Det bör vara ett mål för det svenska samhället att ha livskraftiga stammar
av björn, järv, lo och varg. Stammarna skall ha en sådan utbredning att
arternas långsiktiga överlevnad i Sverige kan garanteras.
När dessa grundläggande mål uppnåtts skall stammarnas numerär och
utbredning genom jakt balanseras till nivåer som är acceptabla för lokal-
befolkningen, de areella näringarna inklusive rennäringen, samt de jägare
som beskattar de viltstammar som de stora rovdjuren påverkar genom sin
jakt. Detta bör ges regeringen till känna.
För att nå ovan angivna mål är det viktigt att samverkan sker mellan
bevarandeintressen, jaktintressen, människor och näringar som berörs av
rovdjursförekomsten samt utbildning och information.
Förvaltningsplaner bör upprättas länsvis för aktuella rovdjursstammar.
Utgångspunkt för planerna skall vara biologiska förutsättningar, tamdjurs-
förekomst och andra faktorer som påverkar villkoren för respektive art. Det
är därför angeläget att systematiskt genomförda inventeringar sker i syfte att
följa stammarnas utveckling. Rovdjursförvaltning kräver kunskap om
stammarnas storlek, sammansättning och utbredning.
Det är också viktigt att det sker förebyggande åtgärder mot skador
orsakade av rovdjur. Grundläggande för en samexistens mellan lokal-
befolkning och stora rovdjur är att skador på tamdjur kan minimeras.
Bevarandet av de stora rovdjuren är ett allmänt intresse, varför vi anser att
samhället skall bestrida de kostnader som uppstår. För att det skall uppfattas
som meningsfullt med djurhållning i områden med permanent förekomst av
stora rovdjur, speciellt varg, är skadeförebyggande åtgärder utomordentligt
angelägna.
En utveckling av effektiva skyddsmetoder är angeläget. Tyvärr är de medel
som idag ställs till förfogande för förebyggande åtgärder starkt begränsade.
De motsvarar på inget sätt de behov som finns.
Rovdjursstammarna skall regleras genom jakt som baseras på en biologisk
grund. När stammarna av de stora rovdjuren nått en sådan utbredning och
numerär att deras långsiktiga överlevnad kan garanteras är de jaktbara
viltarter. Jakten skall enligt vår mening bedrivas som licensjakt - avlysnings-
jakt. Jaktbestämmelserna skall formas på länsnivå. Detta bör ges regeringen
till känna.
Jakt på skarv
Det svenska beståndet av skarv uppgick 1997 till mer än 18.000
häckande par och det europeiska till storleksordningen 200.000 par.
Ökningstakten i Sverige har varit extremt snabb sedan 1980.
Den kraftiga ökningen av skarv har i Sverige lett till ett stort antal klago-
mål om att skarvarna gör skada på fiskbestånden, skapar andra olägenheter
för fisket och förstör skogen på de öar där de häckar. Undersökningar som
gjorts visar att skada på fiskbestånden förekommer i fiskodlingar, dammar
och mindre sjöar samt att skarvarna i viss utsträckning skadar fisk i
fiskeredskap vilket försvårar eller omöjliggör försäljning av fisken.
Inom stora delar av den svenska skärgården är skarven numera en av de
vanligaste fågelarterna. Det är synnerligen svårförståeligt att allmän jakttid
inte längre medges för en fågel som förekommer i mycket stora och ständigt
ökande antal.
När bestämmelser inom det jordnära område som jakt och viltvård utgör
inte kan förstås och inte heller har någon verklighetsbakgrund är risken
påtaglig att respekten för lagstiftningen på det jaktliga området urholkas.
Vi förordar att den skyddsstatus som gäller för skarv ändras så att allmän
jakttid kan medges. Allmän jakttid måste kunna medges där skarvjakt
tidigare varit en tradition, särskilt som fågeln kanske aldrig varit talrikare
än
den är nu. Detta bör ges regeringen till känna.
Sälstammens utbredning
Med stor samstämmighet i uppgifter från fiskare längs den svenska och
finska kusten, längs Bottenviken samt Finska viken och Rigabukten har
vi nu en mycket stor sälstam.
Om vi för svensk del skall ha kvar någon fiskenäring längs berörda kuster
måste frågan om förvaltning/begränsning av sälstammen lösas. En lösning
bör, enligt berörda parter, vara gemensam mellan Sverige och Finland.
Enligt beräkning från Fiskeriverket uppgår fångstförlusterna för fiskarna
till 15-20 miljoner kronor per år. Till detta kommer nyanskaffning och
lagning av fiskeredskap för ca 2 miljoner kronor per år. Den statliga ersätt-
ningen som betalades ut under 1998 uppgick till 8,5 miljoner kronor.
Yrkesfiskarna har under många år lidit stora förluster och många har också
upphört med sitt näringsfång på grund av dålig lönsamhet. Den statliga
ersättningen kan - även om den nu är för låg, rimligen inte fortsätta att öka i
takt med sälstammens reproduktion, dvs 8-10 procent per år. I nära sam-
verkan med pågående viltforskning vid SLU bör det vara möjligt att utan
dröjsmål införa jakt på säl. Detta bör ges regeringen till känna.
Upplåtelseformen för jakten bör utformas i samverkan mellan den svenska
och finska viltforskningen, fiskenäringen och deras organisationer, Kvarken-
rådet samt jägarnas organisationer i Sverige och Finland.
Sälstammens utbredning och omfattning är ett allvarligt hot mot våra kust-
näringar och i rådande läge är en balanserad jakt, byggd på viltforskningens
och näringens kunskaper, en metod att minska de omfattande skador som
idag förekommer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de långsiktiga målen för rovdjursförvaltningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att forma jaktbestämmelserna på länsnivå,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av införande av allmän jakttid på skarv,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jakt på säl.