Rovdjurens antal och utbredning har under åren genomgått stora och snabba förändringar. Under 1800-talets senare hälft decimerades stammarna i Sverige och övriga Norden kraftigt. Under 1900-talet har förändringarna varit påtagliga men gått i motsatt riktning. Samtliga fyra stora rovdjursarter ökar numera i landet såväl till antal som i utbredning. Antalet stora rovdjur är idag större än det varit någon gång under modern tid. Det är av stor betydelse för den biologiska mångfalden att livskraftiga rovdjursstammar kan bevaras och utvecklas. För att det ska kunna ske måste de intressekonflikter som uppstår i områden där rovdjur förekommer tas på allvar.
Sverige, Norge och Finland har likartade rovdjursstammar och liknande intressekonflikter vad avser förhållandet mellan till exempel de areella näringarna och det berättigade behovet av livskraftiga rovdjursstammar. För rovdjuren existerar inga nationsgränser. Samtidigt är rovdjurspolitiken nationell. Det förekommer gemensamma forskningsprojekt och liknande länderna emellan vilket är mycket positivt. Men detta samarbete borde fördjupas i syfte att så långt möjligt samordna insatserna vad gäller till exempel bedömningar avseende behov av skyddsjakt, bekämpning av brott mot lagstiftning relaterad till rovdjuren samt andra frågor som är av gränsöverskridande karaktär. Även det lokala och regionala gränsöver- skridande samarbetet bör utvecklas. Därför bör regeringen initiera samtal med våra nordiska grannländer om ett fördjupat samarbete om rovdjurs- frågorna. Detta arbete bör rimligen genomföras i samband med att, som regeringen aviserat, en sammanhållen rovdjurspolitik föreslås. Vad som ovan sagts om utveckling av det nordiska samarbetet i rovdjursfrågor bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nordiskt samarbete i rovdjursfrågor.
Stockholm den 14 september 1999
Kenneth Johansson (c)