Affären mellan Telia och Telenor (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt)
Genom det sätt Telia/Telenoraffären utvecklats har en situation uppstått
där de anställdas trygghet riskeras, företagets värde raseras och den
planerade börsintroduktionen försvåras. Ingen framgångsrik
affärsverksamhet kan drivas av ett bolag med en styrelse som är delad
mitt uti, där direktionsmedlemmar offentligt kräver varandras avgång och
där facket ifrågasätter bolagets existens.
Syftet med denna motion är att möjliggöra en ny kammarbehandling av
Telia/Telenor-affären. Även ledamöter av riksdagen som vid den förra
behandlingen trodde på konceptet med en fusion av två gamla statliga
televerk kan efter den senaste tidens utveckling ha kommit till ståndpunkten
att affären helt enkelt inte är möjlig. Det beror inte på att det alltid är
omöjligt att slå ihop svenska och norska företag - tvärtom finns det flera
exempel på lyckade sådana fusioner - och inte heller på att det i största
allmänhet finns någon ovänskap mellan Sverige och Norge. Det beror på att
det i statliga företag som varit monopol finns en nationell politisk kultur som
är oerhört svår att kombinera med en motsvarande kultur i ett företag i ett
annat land.
Med hänvisning till bestämmelsen i riksdagsordningen 3 kap 15 § - om
motionsrätt vid inträffad händelse av särskild vikt - hemställer vi att riks-
dagen ger regeringen i uppdrag att ta upp nya förhandlingar med den
norska staten.
Folkpartiet har sedan lång tid tillbaka drivit frågan om försäljning och
privatisering av statliga företag. Vår avgörande invändning mot statligt
ägande är av ideologisk, principiell natur. Staten skall inte äga företag annat
än i undantagsfall. Staten skall inte ha den dubbla rollen som den som sätter
spelreglerna och samtidigt agerar på marknaden. Domaren kan inte både vara
domare och spelare på planen. Staten har att dra upp riktlinjerna och ramarna
för vad som är acceptabelt genom lagar och förordningar, och samtidigt
motverka monopol. Staten bör därutöver inte ha någon roll som medaktör på
marknaden, annat än i speciella undantagsfall.
Fallet Telia/Telenor har på ett övertydligt sätt demonstrerat nackdelarna
med ett statligt ägande. Tågordningen har blivit helt fel. Först skulle Telia ha
börsnoterats och staten avvecklat sitt ägande i bolaget. Telia hade haft
förutsättningar att bli en verklig folkaktie inom ett tekniskt avancerat och
starkt expanderande område. Därefter skulle styrelse ha utsetts och denna
styrelse i sin tur utsett företagsledning. Därefter hade det varit den nya
styrelsens och företagsledningens sak attt bedöma vilka strukturförändringar
som varit de bästa ur företagets synvinkel. Det är möjligt att ett samgående
med ett likaledes privatiserat Telenor varit den bästa strukturlösningen.
Regeringen har dock genom sitt agerande förhindrat att ett sådant, på affärs-
mässiga och marknadsekonomiska grunder baserat, ställningstagande kunnat
ske. Regeringen har genom sitt på socialdemokratisk maktideologi baserade
handlande försatt svenska folket och Telias anställda i en situation där värdet
raseras och jobben sätts i fara.
Ett fortsatt statligt ägande är inte ens motiverat enligt de traditionella
argument som brukar anföras för statligt ägande. De skäl som tidigare kunnat
anföras för en statlig roll, på den gamla Televerkstiden, att det handlade om
ett tekniskt monopol, gäller inte längre. På såväl detta område som andra har
det varit möjligt att särskilja frågor som har att göra med nätet och de fasta
anläggningarna från frågan om de tjänster som är kundens huvudintresse.
Därmed finns det inte längre argument för att staten skall vara inblandad i det
som är utvecklingen av kundprodukter. Det intressanta på detta område idag
är utvecklingen av kundrelaterade produkter. Där finns ingen roll för ett
statligt monopol och därmed inte heller någon roll för staten som ägare.
Fallet Telia/Telenor demonstrerar också på andra sätt de stora svagheter
som finns med statligt ägande. Vi hävdar förvisso inte att konflikter inte kan
uppstå vid fusioner med privata ägare. Men då utvärderas det affärsmässiga
innehållet av aktiemarknaden på materiella grunder. Nu har politiska och
nationella hänsyn kommit in i beslutsprocessen som är mycket olyckligt men
som samtidigt tydligt visar en av de negativa faktorer som vidlåder statligt
ägande.
Den situation som nu uppkommit genom regeringens hela handläggning av
denna fråga måste lösas så snabbt som möjligt med hänsyn till de värden som
det gäller, arbetssituationen för Telias anställda samt hänsynen till vårt
intresse av att upprätthålla goda relationer med vårt grannland Norge. Det
bästa man kan göra är att börja om och tillämpa den tågordning som vi ovan
angivit: börsnotering, avvecklat statligt ägande, utseende av styrelse och
företagsledning, marknadsmässiga strukturbeslut. Endast så kan förtroendet
för företaget återupprättas och förlorade värden återställas. Detta låter sig
dock inte enkelt göras därför att regeringen redan i olika avseenden bundit
riksdagen och därmed svenska folket. Eftersom tillträdesdagen enligt
samgåendeavtalet redan passerats är det aktieägaravtalet som reglerar
möjligheterna att avbryta processen. Man kan då konstatera att regeringen
bundit sina och riksdagens möjligheter att ensidigt bryta avtalet till två
situationer: endera genom att uppsåtligt bryta mot avtalet eller minska
aktieägarandelen under 25,5 %. (Artikel VII i aktieägaravtalet.) Vi utgår från
att det är otänkbart att regeringen uppsåtligt skulle bryta mot avtalet. Då
återstår att minska ägarandelen under 25,5 %. Genom aktieägaravtalet har
detta i vart fall gjorts utomordentligt svårt. Intentionerna om "paritet" medför
att svenska staten knappast kan uppnå en andel under 25,5 % före
börsintroduktionen och endast med svårighet därefter. Därför återstår i
praktiken sannolikt enbart att den svenska regeringen tar upp förhandlingar
med sin norska motpart om att aktieägaravtalet rivs upp så att en riktig
tågordning med börsnotering för Telias del kan uppnås, följt av avveckling
av det statliga ägandet, utseende av ny styrelse och ledning som därefter med
full kraft kan ta itu med uppgiften att reparera de skador som nu åstad-
kommits.
Det är den norska regeringens och det norska stortingets sak att avgöra om
Telenor skall genomgå en liknande process eller om det där finns politisk
majoritet för fortsatt statligt ägande.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen uppdrar åt och därmed bemyndigar regeringen att ta
upp förhandlingar om ett uppbrytande av aktieägaravtalet vad gäller
fusionen mellan Telia och Telenor.