De två raser av skarv som förekommer i Sverige är mellanskarven
(Phalacrocorax carbo sinensis) och storskarv (Phalacrocorax carbo
carbo).
Enligt Fiskeriverkets skarvfakta är mellanskarven såväl en insjö- som
havsfågel. Den häckar i grunda kustområden och insjöar i Syd- och
Mellansverige samt sällsynt i Norrlands kustland. Kärnområdet för beståndet
av svenska mellanskarvar är södra Kalmarsund där skarven etablerade sig på
nytt i slutet av 40-talet efter att ha varit fördriven som häckfågel i Sverige
under nära 50 år. Fram till mitten på 80-talet var antalet skarvar i Sverige
mycket lågt men populationen har under de därpå följande åren genomgått en
mycket kraftig tillväxt. I dag kan den beräknas till cirka 20.000 häckande
par. Denna kraftiga beståndstillväxt är gemensam för stora delar av
Västeuropa. Den totala populationen i Västeuropa kan beräknas till cirka
200.000 häckande par. Skarven är en flyttfågel och har i Sverige inga natur-
liga fiender.
Storskarven häckar framför allt längs norska Atlantkusten och på
Murmanskhalvön i Ryssland.
2 Konflikter
Med anledning av den stora ökningen av skarv under de senaste åren har
ambitionerna att skydda skarven hamnat i konflikt med både
yrkesfiskarnas och allmänhetens berättigade intressen.
Yrkesfiskarna får bitskador på fisk i redskap av rätt omfattande grad. Även
fiskeredskap förstörs. Speciellt uppfattar en del yrkesfiskare skarvens
predation på ål som ett problem då ålen är en viktig inkomstkälla för fisket i
Syd- och Mellansverige. Enligt Fiskeriverket har ålinvandringen till svenska
vatten minskat under senare decennier utan fullgoda förklaringar. Med
minskad åltäthet kan det inte uteslutas att skarvpredation, och omfattande
yrkesfiske av ål, ytterligare kan krympa ett redan svagt ålbestånd. Yrkes-
fisket efter ål i insjöar och i Östersjön är idag dessutom mer eller mindre
beroende av stödutsättningar.
Allmänheten, i skarvtäta områden, upplever att skarven förstör naturen på
sina häckningsplatser. Stora vegetationsskador uppkommer av de stora
skarvkolonierna.
3 Jakt på skarv
Det har fram till år 1968 varit tillåtet att jaga skarv under hela året i
Sverige. Under åren 1968-1991 ändrades förhållandena och skarven
omfattades av samma bestämmelser som gällde för änder i landets olika
delar. Avskjutningen kunde beräknas till ungefär 1.000-1.500 skarvar
årligen. Efter år 1991 när allmän när jakt på skarv förbjöds har det
funnits möjlighet till skyddsjakt vid fiskeredskap och motsvarande i
enlighet med fågelskyddsdirektivets undantagsbestämmelser. År 1995
beräknades det att cirka 2.000 skarvar fälldes och år 1996 cirka 3.000.
Att ökningen av fällda djur blivit så stor är en följd av den kraftiga
ökningen av skarv.
År 1979 beslöt EU-länderna att införa särskilda regler för skydd av fåglar i
det s.k fågeldirektivet (Rådets direktiv 79/409/EEG). Fågeldirektivet behand-
lar samtliga fågelarter som förekommer inom medlemsländernas territorier.
Enligt direktivet ska varje medlemsland bland annat vidta åtgärder som är
nödvändiga för att bibehålla fågelarter i livskraftiga populationer. Direktivet
innehåller dessutom flera regler som styr ländernas möjligheter att jaga och
handla med fåglar.
Under år 1997 beslutade EU-kommissionen att ta bort mellanskarven ur
fågeldirektivets bilaga 1 - hotade arter. Detta innebär att medlemsländerna
inte behöver inrätta särskilda skyddsområden för just den rasen. Däremot
innebär detta inte att medlemsländerna kan införa allmän jakttid på rasen.
Populationen av skarv är nu så stor såväl i Sverige som inom EU att det
finns ingen anledning att arten skall vara skyddad. Fågeln har aldrig varit så
talrik som nu. Skarven har stor reproduktionsförmåga och sprider sig bland
annat för närvarande snabbt i Stockholms skärgård och upp över den
norrländska kusten. Vi anser att jakt på skarv bör återinföras i Sverige. Detta
fordrar att storskarven flyttas från nuvarande lista i EU:s fågelskyddsdirektiv.
Regeringen bör verka för att detta genomförs.
4 Förstörd vegetation
Inom vissa områden där skarven är rikligt förekommande förstörs
vegetation och allmänheten upplever skarvkolonier som störande i
landskapet. För att komma till rätta med detta problem har länsstyrelsen
tillåtit att redan vid häckningsstadiet begränsa nästa generation genom att
förstöra ägg. Mestadels sker detta genom så kallad prickning av ägg.
Andra metoder att minska miljöbelastningen av skarv är att fördriva vissa
kolonier före häckningen. Vi anser att denna form av skyddsåtgärder
skall kvarstå även om allmän jakt införs.
5 Yrkesfisket
Skarven är en skicklig fiskare och fångar de fiskarter som är vanligast
och mest tillgängliga. Skarven kan sägas ha två effekter på yrkesfisket,
dels skador på fisk samt förlust av fisk i redskap, dels indirekta effekter
på långsiktiga förändringar av fisksamhällena orsakade av skarvens
fiskkonsumtion. Ett ytterligare problem är att ett mycket stort antal
skarvar drunknar i redskap.
För att begränsa skador på fiskeredskap och andra olägenheter för fisket
måste även andra åtgärder vidtas. Det förekommer en utveckling av nya
fiskeredskap. Vi anser att denna utveckling bör intensifieras.
6 Hemställan
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jakt på skarv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddsåtgärder för skarv,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utveckling av fiskeredskap.