat under åren 1996-1998 trots att
kostnadsutvecklingen på området talar för sänkta priser. Liksom för elnät
gäller att kapitalkostnaderna är en dominerande del av kostnaderna. Under
perioden har räntan sjunkit kraftigt medan avgiften för fjärrvärme alltså
stigit.
Moderata samlingspartiet anser att det finns starka skäl att skärpa tillsynen
över det som idag kan klassas som naturliga monopol inom energiområdet.
Det gäller dels skärpt tillsyn över elnätsverksamhet, dels överväga att införa
tillsyn över fjärrvärmeverksamhet.
En skärpt tillsyn av priser på monopolområden måste syftat till att skydda
konsumenterna från att drabbas av oskäliga priser och att uppmuntra till
rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av rationaliseringsvinsterna
komma konsumenterna till godo genom lägre priser. Vidare måste tillsynen
syfta till att konkurrensen inom elhandeln upprätthålls och till att förhindra
snedvridning genom subventionering med överskott från monopolverk-
samhet.
Energipolitiken i övrigt
Energibeskattningen
Moderata samlingspartiet anser att den viktigaste uppgiften
på energiskatteområdet nu är att få till stånd en ökad
anpassning av energibeskattningen mellan de nordiska
länderna. Ökande skillnader och olika beskattningsprinciper
mellan länderna hotar effektiviteten på den gemensamma,
nordiska elmarknaden. Det innebär att de samlade produk-
tionsresurserna utnyttjas mindre effektivt, vilket leder till
samhällsekonomiska kostnader och en ökad miljöpåverkan.
Moderata samlingspartiet anser att de särskilda produktionsskatterna på
vattenkraft och kärnkraft skall slopas. Den av regeringen aviserade
effektbaserade produktionsskatten på kärnkraftverken avvisar vi. Endast
miljöstyrande skatter och avgifter bör användas i produktionsledet och den
fiskala beskattningen i stället ske på ett konkurrensneutralt sätt i
konsumtionsledet. Det är också viktigt att alla styrmedel utformas på ett sätt
som gör dem kostnadseffektiva.
Koldioxidbeskattning kan stödja klimatpolitiken genom att medverka till
en begränsning av utsläppen från fossila bränslen. Den förutsätter dock
åtminstone en europeisk samordning, eftersom effekten annars blir att
produktion flyttar till andra länder. Man bör heller inte ha en övertro på
möjligheterna att med sådana styrmedel internalisera miljökostnaderna i
elpriset. Risken är då att man hamnar i ett slags statlig prispolitik som leder
till ineffektivitet och sämre resurshushållning.
Vattenfall AB
Vattenfall AB skall vara ett strikt affärsmässigt bolag som
deltar i konkurrensen på jämbördiga villkor med andra
kraftproducenter. Under de fem år som har gått sedan
bolagiseringen har Vattenfalls ledning också lyckats att
etablera bolaget som en professionell, trovärdig och
oberoende aktör på kraftmarknaden. Alla de mål som
riksdagen satte upp vid bolagiseringen har uppfyllts.
Förvaltningen av statens kapital har effektiviserats till
fromma för skattebetalarna. Verksamheten har rationaliserats
till fromma för kunderna och den har anpassats till den
fortgående internationaliseringen av elmarknaden.
Betydande satsningar - det rör sig om mångmiljardbelopp
under 1990-talet - har gjorts på forskning och utveckling.
Allt detta är ett resultat av att Socialdemokraterna och de borgerliga
partierna, huvudsakligen i samförstånd, har genomfört en bolagisering av
Vattenfall och en avreglering av den svenska elmarknaden. När
Socialdemokraterna tilldelat Vattenfall AB vad man kallar en "strategisk roll
i omställningsarbetet" och politiserat företagets ledning bryts detta
samförstånd. Det innebär ett stort steg tillbaka.
Energipolitiken bör anpassas till de nya förutsättningar som gäller på en
konkurrensutsatt elmarknad. Den ökade politiska styrningen skadar
förtroendet för Vattenfall inom och utom landet. Bolagets fortsatta
utveckling hämmas när politiska skäl lägger hinder i vägen för ett
affärsmässigt agerande.
Politiseringen riskerar också att snedvrida konkurrensen. När staten
bestämmer spelreglerna på en återigen alltmer politiskt styrd energimarknad
och samtidigt ökar den politiska kontrollen över det största företaget på
denna marknad uppstår en skadlig intressesammanblandning. Risken är
dessutom överhängande att det uppstår skadliga spridningseffekter, d.v.s. att
politiseringen skapar en generell osäkerhet om den roll som stora statliga
företag spelar på konkurrensutsatta marknader.
Moderata samlingspartiet anser att Vattenfall AB även fortsättningsvis
skall bedriva sin verksamhet självständigt och på affärsmässiga grunder samt
att ägandet i Vattenfall AB skall breddas.
Slutförvaringen av kärnavfall
Kraftindustrin har i lag ålagts ansvaret för det slutliga
omhändertagandet av allt använt kärnbränsle och annat
högaktivt avfall från kärnkraftverkens drift. För att möta
detta krav har industrin bildat bolaget Svensk Kärnbränsle-
hantering AB (SKB).
Inga politiska beslut har fattats om formerna för slutförvaring. SKB:s
arbetshypotes är inriktad mot ett koncept som innebär inkapsling och
slutdeponering av allt högaktivt avfall i ett djupförvar 500 meter ner i det
svenska urberget.
Innan SKB:s koncept kan utvecklas färdigt för att värderas och
myndighetsprövas från bl.a. säkerhets-, strålskydds- och miljösynpunkt
behöver företaget genomföra förstudier och platsundersökningar på ett antal
orter i landet. Hittills har detta förhindrats i bl.a. Storuman och Malå efter
lokala folkomröstningar.
I de berörda orterna har folkomröstningarna i praktiken gjorts till en fråga
om godkännande eller ej av ett slutförvar i kommunen. Resultatet blir dels att
SKB inte kan färdigutveckla sitt koncept för avfallshanteringen, dels risk för
att förstudierna styrs till orter med potentiellt positiv opinion snarare än
till
orter med optimala geologiska och andra förutsättningar. Detta är givetvis
olyckligt.
En lösning av frågan om slutförvaring brådskar visserligen inte men det är
en nationell angelägenhet. Därmed blir det också ett ansvar för regering och
riksdag att föra processen framåt. Den lokala opinionen i olika kommuner är
givetvis mycket viktig att beakta men den bör rimligen inte vägas in förrän
en godkänd slutförvarsmetod finns framme och olika alternativ till
lokalisering föreligger.
Mot denna bakgrund anser Moderata samlingspartiet att det bör ankomma
på regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att säkerställa lösningen av
frågan om slutförvaring.
1 Hemställan
1 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen upphäver regeringens avvecklingsbeslut för att
möjliggöra fortsatt drift vid kärnkraftverket i Barsebäck,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens betydelse för den ekonomiska
utvecklingen,
3. att riksdagen godkänner riktlinjer för energipolitiken i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om effektivisering och hushållning med energi,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omställningsprogrammet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energiforskningens betydelse,
7. att riksdagen beslutar upphäva det s.k. tankeförbudet i 6 §
kärntekniklagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar avveckla 5 § kärntekniklagen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energikostnadernas betydelse för industrin och
hushållen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens regionalpolitiska effekter,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utslagning av arbetsplatser vid en förtida
avveckling av kärnkraften,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utslaget i 1980 års folkomröstning bör följas,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens förutsättningar på en avreglerad
elmarknad,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskerna för kärnsäkerheten vid en förtida av-
veckling av svensk kärnkraft,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översynen av atomansvarighetslagen, 2
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnkraftens kostnader,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utformningen av en offensiv klimatpolitik, 3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöeffekterna av ökad elimport,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om storskalig biobränsleanvändning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddet för vattendrag mot exploatering för
energiändamål, 4
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en storskalig fossilgasintroduktion i Sverige,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt tillsyn av elnät och fjärrvärmeverksamhet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riskerna i kommunal energiverksamhet,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad samordning av energibe-
skattningen mellan de nordiska länderna,1
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beskattning av energi, 1
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Vattenfalls oberoende, affärsmässighet och
ägande,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsmakternas ansvar för frågan om slut-
förvaring av kärnavfall, 3
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av besked rörande de långsiktiga
förutsättningarna för att investera i industriell verksamhet i Sverige,
29. att riksdagen beslutar att upphäva avvecklingslagen.
Stockholm den 1 oktober 1999
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)
1 Yrkandena 24, 25 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 15 hänvisat till LU.