Målet för regionalpolitiken måste vara att öka den enskildes
möjlighet till en garanterad grundservice inom skola, vård
och omsorg varän i landet hon/han väljer att arbeta och bo.
Politiska insatser kan utjämna skillnaderna och skapa
rättvisare levnadsvillkor mellan olika delar av landet.
Regionalpolitiken måste utformas så att den stöder olika
bygders och regioners unika förutsättningar att skapa goda
levnadsvillkor, innebärande riktiga arbeten, ett bra boende
och god social service. Från Folkpartiet liberalernas sida vill
vi därför vara pådrivande för en allmän förändring av
regionalpolitiken. Urbanisering måste stoppas.
Den förändring vi förespråkar innebär en övergång till mobiliserings-
politik. Det regionalpolitiska målet uppnås genom att satsa på den enskilda
människans kreativitet och hennes förmåga till skapande av arbetstillfällen
(entreprenörer). Varje region har sina unika möjligheter. Dessa kan endast
tas till vara genom lokala/regionala initiativ. Tyngdpunkten ligger i
decentralisering av besluten för nyetableringar av större eller mindre företag
i lokal/regional samverkan.
Mobilisering av lokala resurser kan inte kommenderas fram genom
politiska beslut. Men regionalpolitiken kan på olika sätt stödja, underlätta
och stimulera utveckling. Denna ambition innebär att en lång rad områden
som inte i snäv mening behöver kallas regionalpolitik blir allt viktigare.
Skapande av arbetstillfällen förutsätter kontakter och utbyte, därför är
kommunikationer/infrastruktur i form av vägar, järnvägar, sjötransporter
samt inte minst teleförbindelser (IT) väsentliga. Bra infrastruktur och
serviceutbud kan locka riskvilligt kapital till en investering. Utbildning och
forskning, liksom ett vitalt kulturutbud, blir också viktiga ingredienser. En
allmän politik som underlättar små- och nyföretagande blir av central
betydelse.
Folkpartiet liberalernas politik för att förverkliga målet att öka den
enskildes möjligheter att fritt välja arbete och bostadsort sammanfaller därför
med huvudinriktningen på vår politik - en politik för rättvis växt i hela
landet.
Den regionala balansen är starkt beroende av låga räntenivåer och ett
investeringsvänligt klimat. Regionalpolitiska stödformer blir verkningslösa
om inte de grundläggande ekonomiska förutsättningarna för rättvis tillväxt
kan skapas.
Av avgörande betydelse för olika bygders och regioners möjligheter att
erbjuda goda levnadsmiljöer är att den ekonomiska politiken skapar goda
betingelser för företagande och företagare. Idag hotas därför den regionala
utvecklingen av regeringens brist på insikt om förutsättningar för livskraftiga
småföretag om riskkapital dubbelbeskattas, extra arbetsinsatser drabbas av
hög marginalskatt och arbetsmarknaden görs inflexibel genom föråldrade,
krångliga regleringar. De regionalpolitiska medlen kan inte bidra till
resursmobilisering i nuvarande tappning. Regeringens politik riskerar att
utarma landsbygden.
Vår svenska lands/glesbygd befinner sig just nu i ett mycket kritiskt skede.
Flyttlassen rullar fortare än någonsin mot de större städerna och det är endast
ett fåtal län i Sverige som kan uppvisa en positiv befolkningsutveckling.
Norr om Dalälven växer endast en kommun! Det faller ett tungt ansvar på
regeringen för den misslyckade regionpolitiken. Med en samarbetspartner
som Miljöpartiet blir det inte bättre, detta parti som ohämmat verkar kunna
höja diesel/bensinpriset i framtiden till glesbygdsregionernas stora förtret.
Nu gäller det att snabbt göra något och inte enbart föreslå defensiva
åtgärder. Förslag som syftar till att skapa ett gott näringsklimat, såsom
skattelättnader, förbättrad tillgång till riskvilligt kapital, reformerad
arbetsrätt
och en politik, som förenklar och stimulerar nyföretagandet lyser helt med
sin frånvaro i regeringens budgetproposition. Folkpartiet anser att politiken
snarast bör läggas om i en riktning som syftar till att skapa nya jobb genom
företagande. En sådan politik leder till att vi får fler skattebetalare och
därmed en rättvisare välfärd i hela landet. Glesbygdsfaktorn i utjämnings-
systemet måste kvarstå tills ett bättre förslag har presenterats av den
regionalpolitiska utredningen som nu äntligen har börjat arbeta. Gles-
bygdskommunerna måste få ett rättvist stöd till skola, vård och omsorg, det
som vi vill benämna en rättvis grundservice. Detta för att kommunerna ska
kunna använda den egna skattekraften i högre grad till egna regionalpolitiska
åtgärder, till gagn för skapande av riktiga arbetstillfällen. Detta kan vara
iordningställande av industri och bostadsmark, gator, vatten och avlopp samt
miljöstationer. Kultur samt turism som lockar är också kostnadskrävande,
nödvändiga satsningar.
Kommunikationer
Tillgången till goda kommunikationer betyder mer för
utvecklingen i lands- och glesbygden än någon annan åtgärd.
I stora delar av vårt land klarar inte kollektivtrafiken att lösa
folkets resebehov. Bilen är i stället det dominerande
färdsättet för flertalet människor i
gles/landsbygdskommunerna. På många håll finns det inga
möjligheter att åka tåg och då är buss eller bil det enda
alternativet. Det är därför av största betydelse att det finns ett
väl fungerande vägnät i hela landet.
Av stamvägnätet vill vi speciellt nämna flaskhalsarna på E 18 mellan
Stockholm och Oslo (t.ex. sträckan Hån-Töcksfors) samt E 12 mellan
Holmsund och riksgränsen. Likaledes väg 61 Karlstad-Oslo samt väg 45
(som borde bli E-väg) vars standard är livsviktig för transporter genom hela
landet från Göteborg till Karesuando. Det är emellertid extra viktigt att
medel också satsas på underhållet på en rad mindre vägar i skogslänen.
Underhållet och tjälsäkringen av grusvägnätet har länge varit ett krav från
skogsindustrin. Störst har problemen med avstängningen av vägar under
tjällossningen varit, här är det främst skogsindustrin som drabbats med
störningar i råvarutillförseln som följd. Problemen finns i hela Norrlands
inland men även i Värmland och Dalsland. Speciellt stora har problemen
varit i Västernorrlands och Jämtlands län samt i delar av Värmland och
Dalsland. Speciella tjälsäkringsstråk finns framtagna av Vägverket i
respektive län och måste därför tas på allvar och tillföras pengar. Det är
därför angeläget att satsningarna på att förbättra dessa vägar kan genomföras
så snart som möjligt.
Glesbygdsflyget
På avstånd och rutter där snabbtåg och sovvagnståg inte
utgör något alternativ är flyget, genom sin snabbhet och
flexibilitet ett bra och nödvändigt persontransportmedel.
Således har flera kommuner i Norrlands inland starkt
förbättrat sina kommunikationer genom att med visst statligt
stöd satsa på egna flygfält och flygförbindelser. Detta nät är
nu nära nog komplett i och med att Pajala får sin flygplats.
Under de senaste åren har statens stöd till dessa flygplatser
minskat. Det är därför bra att staten nu tar ett större ansvar
även utanför det nuvarande statliga nätet enligt riksdagens
beslut. Tillfredsställande är det också att regeringen avser att
behandla flygplatser som kan bli helt eller delvis privat ägda
på samma sätt. Vi vill från Folkpartiets sida påpeka att de
kommunala flygplatserna inte bör drivas i kommunal
bolagsform utan det är önskvärt att flygplatserna istället kan
ligga direkt under en kommunal förvaltning eller
privatiseras.
Telekommunikationer
I glesbygden är väl utbyggda och fungerande
telekommunikationer av mycket stor betydelse. Kontakterna
med omvärlden via tele, data, IT måste vara tillförlitliga.
Detta påverkar valet av etableringsort för företag. Det är
även viktigt att telekommunikationer kan användas till ett
rimligt pris. Grundservicen är här återigen viktig i hela
landet för att skapa rättvisa. Så har skett i Norge och nu när
Telenor och Telia är ett företag så måste även Sverige få
åtnjuta IT-service av god kvalitet i hela landet. Detta är
regeringens uppgift att kräva av operatörerna.
Utbildning
Utbildningsnivån hos befolkningen blir allt viktigare för att
en region skall kunna hävda sig och utvecklas. Människor
kommer i framtiden att behöva utbilda sig många gånger
under sin livstid då metoder, teknik och kunskap fort blir
inaktuella. Den hårda konkurrensen på exportmarknaden
kräver dessutom att våra exportprodukter innehåller en hög
teknisk och kvalitativ nivå. För att klara dessa krav måste
högre utbildning bli tillgänglig för fler så att vi i Sverige kan
skaffa oss en högre allmänkompetens än genomsnittet i vår
omvärld. Tid och plats är de begränsande faktorerna i
sammanhanget. Distansutbildning är en metodik som kan ge
fler människor tillgång till högre utbildning, vidareutbildning
och fortbildning.
Av speciell vikt för landsbygden är att universiteten/högskolorna tar sitt
ansvar för distansundervisning och att de ges resurser för denna verksamhet.
Att etablera en god distansundervisning som kräver en egen metodik är en
krävande uppgift. Dessutom måste bristen på daglig direktkontakt med lärare
kompenseras genom en hög kvalitet på tekniken man använder liksom
läromedlen, veckoslutsmöten, snabba lärarreaktioner, resurser för resor m.m.
En god distansundervisning kräver en stark basorganisation hos det
universitet/högskola som anordnar den. Vinsten är att studenterna med hjälp
av teknik kan få tillgång till internationella lärare, levande distansnätverk,
internationella databaser och därigenom en bättre utbildning. Folkpartiet
liberalerna är övertygade om att första året i många ämnen, på sikt, kan ges
via distansmetodik inom universiteten/högskolan.
Vi vill också påtala behovet av ett ökat antal studieplatser för
utlokalisering från universitet och högskolor.
För landsbygden är det speciellt viktigt att nätverk kan etableras. När sam-
verkan råder mellan ortens företagare, grundskolan, komvux, musik- och
kulturskolorna, gymnasieskolan och universiteten/högskolan ökar regionen
som helhet sin kompetens genom att invånarna stärker och moderniserar sina
kunskaper.
Folkpartiet liberalerna vill etablera postgymnasial utbildning som normal-
nivå, dvs. minst hälften i varje årskull går vidare till sådan utbildning i
t.ex.
högskola. Här fyller de regionala universiteten/högskolorna en dubbel
funktion. Dels behöver de studerande inte lämna regionen för att få högre
utbildning samt fort- och vidareutbildning, dels får det lokala näringslivet
tillgång till kompetens som man annars kanske inte haft varken råd eller mod
att skaffa sig.
Ett flexibelt gymnasium är en viktig del i att öka allmänkompetensen. Att
alla elever får plats på gymnasiet, med en inriktning de själva valt, är därför
ett viktigt mål. Genom den snabba utbyggnaden av gymnasiekolan som skett
under de senaste åren har Sverige kommit ett stort steg närmare detta mål.
Men fortfarande saknas en flexibel och väl utvecklad lärlingsutbildning.
Utveckling av distansmetodik även för gymnasister skulle bl.a. underlätta
för landsbygdens ungdomar att slippa tröttsamma bussresor till närmaste
gymnasieort. En gymnasieskola i landsbygd kan också vara så mycket mera
än en skollokal. Lärare och elever liksom lokaler och utrustning kan fungera
som en allmänt kompetenshöjande resurs för bl.a. företagare på orten. Vad vi
här anfört om utbildningens betydelse bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Kultur
Tillgång till kultur är en mycket viktig förutsättning för att
skapa utvecklingskraft och en anda av trivsel och kreativitet i
landsbygderna. Här har musik- och kulturskolorna samt
biblioteken en ledande roll. För det första är kultur i sig en
kreativ verksamhet, och skapande och utvecklingskraft inom
detta område föder lätt samma tendenser på andra områden.
För det andra utgör kulturyttringar ofta viktiga inslag i en
nödvändig omprövning - ett exempel är de bygdespel, som
inte sällan samlat medborgarna till gemenskap och
nytänkande. För det tredje är tillgång till kultur en viktig
förutsättning för att kunna attrahera och behålla nya
landsbygdsinnevånare. Kultur är därför ingen lyx, som kan
ges lägre prioritet än andra ansträngningar att utveckla
landsbygden och bevara dess särprägel samt bevara bl.a.
fornminnen i hembygdsföreningar med stor aktivitet.
Kulturturism är ett växande utbud i gles/landsbygden. Initialt
kräver kulturturism stora resurser.
Regionalpolitiska medel skall kunna användas för kulturella insatser i
gles/landsbygd. Dessa möjligheter kan inrymmas inom länsanslagets ram
kompletterat med EU:s projektverksamhet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Stödområdesfrågor
Folkpartiets linje i regionalpolitiken utmärks av en
långtgående decentralisering av besluten till lokal/regional
nivå och förenkling och schablonisering av de
regionalpolitiska stödformerna. Vi välkomnar därför en
fortsatt inriktning av de regionalpolitiska stödformerna i
enlighet med denna linje.
Jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig
serviceverksamhet måste få sänkta socialavgifter i stödområden. Sänkta
arbetsgivaravgifter anser vi vara ett verksamt medel för att öka antalet jobb.
De branscher som drabbas är dessutom ett betydande inslag för att få
människor att bo kvar i glesbygden. Dessa verksamheter utförs ofta i
kombination med annan näringsverksamhet och de lämnar, inte minst inom
jord- och skogsbruket, ett betydande bidrag till att hålla landsbygden öppen
och levande.
EU:s översyn av målområdena måste innebära att regionalpolitiken
anpassas så att inte effektiva satsningar i de mest utsatta delarna av landet
motverkas. Inplacering i tillfälliga stödområden måste endast få tillåtas gälla
under en begränsad tid. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta
till känna.
EU:s regionalpolitiska stöd
De nya möjligheter för regionalpolitiska satsningar som
öppnats genom medlemskapet i Europeiska unionen innebär
att regionalpolitiken tillförs ytterligare medel. Dessa
resurstillskott skall på effektivaste och mest ändamålsenliga
sätt utnyttjas för att bidra till att de regionalpolitiska målen
nås. Vi anser att dessa medel bör leda till att spännande
samarbetsmönster utvecklas. Men detta får inte innebära att
ökad byråkrati utvecklas så att det hämmar eller förhindrar
en naturlig utveckling av småföretagandet. Den byråkrati
som utvecklats i administrationen av målområdena, måste
med all kraft motverkas. Regelverket måste förenklas och
det bör t.ex. bli möjligt för projekttagare att få förskott på
beviljade medel. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Näringspolitik
Dessvärre mäktar regeringen inte med att föreslå något som
förbättrar för företagsamheten i de regionalpolitiskt utsatta
områdena. Urbanisering ökar. Regionerna utarmas. Detta
beteende belyser klart regeringens problem att prata väl om
allt men sedan inte göra något konkret för att förbättra
situationen. Folkpartiet föreslår som vi redan nämnt i början
av motionen en helt annan politik för att skapa fler jobb
genom företagande. Denna politik innebär:
- Arbetsgivaravgifterna i den privata tjänstesektorn sänks. Detta skulle
vara av stor betydelse inte minst för turistbranschen i våra fjällområden,
kustområden och lands/glesbygdsområden.
- Arbetsgivaravgifterna för tjänster riktade mot hushållen reduceras
kraftigt i enlighet med det förslag som Folkpartiet presenterat till-
sammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.
- Fåmansbolagen får nya skatteregler.
- Riskkapitalförsörjningen förbättras bland annat genom slopad dubbel-
beskattning.
- Krånglet minskar bland annat genom att en förenklad självdeklaration för
företagare införs, reglerna för F-skatten förenklas och en ny förenklings-
kommission tillsätts - med hög politisk prioritet.
- Arbetsmarknadslagarna anpassas efter småföretagens behov, med bland
annat ändrade turordningsregler och slopad facklig vetorätt mot entre-
prenader.
- Trygghetssystemen anpassas efter småföretagarens villkor.
- De selektiva företagsstöden minskar till förmån för generella skatte-
justeringar till vissa regioner och etableringshinder undanröjs.
- Flertalet kommunala bolag bör avvecklas.
- En översyn av turistmomsen i förhållande till övriga EU-länder bör
göras.
Småföretagen
På många mindre orter har småföretagen en mycket stor
betydelse för att skapa livskraft i bygden. Ofta är företagen
knutna till den särskilda känsla som kan finnas på olika orter:
"företagarandan" utgör en del av den lokala kulturen.
Småföretagen ger också en mer differentierad arbetsmarknad än när orter
domineras av ett stort företag. Detta ökar möjligheterna för återflyttning till
bygden t.ex. efter studier. En differentierad arbetsmarknad är nödvändig för
att klara det s.k. "medföljarproblemet": Att båda makar behöver arbete i
närheten av bostadsorten.
En politik som gynnar mindre företag är därför också en politik som
säkerställer möjligheter till sysselsättning och utkomst i gles/landsbygden.
Inom jordbrukssektorn är dessutom många företag en kombination mellan
jordbruk och annan verksamhet, vilket ökar deras betydelse. Lantbruks-
företagens villkor styrs till stor del av EU:s jordbrukspolitik. Vi vill här
endast peka på den stora betydelse som lantbruksföretagen har för
landsbygdens utveckling, både företagen som sådana och den viktiga
miljöskapande funktion som lantbruket utgör, inte minst vad gäller öppet
landskap.
En ekonomisk politik som befrämjar allmän tillväxt är nödvändig också
för småföretagen. Det är vidare viktigt att svensk exportindustri har goda
möjligheter och väljer att investera i Sverige; i många fall är landsbygdens
mindre företag underleverantörer till större företag. Därför är exempelvis
EU-medlemskapet och en anslutning till EMU och en skattepolitik som
befrämjar tillväxt, satsningar på utbildning och infrastruktur viktig.
Småföretagen tyngs i dag av skatter, krångel, byråkrati och en lagstiftning
som är illa anpassad till deras verksamhetsformer.
Skärgården lever
Skärgården är en av vårt lands största tillgångar. Arbetet för
att skapa drägliga villkor och förutsättningar för människor
som vill bo, arbeta och verka i skärgården måste fortsätta.
Politiska beslut kan undanröja hinder för en positiv
utveckling. Rätt beslut kan medverka till att stimulera ökad
kreativitet, enskilda initiativ och lokal mobilisering.
Fiske och jordbruk har varit basnäringar i kombination med annan
småföretagsamhet. Livskraftigt fiske är fortfarande en viktig förutsättning för
en levande skärgård. Småföretagen i skärgården ger befolkningen service
och arbetstillfällen. Den anpassningsförmåga som utmärker de små företagen
måste stimuleras och uppmuntras. Särskilt viktigt är det att medverka till en
utveckling av kvinnligt företagande och nysatsningar både i skärgården samt
i övrig gles/landsbygd.
Inte minst den nya informationsteknologin ger möjligheter; i verksamheter
där geografiska avstånd spelar allt mindre roll, har skärgårdsområdena en
unik chans att hävda sig i konkurrens med andra områden i fråga om
nyetableringar och företagande.
Tillgången på låg- och mellanstadieskolor i skärgården är av väsentlig
betydelse. Skärgårdsbefolkningen har samma rätt till social välfärd och
omsorg som människor på fastlandet.
Goda kommunikationer (broar, tunnlar och färjor) måste skapas och
vidmakthållas för att skärgårdsboendet skall kunna bli en realitet. Olika
samverkansmöjligheter, fantasi, god vilja och förutsättningar för okonven-
tionella lösningar är ett måste såväl i skärgården som i den traditionella
glesbygden.
Många skärgårdskommuner är oerhört beroende av turism och sommar-
gäster. För det lokala näringslivets överlevnad är sommarmånadernas
verksamhet helt avgörande. Goda förutsättningar för att driva privata
turistanläggningar måste skapas. I samverkan kan också skärgårdens
speciella kultur tas tillvara genom konstnärer och kulturskapare. I det
moderna skärgårdslivet är inslag av hemslöjd, musik, hantverk och gamla
brukningsmetoder viktiga. Inte minst hembygds- och slöjdföreningar har en
viktig funktion som kulturbärare. Mycket av skärgårdsbefolkningens
speciella problem kan också överföras på befolkningen i fjällvärlden som i
lika stor omfattning måste specialbehandlas p.g.a. sina lokala problem.
Vad som anförts om skärgårdens och fjällvärldens betydelse och
utveckling bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regional utveckling bygger
på samverkan
En viktig väg att nå lokal/regional mobilisering är samverkan
och samordning. I dag prövas i gles/landsbygdskommuner
nya former för att samordna servicen i regioner. Det innebär
t.ex. att statliga verk och myndigheter som post,
arbetsförmedling, länsstyrelse och ALMI samverkar med
kommunen/landstingen, som ansvarar för vård omsorg och
skola så att både personal- och lokalkostnader kan pressas.
Inte sällan handlar det om att finna smidiga och informella
lösningar för att kunna säkerställa en god grundservice. Det
är viktigt att sådana förslag uppmuntras och prövas, och inte
kvävs av traditionell tänkande.
I linje med Folkpartiet liberalernas allmänna krav om en förnyelse av den
offentliga sektorn anser vi att man bör pröva ytterligare vägar för att
säkerställa grundservice. Till exempel bör det bli regel att statliga
myndigheter måste pröva möjligheterna att köpa tjänster från privata företag
i syfte att utröna om detta kan medföra att en verksamhet kan förbättras/
bevaras.
För att öka lönsamheten i landsbygdsbutiken eftersträvar den att bli
centrum för flera serviceinslag. Biblioteksverksamhet, post- och apoteks-
ärenden är exempel på service som kan skötas via butiken. Det är i detta
sammanhang viktigt att dessa servicebutiker som tar på sig ansvaret för dessa
verksamheter driver dem på lång sikt så att inte bygden står utan service bara
något år efter det att den ordinarie offentliga verksamheten försvunnit.
Ibland brukar det hävdas att reformer av den offentliga sektorn -
innefattande decentralisering av besluten och ökad valfrihet för den enskilde
- främst skulle vara ett intresse för boende i tätorter. Det är där man har
flera
skolor, daghem och vårdcentraler att välja mellan, påpekar man. Detta är ett
felaktigt synsätt.
En förnyad offentlig sektor är också ett intresse för gles/landsbygden, dels
för att den är en viktig arbetsgivare, icke minst för kvinnor i landsbygden,
dels för att det är än viktigare där med lokalt anpassade och flexibla
lösningar när tryggheten skall garanteras. Med stora och centralstyrda
organisationer finns en stor risk att förhållanden i mer tätbefolkade delar av
landet får styra verksamheternas utformning.
Etableringsfrihet för läkare är något som kan förbättra läkarförsörjningen
på gles/landsbygden. Dessutom bör vårdavtal tecknas med landstingen så att
även små orter garanteras en bra läkartillgänglighet och en väl fungerande
ambulansservice med både bil och helikopter i landsdelar med stora avstånd
till akut sjukvård. Ett samarbete med försvaret/räddningstjänsten bör här
också utvecklas för användning även i fredstid.
Statliga verk och
myndigheter
De statliga verken och myndigheterna skall medverka till att
de regionalpolitiska målen förverkligas. Statliga verks och
myndigheters sektorssnäva och kortsiktiga rationaliseringar
och besparingsiver får inte medföra onödiga nedläggningar
av statliga funktioner och service. Det drabbar företag,
människor, kompetensnivå, förnyelseförmåga och regionalt
inflytande. Den nya tele- och datatekniken medger
kvalificerad verksamhet över hela landet. Det krävs breda
och noggranna konsekvensanalyser i verk och myndigheter,
samt samråd med respektive länsmyndigheter, innan
omstruktureringar vidtas. Mera av helhetssyn och
tvärsektoriella avvägningar krävs. Verk och myndigheter har
till uppgift att så långt som möjligt bedriva en effektiv
service till gagn för befolkningen i respektive län. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Försöksverksamheten med ökat regionalt och lokalt självbestämmande
inom arbetsmarknadspolitik.
Skåne län, Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs och Jämtlands län har friare
möjligheter att använda arbetsmarknadspolitiska medel. Folkpartiet anser att
det är välkommet att man prövar att använda arbetsmarknadspolitiska medel
friare. Det är något som vi har efterlyst sedan länge. Arbetsmarknads-
politiken är och förblir dock en statlig angelägenhet och en delegering av
besluten skall endast avse delegering till statliga organ på lokal nivå dvs. den
lokala arbetsförmedlingen i samverkan med kommunen. Vi anser att alla län
i Sverige skall kunna bli frilän. Problemen på arbetsmarknaden är inte enbart
knutna till skogslänen utan finns även på andra håll i Sverige. Det finns
många andra län som visar en mycket dyster långsiktig utveckling, och som
då kunde bli hjälpta av att bli frilän.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lokal mobilisering skall vara huvudin-
riktningen i den regionalpolitiska inriktningen med förslag om en
glesbygdsfaktor i skatteutjämningen till dess att ett bättre förslag kan
presenteras,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regionalpolitiken snarast bör läggas om i en
riktning som skapar fler jobb genom företagande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en upprustning av vissa stamvägar
samt tjälsäkring av grusvägnätet, 2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utbyggnader för IT-satsningar och
teleförbindelser i gles/landsbygd, skärgården och fjällvärlden, 2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildningens betydelse inom regionalpolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kulturen och regionalpolitiken,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om placering i tillfälliga stödområden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att byråkratin vid administration av EU-stöd
m.m. skall minskas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om småföretagens betydelse för grundservicen i
gles/landsbygden.
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om faktorer för skärgårdens samt fjällvärldens
betydelse och utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkans betydelse för regional utveckling,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statliga verk och myndigheters roll för att de
regionalpolitiska målen skall förverkligas,
13. att riksdagen beslutar att alla län som önskar skall kunna bli
frilän vad avser användandet av arbetsmarknadspolitiska medel.3
Stockholm den 28 september 1999
Runar Patriksson (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Elver Jonsson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.
2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till TU.