Ökningen av rovdjursstammen har under de senaste åren medfört konflikter mellan fastboende, näringsidkare, jägare och allmänhetens tillgång till friluftsliv. De fyra stora rovdjursarterna samt örnarna utgör värdefulla inslag i vår fauna. Det råder en brett förankrad uppfattning om att Sverige ska bevara livskraftiga rovdjursstammar så att arterna kan överleva och finnas kvar i framtiden. Den biologiska mångfalden ska bevaras, och i den kedjan ingår rovdjuren som ett viktigt inslag.
Under de senaste åren har det förekommit en kraftig ökning av varg inom begränsade områden. Med det antal vargkullar som fötts så går det att förutse en ytterligare tillväxt de kommande åren. Koncentrationen är stark till de inre delarna av södra Norrland och nordvästra Svealand.
Med växande antal vargar följer risk för ökade skador på bl.a. tamdjur. Inte minst hundägare upplever den ökade tillgången på varg som ett hot, främst i samband med jakt. Tamboskap som får och ren blir till och från offer för vargens naturliga instinkt att skaffa sig föda. Ännu har ingen människa kommit till skada vid möte med varg. Det kan dock inte bortses från att före- komsten av rovdjur kan göra att många inte vågar sig ut i skog och mark.
I gränstrakterna mellan Värmland och Dalarna är vargförekomsten stor inom ett mycket begränsat område. Konflikter mellan varg och andra in- tressen har redan blivit uppenbara. Området är delvis glest befolkat. Den rikliga tillgången på framför allt älg och rådjur har medfört att jakttradi- tionerna är starka i området. Till det kommer att området i stor omfattning används för turism och annat friluftsliv.
Rovdjursförekomsten påverkar även förutsättningar för tamdjursskötsel och fäbodbruk. De åtgärder som gjorts med insatser från länsstyrelserna med stöd till elstängsel som skydd för tamboskap har visat sig effektiva och bör stimuleras. Fäbodbruket redovisar i dag inga större konflikter, men vi ser det angeläget att rovdjursförekomsten inte får äventyra levande fäbodar. Det finns en oro bland fäbodbrukarna för vad som kan hända i framtiden om vargstammen ökar.
I SOU 1999:50 redovisas bl.a. att de flesta vill se en växande vargstam. I samma delbetänkande sägs också att en positiv syn på varg inte behöver innebära att man i allt är nöjd med hur vargfrågorna hanteras. Även den som vill att vargstammen skall få växa kan anse att skyddsjakt skall få bedrivas under vissa förutsättningar. Många uttrycker att det finns en förtroendeklyfta mellan å ena sidan människor som bor i områden där rovdjur förekommer och å andra sidan myndigheter. Från en rad olika håll har det sagts att konsekvensen kan bli att enskilda människor tar saken i egna händer, dvs. skjuter eller på annat sätt dödar rovdjur oavsett om det är tillåtet eller inte.
Den av regeringen tillsatta rovdjursutredningen har som huvudsaklig uppgift att utforma ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik med en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna. I det sammanhanget ser vi det som viktigt att även de konflikter som belyses i motionen får en allsidig belysning. Det finns i dag en förtroendeklyfta mellan myndigheter och de som bor i områden med rovdjursförekomst.
Vår uppfattning är att den skyddsjakt på varg som utredaren föreslår är en del i att öka förtroendet för rovdjurspolitiken. Men även det avstånd som i dag upplevs mellan myndigheter som handhar rovdjursfrågorna och befolkningen måste överbryggas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de konflikter som anges i motionen bör beaktas i det fortsatta arbetet med en sammanhållen rovdjurspolitik.
Stockholm den 5 oktober 1999
Per Erik Granström (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)
Laila Bäck (s)
Jarl Lander (s)