Den uppbrutna fusionen Telia-Telenor (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt)
Inledning
Mot bakgrund av den situation som uppkommit, då fusionen mellan Telia
och Telenor spruckit, är det viktigt att riksdagen får möjlighet att på nytt
behandla frågan om Telias och den svenska telekommarknadens framtida
utveckling. Genom uppbrottet har de förutsättningar som rådde då
riksdagen behandlade frågor om IT och telekom för mindre än ett år
sedan drastiskt förändrats, vilket motiverar en skyndsam förnyad
behandling också av frågor som inte har direkt med det nu inaktuella
aktieägaravtalet att göra. Centerpartiet kan endast beklaga den uppkomna
situationen och de ekonomiska skador samt prestigeförluster som
uppstått, men vill genom denna motion bidra till ett konstruktivt arbete
rörande telekommarknadens och Telias framtid.
Centerpartiet varnade redan vid riksdagsbehandlingen av fusionen för
konstruktionen på aktieägaravtalet. Tyvärr har det visat sig att de farhågor,
bl.a. den långa tid som staterna förband sig att behålla en majoritet av
aktierna, som då restes var riktiga. I samband med att avtalet undertecknades
krävde också Centerpartiet att medel skulle avsättas för en modern digital
infrastruktur, ett behov som allt mer kommit i fokus för debatten under
hösten.
Det är angeläget att de erfarenheter som vunnits under resans gång tas
tillvara i den fortsatta politiken för tele- och IT-marknaden i Sverige.
Rimligen bör detta innebära att rågångarna mellan det som ska vara statens
ansvar och det som bör hanteras inom ramen för en öppen marknad görs
tydligare.
Centerpartiet menar att staten har ett ansvar såväl för att garantera
likvärdig tillgång till IT i hela landet som att säkra en fungerande konkurrens
mellan operatörer och tjänsteproducenter. Inte minst det regionalpolitiska
ansvaret väger i detta sammanhang tungt. Det finns en uppenbar risk att de
obalanser som uppstår i ett ojämlikt IT-samhälle får den kantring av Sverige
som skett de senaste åren att framstå som en lätt krängning. För att möta
detta är frågan om tillgången till infrastruktur ojämförligt mycket viktigare
än att staten tar ett ansvar för att vara operatör och tjänsteproducent.
Dessa principer bör också vara vägledande för de beslut som nu bör fattas
med anledning av den avbrutna fusionsprocessen.
Den moderna telekommarknaden
Sverige var tidigt ett av de ledande länderna vad avser avreglering av
telemarknaden. Huvudsakligen är det så att utvecklingen allt mer gått
mot att staten styr via generellt tillämpliga regler, lika för alla operatörer.
Detta har bl.a. inneburit att Telia kommit att allt mer konkurrera på
samma villkor som andra operatörer, dock med vissa viktiga
begränsningar. Bl.a. innebär det statliga ägandet att Telia har svårt att
göra stora förvärv då det inte kan betala med egna aktier.
Det ligger i Sveriges intresse att Telia även framgent förblir ett starkt
bolag, som också kan förväntas ta ansvar för utvecklingen av avancerade
telekomtjänster. Detta måste självfallet förenas med åtgärder för att trygga
likvärdigheten och den fungerande konkurrensen i hela landet, rimligen
genom statliga åtgärder framförallt vad avser infrastrukturen, som skisseras
nedan, och genom lagstiftning som säkrar konkurrensen och tillgängligheten.
Sådana krav måste givetvis kunna ställas på alla operatörer, inte bara på
Telia.
Utvecklingen i vår omvärld innebär att de flesta små nationella telefon-
bolag ingår i olika slags partnerskap och nätverk med andra telekombolag,
ofta i global skala. Det är angeläget för Telias framtida utveckling att det
finns en beredskap för nya möjligheter till såväl samarbete i nätverk som
fusioner med andra företag, då fusionen med Telenor spruckit. Ett sådant
samarbete kan uppenbarligen inte ges samma utformning som det nu havere-
rade.
Mot denna bakgrund menar Centerpartiet att Telia nu bör privatiseras. Det
får ankomma på regeringen att avgöra lämplig tidpunkt för själva avyttrandet
för att erhålla högsta möjliga utdelning av försäljningen. Värderingsfrågan är
också avgörande för Centerpartiets inställning att staten på sikt inte bör vara
majoritetsägare i Telia, bl.a. mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts i
den nu spruckna fusionen. Eventuellt fortsatt statligt ansvar för delar av
Telias verksamhet bör vara beroende av de beslut som fattas avseende fram-
tida infrastrukturinvesteringar.
En börsintroduktion och försäljning av Telia bör utformas så att Telia-
aktien kan bli en "folkaktie", med många små aktieägare. Detta kan t.ex.
göras genom utformningen av erbjudandet, så att privatpersoner erbjuds
aktien före institutionella placerare och att posterna kan göras så små att
många tycker sig kunna ta del av erbjudandet.
Riksdagen bör därför bemyndiga regeringen att avveckla statens aktieinne-
hav i Telia AB i enlighet med vad som ovan anförts.
Ett beslut i denna riktning bör nu fattas, under förutsättning att riksdag och
regering samtidigt förmår formulera en strategi för den framtida infrastruk-
turen. En sådan försäljning i större skala än den som varit vägledande i
fusionen mellan Telia och Telenor innebär också att större resurser skulle
kunna frigöras, vilket skulle innebära såväl större amorteringar på stats-
skulden som att erforderliga resurser för en modern digital infrastruktur
frigjordes.
En modern digital infrastruktur
Även givet en utförsäljning av Telia, kvarstår statens grundläggande
ansvar för en fungerande infrastruktur i hela landet. Det framstår som allt
mer uppenbart att denna infrastruktur dessutom bör kunna vara bärare av
avancerade informationstjänster, både till och från kunderna. Frågan om
Telias ställning måste därför med nödvändighet behandlas i ett
sammanhang tillsammans med frågan om den framtida digitala
infrastrukturen. Oavsett vilken lösning för den digitala infrastrukturen
som väljs måste framhållas att tillgången till en fast infrastruktur för
telefoni och datakommunikation på lika villkor i hela landet är ett statligt
ansvar.
Utöver de principer om likvärdighet och konkurrens som beskrivits ovan,
menar Centerpartiet att statligt engagemang i infrastruktur måste utformas så
att den bygger på långsiktiga förutsättningar. En praktisk följd av detta är att
staten måste våga hantera också frågan om teknikval. Statliga investeringar i
utbyggnad av digital infrastruktur bör därför endast ske på villkoret att
tekniken är skalbar - d.v.s. att man, utan stora förändringar av den fysiska
infrastrukturen, kan öka kapaciteten. Infrastrukturen bör därför i huvudsak
baseras på optiska fiber som informationsbärare, då kapaciteten i dessa i allt
väsentligt endast är beroende av de komponenter som sänder och tar mot
informationen.
Den digitala infrastrukturen bör vidare utformas så att den enskilde konsu-
menten själv kan teckna kontrakt med olika operatörer och därmed också
själv avgöra t.ex. vilken kapacitet, vilka tilläggstjänster etc. man önskar.
Beräkningar av kostnaden för en heltäckande digital infrastruktur har
gjorts i två underlagsmaterial till IT-infrastrukturutredningen (Enator och
Öhrlings). Den sammanlagda kostnaden för den utbyggnad som skisseras i
dessa material beräknas uppgå till ca 80 miljarder kronor inklusive aktiva
komponenter. Utan de aktiva komponenterna kan kostnaden uppskattas till
ca 60 miljarder kronor. Enligt Enators material om IP över fiber utanför
kommunernas huvudorter når vi för denna kostnad 99,8 % av befolkningen i
ett stjärnformat nät, vilket också ger den önskade valfriheten.
Oaktat de uppskattningar som görs av täckningsgraden kan vi alltså
konstatera att en investering om 60 miljarder kronor skulle nå en mycket stor
andel av befolkningen. Centerpartiet har förståelse för svårigheten i att sätta
upp konkreta mål avseende täckningsgraden i detta sammanhang och att det i
vissa undantagsfall därför kan bli aktuellt att välja andra accesstekniker. På
sikt kvarstår naturligtvis dock målet om en fullständig täckning.
De medel som frigörs vid en försäljning av Telia AB bör i stor utsträck-
ning användas för att möjliggöra en sådan modern digital infrastruktur som
skisserats ovan. Av försäljningssumman bör därför 60 miljarder kronor av-
sättas för utbyggnad av den digitala infrastrukturen, i enlighet med vad som
ovan anförts och vad som anförts i Centerpartiets motion 1999/2000:T703
En digital allemansrätt.
Vid ett beslut om en ny digital infrastruktur kommer ett tidsgap att uppstå
mellan den tidpunkt då Telia säljs och en ny infrastruktur är på plats. Detta
gap får naturligtvis inte leda till diskriminering av människor boende i delar
av landet. I samband med att regeringen utarbetar ett konkret förslag till
digital infrastruktur bör därmed också denna övergångsfas beaktas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att, vid lämplig tidpunkt,
sälja statens aktieinnehav i Telia AB i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar anvisa 60 miljarder kronor av försälj-
ningssumman för Telia AB till utbyggnad av digital infrastruktur i
Sverige i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till den närmare
utformningen av en digital infrastruktur i enlighet med vad som
anförts i motionen.