På en enda jord med begränsade resurser är vi alla beroende av varandra.
Världen står inför gigantiska utmaningar i form av kraftig
befolkningsökning, storskalig miljöförstöring, minskande bördighet och
brist på vatten och livsmedel. Den konkurrens om jordens resurser som
detta innebär skapar starka spänningar och konflikter. De politiska
ledarna och de internationella organen måste ta sitt ansvar liksom vi som
enskilda medborgare. En solidarisk livsstil ställer i sin tur stora krav på
förändringar i vårt samhälle. Vi behöver resurseffektiva, nya lösningar
när det gäller energiproduktion, energianvändning, transportsystem och
industri- och livsmedelsproduktion. I ett globalt miljö- och
rättviseperspektiv är det nödvändigt att den rika världen skyndar på mot
kretsloppssamhället.
2 Internationellt miljösamarbete
En rad viktiga miljöpolitiska frågor som försurningen, övergödningen av
haven, uttunningen av ozonskiktet och ökningen av växthusgaser i
atmosfären är internationella eller globala problem. För att lösa dessa
miljöproblem behövs ett omfattande internationellt samarbete.
Internationella avtal och konventioner är viktiga och bör utvecklas
genom att man till ett undertecknande kopplar kontrollmekanismer och
bindande beslut. Miljöpartiet anser också att en internationell
miljödomstol måste inrättas. På global nivå är FN en naturlig
samarbetsorganisation som i betydligt större utsträckning borde användas
i miljöarbetet. En reformering av FN-stadgan som möjliggör en
utveckling av bindande miniminormer genom majoritetsbeslut skulle
också vara av mycket stor betydelse.
Internationellt samarbete är en viktig väg för att åstadkomma förändringar.
En annan väg är att gå före och visa att en positiv förändring inte bara är
önskvärd utan också möjlig. Fram till i dag är det denna strategi som har
varit den mest framgångsrika. Genom att enskilda länder och delstater har
vågat fatta radikala miljöbeslut utan att invänta internationella
överenskommelser har miljöopinionen världen över blivit starkare, och så
småningom har andra länder följt efter. Även i det internationella arbetet
med miljökonventioner m m har det goda exemplets makt haft stor betydelse.
Miljöpartiet vill att Sverige ska bli ett ekologiskt modelland som vågar vara
steget före och som på så sätt medverkar till att skjuta fram positionerna i det
internationella miljöarbetet. Det är av avgörande betydelse för det globala
miljöarbetet att handelsavtal och internationellt samarbete inte innebär
begränsningar av rätten för enskilda länder att ta progressiva steg för en
bättre miljö.
Vi vill också att Sverige ska ta initiativ till att föra in miljöklausuler i
internationella handelsavtal. Rovdrift och låga miljökrav i enskilda länder
ska inte kunna försvåra det internationella miljöarbetet. Det ska inte längre
vara möjligt för statsmakter att ingå avtal och konventioner såsom
miljöbesluten vid miljömötet i Rio 1992 eller FN:s barnkonvention utan att
dessa följs upp av riksdagen och leder till praktisk, politisk handling. I år är
det 7 år sedan FN:s konferens om miljö- och utveckling ägde rum i Rio de
Janeiro 1992. Målen som ställdes upp på världsmiljökonferensen i Rio skrevs
in i Agenda 21, en 40 kapitel lång handlingsplan för att uppnå en hållbar
utveckling. Fyra globala problem hindrar möjligheterna att åstadkomma en
hållbar värld. Att komma tillrätta med dessa problem är avgörande för
mänsklighetens framtid:
- Klimatförändringar.
- Vattenbrist.
- Förlusten av biologisk mångfald.
- Befolkningstillväxten i kombination med ökat välstånd.
3 Klimatförändringar
Under decennier har människan varit beroende av fossila bränslen, d v s
olja, kol och gas, för att tillfredsställa sina energibehov. Nu ser vi
konsekvenserna. Klimatförändringar orsakas av bl a koldioxid (CO2) som
släpps ut i atmosfären vid förbränning av fossila bränslen. Koldioxid
bildas vid all förbränning, både i kroppen och i vedbrasan, för att sedan
tas upp igen av levande organismer genom växternas fotosyntes. På detta
och andra sätt hålls mängden koldioxid i luften på en stabil nivå.
Problemet är att mängden koldioxid i atmosfären ökat med så mycket
som 25 % sedan 1850.
Atmosfären är ett tunt lager luft som skyddar oss mot rymdens kyla,
ungefär på samma sätt som ett växthus skyddar plantorna. Detta är den så
kallade växthuseffekten, som alltså inte i sig själv är ett hot, utan en
förutsättning för liv på planeten. Hotet består i att växthuseffekten ökar,
genom människans utsläpp av koldioxid och andra gaser med samma verkan.
Det har tagit miljarder år att skapa den mycket komplicerade balans av olika
faktorer som styr klimatet. Med nuvarande ökningstakt innebär det att
användningen av fossila bränslen måste avbrytas om 25 år om ingenting
görs. Utsläppen av koldioxid måste begränsas till 825 miljarder ton
koldioxid, annars hotar en klimatkatastrof. Men människan behöver energi
för att leva. Klimatproblemet skulle kunna lösas genom att vi effektiviserar
våra energisystem och genom en satsning på förnybara energikällor som inte
ökar nettoutsläppet av CO2.
Tekniken finns idag. Biobränslen, vindkraft, solvärme och solel kan
kraftigt minska vårt beroende av fossila bränslen. Allt som behövs är viljan
att få förnybar energi att bli kostnadseffektiv och konkurrenskraftig. Om till
exempel oljebolagen förde över sina investeringar från oljeletning till
utveckling av förnybara energikällor, skulle utvecklingen ta ett jättesprång.
3.1 Växthuseffekten hotar vår överlevnad
Växthuseffekten och tillhörande klimatförändring är nu ett faktum.
Temperaturen stiger på jorden och extrema vädersituationer uppkommer
alltmer frekvent. Man har observerat en global ökning av temperaturen
med 0,5 grader de senaste 100 åren. Av de tio varmaste uppmätta åren
finns en majoritet det senaste decenniet. IPCC (Intergovernmental Panel
on Climate Change) bekräftade 1995 att det finns en "märkbar mänsklig
påverkan på det globala klimatet". De uppskattar att en fördubbling av
koldioxidkoncentrationen höjer temperaturen och jorden mellan 1 och
3,5 grader. Med nuvarande takt når vi denna fördubbling inom ett sekel.
Så snabbt har temperaturen inte förändrats på över 10 000 år, och
ökningen skulle hota hela vår framtid. Jordens klimatsystem är
komplicerat. Därför är det omöjligt att exakt förutsäga vad som sker vid
en snabb temperaturhöjning.
Flyttar sig Golfströmmen så att Norden blir obeboeligt? Smälter
polarisarna så att Bangladesh och ett stort antal öriken läggs under vatten?
Ökar stormarna så att det blir allt svårare att bo i Karibien? Dessa och många
andra frågor är idag omöjliga att besvara. Vi har redan sett effekter av snabba
temperaturökningar bl a i form av döda korallrev, och dessa effekter kommer
troligen att öka och sprida sig till andra arter, andra biotoper. Människan kan
inte stå vid sidan om detta, utan drabbas givetvis också.
Som för andra globala miljöproblem drabbas främst de som sämst kan
skydda sig. Den del av jordens befolkning som redan idag är mest utsatt får
det än svårare, särskilt om den höjda temperaturen även leder till ökade
epidemier etc. Att motverka växthuseffekten är inte bara att ansvara för sin
egen framtid utan även ett solidariskt ställningstagande med tredje världen,
miljön och vår gemensamma framtid. De handlingar som idag genomförs för
att stoppa växthuseffekten kommer att minska konfliktrisker och allvarliga
problem i framtiden. Från en rad länder i världen har under 1998 kommit
rapporter om översvämningar, våldsamma regn, skogsbränder, orkaner och
ovanligt hög värme.
- Översvämningar: Det har fallit mellan 50 och 200 % mer regn än
normalt i centrala Kina. Detta har resulterat i att den största
översvämningen sedan 1954 har drabbat områden kring Yangtsefloden
och dess bifloder i Kina. Översvämningarna har också drabbat andra
delar av Syd- och Ostasien. I Indien har delstaterna Uttar Pradesh och
Bihar drabbats svårt, likaså det låglänta Bangladesh där risskördarna har
förstörts sedan två tredjedelar av landet lagts under vatten.
- Torka: Extrem torka råder i stället på andra håll i världen. I Nordafrika
fortsätter ökenutbredningen och i Amazonas i Sydamerika har det bara
fallit en femtedel så mycket regn som normalt. Sedan i mitten av januari
har 57 000 kvadratkilometer djungel i Amazonas brunnit ned. Ytan
motsvarar hela Västerbottens län. Stormar och ovanligt stora
regnmängder har drabbat många länder i Asien, liksom i länderna runt
Mexikanska golfen, där väderfenomenet El Niño varit våldsammare än
normalt. Många regioner kring ekvatorn har upplevt värmerekord
sommaren 1998. Texas, USA har haft temperaturer över 35 grader i 29
dagar i sträck. Från Medelhavsområdet, särskilt Mellanöstern och
Balkan, har det kommit många rapporter om extrem värme.
- Koralldöd: Forskare har pekat på att de storskaliga
klimatförändringarna kan ha påverkat koralldöd i tropikerna, som
påverkar miljontals människors livsmöjligheter. När korallreven dör
försvinner också fisket som försörjningsbas. Korallreven dör därför att
vattentemperaturerna i tropikerna har stigit kraftigt på mycket kort tid.
3.2 Klimatpåverkande gaser
De viktigaste klimatpåverkande gaserna är koldioxid (CO2), metan
(CH4), svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOx) samt olika typer freoner:
HFC med flera. Den största påverkan kommer från utsläpp av
koldioxiden eftersom den mängdmässigt dominerar kraftigt. Andra gaser
är dock åtskilligt mer aggressiva växthusgaser än koldioxiden.
Användningen av fossila bränslen (kol, olja, fossilgas, torv) står för
merparten av klimatpåverkande utsläpp av koldioxid till atmosfären. Den
största användningen sker i den industrialiserade delen av världen med
mycket hög förbrukning per capita medan u-länderna, där merparten av
jordens befolkning lever, står för en väldigt liten del. I industriländerna går
merparten av de fossila bränslena till att värma bostäder, till
industriprocesser och för transporter. Cementindustrin är exempelvis extrem
när det gäller utsläpp av fossil koldioxid till atmosfären.
Bränning av kalk sker med kol, och kalken består av kalciumkarbonat d v s
kol, som bands till kalcium för ca 300 miljoner år sedan. Industrivärldens
massiva satsning på köttdjur bidrar starkt till ökningen av metangasutsläpp
liksom risodling. Omfattande skövlingar av tropiska skogar, genom
huggning och bränning, minskar möjligheterna för upptag av koldioxid,
bidrar också till ökning av mängden koldioxid i atmosfären.
3.3 Nationellt agerande
Sverige bör agera kraftfullt nationellt för att minska bidraget till
växthuseffekten. Riksdagen har beslutat att Sveriges koldioxidutsläpp till
år 2000 skall stabiliseras på 1990 års nivå för att därefter minska. Detta
beslut gäller. Naturvårdsverkets granskning har tidigare mynnat ut i
förslaget om en både nödvändig och möjlig minskning av utsläppen med
15 % till 2020, jämfört med 1990 års nivå. Miljöpartiets politik syftar till
ett långsiktigt hållbart samhälle. I detta ingår som en viktig del att inte
öka växthuseffekten ytterligare. Miljöpartiet anser att kommittén som
arbeta med att tar fram en översyn av åtgärder inom klimatområdet
snarast skall komma med konkreta förslag om hur utsläppen av de
klimatpåverkande gaserna kan minskas.
3.4 Internationella klimatkonferenser
1997 hölls Kyotokonferensen som en uppföljning på Riokonferensen
1992. I Rio antog världens industrinationer klimatkonventionen, vari de
förband sig att hejda sina ökande utsläpp av växthusgaser så att de vid
sekelskiftet inte är större än vad de var 1990. Kyotoprotokollet är
världens första klimatavtal med lagligt bindande åtaganden. I Kyoto åtog
sig världens stater att minska klimatgasutsläppen med 5,2 % (jämfört
med år 1990) fram till någon gång mellan år 2008 och 2012, med 2010
som ett genomsnittligt slutdatum. Detta skall jämföras med den 80-
procentiga reduktion som enligt FN:s klimatpanel krävs under de
närmaste decennierna för att undvika katastrofer.
Avtalet omfattar sex av växthusgaserna: koldioxid, metan, dikväveoxid
(lustgas), samt dessutom tre mycket kraftfulla, mer specialiserade fluorgaser
som kommer från freontillverkning, och från magnesium- och
aluminiumsmältverk: hydrofluorkarboner, HFC, perfluorkarboner, PFC, och
svavelhexafluorid.
Protokollet måste godkännas av minst 55 av de 160 länder som
undertecknat det. Dessa 55 länder måste stå för minst 55 % av världens
samlade koldioxidutsläpp 1990. Hitintills är det bara en liten ö i Söderhavet
som har ratificerat Kyotoprotokollet. Stater som struntar i avtalet kan inte
straffas eftersom inga styrmedel ingick i beslutet. EU-staterna och en del före
detta öststater skall minska sina utsläpp med 8 %.
USA skall skära ned med 7 %, Japan med 6. Ryssland, Ukraina och Nya
Zeeland behöver inte minska något alls. Norge, Island och Australien får öka
sina utsläpp, Island med hela 10 %. Nästa steg i denna processen blev det
fjärde partsmötet (COP-4) som hölls i Buenos Aires, Argentina, i november
1998. Under denna konferens skulle många av de nyckelfrågor som inte
löstes under Kyoto diskuteras. Fortsatta förhandlingar efter Buenos Aires
blev det den 31 maj till 11 juni 1999 och den 24 oktober till 5 november
1999. Utanför själva förhandlingarna blir nästa stora planerade händelse
IPCC:s nästa lägesrapport som beräknas vara färdig år 2001-2002.
3.5 Viktiga internationella klimatfrågor
Tyvärr har man inte nått en slutlig internationell lösning i Buenos Aires
för att verkligen komma till rätta med växthuseffekten. Enbart ett land -
en liten ö i Söderhavet - har hitintills ratificerat Kyotoavtalet.
Miljöpartiet anser att den övergripande linjen i våra förslag är att
minskandet av växthuseffekten måste ske i verkligheten och inte enbart i
statistikens värld, samt att varje stat själv måste uppnå sin avtalade
minskning. Detta står i stark kontrast mot t ex USA:s önskan att genomföra
maximalt sju procent av Kyotoavtalets restriktioner inom landet, och resten i
andra länder. Det står också i motsats till EU:s agerande, där man nyligen
föreslog att 50 % av i-ländernas åtgärder kan genomföras i u-världen.
- Sänkor: En punkt i Kyotoavtalet handlar om så kallade sänkor. Det är
de mekanismer i naturen som gör att en del av koldioxidutsläppen binds
igen, i växter och i mark. Ett exempel är nyplanterad skog, som tar upp
mycket koldioxid för att omsätta den till syre i sin fotosyntes. I avtalet
enades man om att enskilda länder skall få tillgodoräkna sig sina
eventuella sänkor. Ett förslag är att enbart sänkor som skapats av
människan ska räknas. Då skulle skogsplantering vara ett lönsamt
projekt. Men detta kan innebära fritt fram för stora avverkningar först,
vilket väckt kritik. Från forskarhåll hävdas också att det är mycket svårt
att värdera sänkorna över huvud taget. FN:s klimatpanel, IPCC, har fått i
uppgift att utvärdera frågan. Vi anser att sänkor ej bör finnas med som en
möjlig väg för respektive stat att nå sitt koldioxidmål, då risken är
överhängande att det leder till minskade åtgärder eller till och med
klimatmässigt negativt agerande. Osäkerheten i beräkningsgrunderna är
ännu en anledning till att avstå från att använda sig av sänkor.
- Handel med utsläppsrätter: Enligt Kyotoavtalet kan ett land med stora
utsläpp och högt satta minskningskrav "köpa in sig" hos ett land med
lägre utsläpp och låga krav. Istället för att själv genomföra minskningen
inom det egna territoriet köper man så kallad "hot air". Det innebär att
man köper en minskning som redan skett, men som det minskande landet
inte behöver för att uppfylla sin del av avtalet. De tydligaste exemplen är
Ryssland och Ukraina. Deras till stora delar nedlagda industri har gjort
att utsläppen av växthusgaser ligger 30-40 procent under 1990 års nivå.
Protokollet kräver enbart att de inte får överskrida 1990 års utsläppsnivå.
Därmed har de "hot air", het luft, att sälja. USA, Kanada och Japan har
redan anmält intresse att var för sig eller tillsammans köpa denna
outnyttjade utsläppsrätt. G 8-gruppen, där alla tre ingår liksom Ryssland,
tog dock i ett uttalande avstånd från det.
- Joint Implementations, JI: som lämpligast översätts med
"gemensamma åtgärder", är en annan oklar punkt i
klimatförhandlingarna. JI innebär att ett land genomför projekt som
minskar utsläppen i ett annat land och kan tillgodoräkna sig detta. Enligt
protokollet ska dessa åtgärder bara genomföras mellan de 38
undertecknarna, det vill säga i-länder emellan. Tillåts JI kan t ex Sverige
tillgodoräkna sig sina energi- och miljöteknikprojekt i Baltikum, som
ingår i gruppen av i-länder. Vi kan alltså då uppnå utsläppsmålen med
billiga investeringar i utlandet istället för att investera i nationella
framsteg. Resultatet blir att de nödvändiga åtgärder som t ex Sverige
måste vidtaga fördröjs och att stater tillgodogör sig investeringar i andra
stater som ändå skulle ha gjorts. Vi anser att Joint Implementation, JI, ej
bör finnas med som en möjlig väg för respektive stat att nå sitt
koldioxidmål, då det leder till minskade åtgärder totalt sett.
- Clean Development: Mechanism Clean Development Mechanism
(CDM) är ett brasilianskt förslag, som innebär ett mer biståndsinriktat JI.
Ett i-land investerar i energibesparande åtgärder i ett u-land och får
tillgodoräkna sig en del av de minskande utsläppen. Av samma skäl som
vi ovan anfört mot Joint Implementation, avvisar vi förslaget. Vi föreslår
ett kraftigt ökat internationellt bistånd, och en stor del av det kan gärna
vara riktat mot minskad växthuseffekt, men det får ej bli en utväg för i-
världen att uppnå sina koldioxidmål.
3.6 Övergripande ekonomiska styrmedel
På klimatkonferenserna är det svårt att lagstifta om ett långsiktigt hållbart
samhälle. Det måste diskuteras och beslutas i fora som OECD, WTO
(GATT) och G 8-gruppen, liksom självfallet EU och andra regionala
ekonomiska sammanslutningar som Asean och NAFTA. Sveriges
regering bör söka att påverka dessa fora för en politik som är inriktad på
att stoppa ökningen av växthuseffekten. FN-organet UNDP har slagit fast
att icke hållbara energisystem som kol och olja subventioneras runt om i
världen. UNDP föreslår att subventionerna ersätts med höjda miljöskatter
för att minska belastningen på miljön och skapa utrymme för en mer
jämlik levnadsstandard i världen. Globalt subventioneras fossil energi
med hundratals miljarder årligen, framför allt till kol- och oljeeldning,
vilket ger negativa effekter för klimatet och försvårar en utveckling av
miljöanpassad, förnybar energi.
I Sverige subventioneras förbränning av torv, vilket leder till ökad
växthuseffekt och försämrad konkurrenskraft för biobränslen (se vidare
Riksrevisionsverkets granskning av skadliga subventioner, 1998). Målet för
regeringens internationella agerande bör vara att samtliga subventioner av
fossil energi skall upphöra, och regeringen bör föregå med gott exempel
genom att avveckla subventionen av torv. En koldioxidskatt på global nivå,
som världens gröna partier föreslog på FN-konferensen i Buenos Aires,
skulle få stor effekt. Det har visat sig svårt att införa dem fullt ut på en
meningsfull nivå nationellt, varför det är av största vikt att arbeta för detta
internationellt. det skulle också stärka Sveriges konkurrenskraft, då vi redan
infört en koldioxidskatt, som dock framför allt är riktad mot hushållen.
4 Vatten
4.1 Vattentillgången i dag
Brist på vatten betyder brist på mat. Vattenproblemen i världen hotar tre
grundläggande aspekter av mänsklig trygghet: matproduktion,
vattenkvalitet samt social och politisk stabilitet. Klyftan mellan tillgång
och efterfrågan på tillgängligt vatten ökar konstant i många delar av
världen. Grundvattnet sjunker, floder torkar ut och kampen om de
minskade resurserna intensifieras. När torkan slår till är marginalerna att
falla tillbaka på synnerligen små. Denna akuta vattenbrist kommer
oundvikligen att förvärras om beräkningen stämmer, att världens
befolkning under de närmaste 30 åren kommer att öka med 2,6 miljarder
människor.
4.2 Vatten och livsmedelsproduktion
Utan vatten upphör allt liv och all växtlighet. Jordbruk kräver mycket
vatten. Globalt sett används ca 65 % av allt vatten som tas från floder,
sjöar och grundvatten till jordbruket. Detta ska jämföras med de 25 %
som används i industrin och de 10 % som går till hushållen och de
urbana samhällena. För att producera ett ton säd behövs ungefär 1 000
ton vatten. I den siffran ingår grödornas transpiration och avdunstningen
från jorden, men inte de vattenförluster som uppstår på grund av
ineffektiva bevattnings-metoder. Denna siffra utgår från den uppskattade
vattenåtgång som krävs för att producera spannmål. Hälften av
mänsklighetens kaloriintag utgörs av just spannmål. Grödorna får det
vatten de behöver i form av regn och konstbevattning eller en
kombination av dessa båda. För att behålla dagens
vattenanvändningsnivå per capita krävs med tanke på
befolkningsökningen ytterligare 27 miljarder kubikmeter vatten per år.
Detta är lika mycket som 1,3 gånger årsflödet i Coloradofloden. För att
öka livsmedelsproduktionen behöver man därför mer brukbar jord och
blir tvingad att konstbevattna mer.
För stort grundvattenuttag och tömning av vattenförande lager sker nu i
många av världens viktigaste livsmedelsproducerande områden. Redan nu är
21 % av det vatten i USA som används för konstbevattning fossilt vatten.
Aralsjön har kollapsat ekologiskt, något många talare uppehöll sig vid på
UNGASS-mötet. Grundvattennivån under Peking har sedan 1950 sjunkit från
en nivå 5 meter under jordytan till drygt 50 meter. Gula floden når inte
längre havet under stora delar av året. Redan under senvåren 1996 var floden
fullständigt torrlagd innan den nådde mynningen. Allt detta är naturligtvis
inte långsiktigt hållbart. Det finns gränser för hur mycket grundvatten man
kan ta ut. I en del av världens livsmedelsproduktion används vatten på ett
icke hållbart sätt. Men det finns också stora skillnader mellan i- och u-länder:
I den vattenfattiga Namibia t ex kräver tillverkning av 1 liter öl ca 3,5 liter
vatten, i industriländerna är motsvarande siffra 12,5 liter vatten. Det måste
finnas en balans mellan uttag av vatten och ett naturligt återflöde av vatten.
Grundvattenexploatering kan leda till ett antal oåterkalleliga effekter. I
vissa fall kan för stort uttag av grundvatten leda till permanent minskning av
jordens kapacitet att lagra vatten och magasinen töms. I kustnära områden
kan för hård grundvattenexploatering leda till saltvatteninträngning.
Dricksvattnet blir odrickbart. Jordbruket kan också förlora en del av sina
vattentillgångar när tätorternas efterfrågan av vatten ökar, på grund av att
befolkningen ökar och städerna växer.
4.3 Vattnet i storpolitiken
Konkurrensen om vattnet ökar både inom och mellan länder, och
efterfrågan överstiger tillgången alltmer. En ny krispolitik växer fram,
allt eftersom konkurrensen om den begränsade och krympande
vattenmängden hårdnar mellan städer och landsbygd, mellan regioner,
och mellan nationer. Varken statsmakterna eller de internationella
organisationerna är förberedda på de internationella och inhemska
konflikter som kan bli resultatet om vattenbristen blir allt större.
Det finns tre olika faktorer som bidrar till att skapa vattenbrist och
därigenom kan ge upphov till konflikter. Det är resursförbrukning,
befolkningsökning och osäker och ojämn tillgång på vatten. Trots att de tre
faktorerna ofta är med i spelet verkar det som om en orättvis fördelning
oftast har störst betydelse. Israels begränsning av palestiniernas tillgång till
grundvatten på Västbanken har gett näring till redan existerande spänningar.
De israeliska bosättarna får använda fyra gånger mer vatten per person än
sina palestinska grannar.
De största spänningarna och striderna om vattenresurserna har hitintills
uppstått inom länder, men risken för konflikter och fientlighet mellan länder
ökar. Vatten som natur- resurs har inga politiska gränser. Många länder är
beroende av vatten från grannländer som ligger uppströms. Turkmenistan får
98 % av det totala vattenflödet från annat land, Egypten 97 %, Ungern 95 %,
Botswana 94 %. Med tanke på befolkningsökningen kan många av dessa
länder bli ytterst sårbara om länderna uppströms beslutar sig för att utnyttja
en större andel vatten. Det finns forskare som hävdar att just flodvatten är
den naturresurs som kommer att orsaka flest krig mellan stater under 2000-
talet. Floder som delas av flera länder är de troligaste källorna till
konflikter.
Vatten räcker inte till den förmodade efterfrågan. Sådana konflikthärdar är
t ex Ganges, Nilen, Jordanfloden, Eufrat och Tigris samt Amu-Darya och
Syr-Darya i Centralasien.
Risken för konflikt är extra stor om den nedströms mest sårbara staten är
militärt starkare än den uppströms. Ett exempel är Egypten, som kanske är
mer sårbart än något annat land när det gäller Nilens vattenmängd, som
täcker 97 % av landets sötvattenbehov. Det nuvarande vattenuttaget är nära
gränsen till vad som finns att tillgå. En strypning av Nilens flöde uppströms
skulle därför vara mycket förödande för att inte säga katastrofalt för Egypten.
Risken för konflikt är mindre när landet nedströms är svagare än det
vattenkontrollerande landet uppströms. Men det leder alltid till social och
ekonomisk otrygghet vilket i sin tur kan leda till politiska oroligheter.
Bangladesh fick som litet land finna sig i en osäker vattentillgång. Inte
förrän man nu fått en överenskommelse med Indien har hotet om eventuella
brister i vattenförsörjningen undanröjts.
4.4 Vattnet i fördelningspolitiken
Alla floder som rinner genom två eller flera länder har sitt ursprung i
källområden som delas av politiska gränser. Samarbete är därför
nödvändigt både för att undvika konflikter och för att skydda den
hydrologiska miljön som är grunden för de regionala ekonomierna. Detta
är speciellt kritiskt när ett ökat vattenanvändande i ett område leder till
en minskning i ett annat. Inom internationell politik kan inte enbart
konkurrens få avgöra tillgången till vatten. Det skulle innebära att alla
förlorade. I dagens värld av ömsesidigt beroende skulle en sådan vinst
snart vägas upp av regional instabilitet och ekologisk förödelse.
Man måste ta hänsyn till ekosystemens vattenbehov, inte bara till
människornas. Den oundvikliga torkan och eventuella klimatförändringar
måste också tas med i överenskommelser om vattenfördelning. Det är inte
längre meningsfullt att sätta upp specifika vattenkvantiteter för ett visst
land,
delstat, eller en region i avtalen, eftersom det kanske inte kommer att finnas
tillräckligt med vatten för att uppfylla kvoterna. Ett klokare angreppssätt är
naturligtvis att bestämma andelar av den ifrågavarande flodens vatten.
Sakta men säkert har dock en internationell överenskommelse växt fram.
Det är framför allt det privata "International Law Association" och FN:s
folkrättskommission som ligger bakom det arbetet, som resulterat i
Helsingforsavtalet respektive olika rekommendationer i frågan. Båda består
av ett antal viktiga principer och fyra åtaganden: att man, innan man
verkställer något som påverkar gemensamma vattenresurser, informerar och
diskuterar med de grannländer man delar sina vattentillgångar med:
- att regelbundet utbyta hydrologisk information,
- att inte orsaka skador för andra vattenanvändare,
- att fördela vatten från ett gemensamt källområde på ett förnuftigt och
rättvist sätt.
Dessa principer kan godkännas av alla men ger i själva verket otillräcklig
vägledning, eftersom kärnan "förnuftigt och rättvist" är föremål för
skilda tolkningar.
4.5 FN och den globala vattenförsörjningen
FN arbetar på många olika sätt med vattenfrågorna. Mot bakgrund av
paragraferna om vatten i Agenda 21, kap 18 på FN:s konferens om miljö
och utvecklingsfrågor, Rio de Janeiro 1992, har ekonomiska och sociala
kommittén utvecklat ett dokument om vattenfrågor. Dokumentet är
baserat på en global vattenutvärdering som ska leda till aktivt
internationellt handlande.
Utvärderingen säger att vattenanvändningen i många i- och u-länder inte
sker på ett uthålligt sätt. Det finns klara bevis för att jorden står inför
många
lokala och regionala vattenkvalitets- och kvantitetsproblem. Dessa problem
har uppkommit som ett resultat av ett slösaktigt utnyttjande av vatten och en
avsaknad av väl fungerande styrsystem för användningen. Tillgången till
vatten påverkar hela samhället.
År 2025 kan två tredjedelar av jordens befolkning lida brist på vatten.
Vattenbrist och föroreningar orsakar stora hälsoproblem och begränsar den
ekonomiska och agrikulturella utvecklingen och förstör många ekosystem.
Vattenbrist kan också orsaka brist på mat och därmed leda till ekonomisk
stagnation i vissa delar av världen. Detta kan leda till att lokala och
regionala
vattenkriser kan få globala följder. Rapporten framhåller också att i vissa fall
har människor minskat sitt vattenuttag och förorenandet av vatten för att
förbättra sin vattensituation. Kraftfullt och väl genomtänkt agerande krävs
för att byta ut de icke uthålliga konsumtionsmönstren av vatten.
FN-rapporten presenterar en policy gjord för att väcka insikter om att det
är möjligt att nå uthålliga vattenanvändningsnivåer, samtidigt som man
tillfredsställer vattenbehovet för jordbruket, den industriella utvecklingen
och inte stör de naturliga ekosystemens vattenbehov. Åtminstone en femtedel
av jordens befolkning har inte tillgång till tjänligt dricksvatten, och mer än
hälften av jordens befolkning saknar tillräckligt med vatten för sina sanitära
behov. Hälften av alla personer som bor i utvecklingsländer har vatten-eller
livsmedelsrelaterade sjukdomar. Ytterligare ett problem är att på många
ställen i världen minskar grundvattnet fortare än det återbildas. Föroreningar
påverkar inte bara färskvattnets kvalitet utan också haven och hotar därmed
de marina ekosystemen.
Ju mer vatten som tas ut för mänsklig användning, desto mer ökar behovet
av att skydda och bevara våtmarker, sjöar, floder och kustområden för att
ekosystemen ska kunna fortsätta att fungera. Trots allt har det skett
förbättring av vattenkvaliteten i sådana områden där allmänheten krävt
sanering av sjöar och vattendrag. Regeringar och industrier har reagerat på
folkopinionens tryck. I de flesta i-länder byggs reningsverken ut och
reningen av utsläpp från industrin har intensifierats.
Resultatet av sådant arbete har märks tydligt i naturen när viss flora och
fauna ökar eller kommer tillbaka. Flera studier gjorda av FN visar tyvärr att
många länder saknar kapacitet att göra genomgripande och allomfattande
vattenkvalitets- och kvantitetsutvärderingar. Sådana utvärderingar behöver
inkludera flera andra parametrar såsom t ex befolkningsökning och
industriell utveckling.
För att göra vattenanvändningen uthållig krävs planering på alla samhällets
nivåer med hänsyn till ekologiska och ekonomiska och sociala frågor.
Beslutsfattandet måste ge möjlighet till så stor delaktighet som möjligt från
allmänhetens sida. Det faktum att kvinnor ofta handhar vattenförsörjningen
för sina familjer och hushåll gör det extra viktigt att det finns kvinnor
representerade på alla nivåer i beslutsprocessen.
När man beslutar om vattenanvändning är det mycket viktigt att ha en
övergripande planering men det är samtidigt viktigt att delegera så mycket
ansvar som möjligt till lägsta möjliga nivå. Detta säkerställer nämligen
deltagande av personer som verkligen förstår varför vattenfrågorna är så
viktiga, eftersom det rör sig om personer som själva kan komma att påverkas
av vattenbrist. De allra flesta miljöfrågor är vattenrelaterade eftersom "vatten
är livet". Miljöpartiet menar att Sverige med stor kraft måste verka för att
vattenfrågorna prioriteras och att det internationella samarbetet i dessa frågor
breddas och utvecklas oavbrutet.
4.6 FN och freden
FN är skapat i första hand för att upprätthålla internationell fred och
säkerhet. Stadgans författare insåg dock att detta inte låter sig göras på
lång sikt, utan att ett ansvar samtidigt tas för andra globala problem. Allt
arbete inom FN kan alltså beskrivas som ett arbete i fredens tjänst. Det
kan ändå vara klokt att skilja mellan FN:s olika fredsbefrämjande
verksamheter. De omfattar bl a konfliktförebyggande arbete, snabba
aktiva insatser för fredlig lösning av tvister samt akuta beslut om
sanktioner och militära fredsbevarande åtgärder. De omfattar också FN:s
långsiktiga fredsfrämjande verksamheter. Sverige bör verka för att FN
och säkerhetsrådet ännu starkare kopplar samman
vattenförsörjningsfrågor med hot mot fred och säkerhet och risk för
konflikter. Viktiga konflikter där säkerhetsrådet ingripit har haft tät
koppling till ländernas vattensituation. Vattenfrågor är grundläggande
och viktiga.
FN och säkerhetsrådet har all anledning att behandla dem särskilt i sitt
arbete. Säkerhetsrådet bör vid sina möten sätta fokus på de internationella
vatten- försörjningproblemen som i förlängningen alltid är ett "hot mot
freden" och därmed en konfliktrisk.
Sverige har som medlem i säkerhetsrådet och som kommande
ordförandeland möjlighet att påverka utvecklingen i denna riktning. Denna
möjlighet bör utnyttjas till fullo. Det enklaste sättet är enligt Miljöpartiets
mening att de globala vattenproblemen tas upp som en permanent punkt på
säkerhetsrådets dagordning.
5 Biologisk mångfald
Sedan seklets början har utslagningen av den biologiska mångfalden
accelererat i skrämmande omfattning. Enligt beräkningar är det möjligt
att det försvinner 100 arter per dag! Inte sedan den katastrof för 65
miljoner år sedan då dinosaurierna dog ut har antalet arter minskat lika
snabbt.
Enligt uppskattningar av FAO har vi sedan seklets början förlorat upp till
75 % av den genetiska variationen i de odlade växtsorterna världen över. Ett
exempel är världens skogar som idag skövlas snabbare än någonsin tidigare.
17 miljoner hektar huggs eller bränns varje år. Det är en yta stor som en
tredjedel av Sverige. I världshaven har idag ungefär 70 % av den
kommersiellt tillgängliga mängden fisk utnyttjats. Förutom att ta upp för
mycket fisk tar vi också varje år upp närmare 30 miljoner ton s k bifångster,
d v s sådant som följer med av "misstag".
Hit hör t ex sköldpaddor, delfiner och sjöfåglar samt fiskar som är så små
att de egentligen borde vara kvar i havet. Genom att varje år släppa ut drygt
20 miljarder ton koldioxid, främst i samband med förbränning av kol, olja
och gas, höjer vi hela tiden temperaturen på jorden genom den växthuseffekt
detta skapar. Detta hotar på sikt såväl hela ekosystem som växt- och
djurarter, inklusive människor i många länder.
Att bevara djur- och växtarter är av speciell betydelse för nu levande och
för kommande generationer. Miljöpartiet anser att vi måste bevara naturens
mångfald för att naturen och arterna har ett egenvärde, för dess nyttjade och
vilande ekonomiska värde, för att den höjer människans livskvalitet och för
att det är troligt att ekosystemen blir känsligare om de innehåller färre arter.
Den biologiska mångfalden måste bevaras. Med biologisk mångfald menas
arter, ekosystem och den genetiska variationen inom arterna. I dag minskar
denna mångfald vilket är ett av de största miljöhoten vi står inför.
Sverige måste aktivt följa upp arbetet med konventionen om biologisk
mångfald både nationellt och internationellt. De rika länderna måste täcka
huvudkostnaderna vid skyddandet av den globala artrikedomen eftersom
dessa länders aktiviteter utgör det största hotet mot den biologiska
mångfalden. Sverige skall implementera och tillämpa samtliga konventioner
om biologisk mångfald som Sveriges regering skrivit under.
Det är nödvändigt att skydda alla arter och deras livsmiljöer från utrotning,
både globalt och lokalt. Sverige är medlem i den internationella naturvårds-
unionen IUCN, som föreslagit att 10 % av alla representativa naturtyper skall
bevaras för att säkerställa biologisk mångfald. Detta mål är accepterat bl.a.
av Australien och håller där på att genomföras. Vi anser att Sverige borde
ansluta sig till denna internationella överenskommelse och tillämpa den.
5.1 Konventionen om biologisk mångfald (CBD)
Konventionen om biologisk mångfald antogs under Riokonferensen
1992, och har hitintills undertecknats av 170 stater. Dess syfte är att
säkra förutsättningarna för en fortsatt rik biologisk mångfald på jorden.
CBD tar fasta på att de lokala samhällen som genom årtusenden
utvecklat de genetiska resurserna och vidmakthåller kunskapen om dessa
är oumbärliga för dess bevarande. De och deras länder har därför enligt
CBD en självklar rättighet till kontroll och inflytande över hur de
används. Länderna som undertecknat CBD förbinder sig att säkerställa
att lagstiftning som berör uppfinningar inom bioteknologi garanterar en
rättvis fördelning av förbättringar och vinster från de produkter som
utvecklas på basis av biodiversitet, särskilt med hänsyn till länderna i
syd.
Ingen lagstiftning kring intellektuell äganderätt får införas som står i
konflikt med bevarande och uthållig användning av genetiska resurser.
Vidare ska inget land kunna få tillgång till genetiska resurser i andra länder
utan respektive lands godkännande, och länderna i syd ska garanteras
överföring av viktig teknologi inom området från nord.
Den tydliga ambitionen är att utjämna det orättvisa utbytet av genetiska
resurser mellan länder i nord och syd. Bakgrunden är att över 90 % av
världens genetiska resurser är knutna till biotoper i syd. Det är också dit
världens bioprospektörer söker sig för att finna kommersiellt värdefulla
genetiska och biokemiska resurser för jordbruks-, läkemedels- och övrig
bioteknologisk industri. Bioprospektörernas råmaterial är den mångfald av
växter, djur och mikroorganismer som tagit naturen årmiljoner att utveckla
och som vi människor efter hand lärt oss ta tillvara.
Det gäller kunskap om vilka plantor som botar sjukdomar och hur man
extraherar och bevarar de läkande beståndsdelarna ur dem, om vilka sorter
som är särskilt värdefulla ur näringssynpunkt eller har bra fibrer. För de
odlade växterna och husdjuren har vi selekterat fram egenskaper som
härdighet och anpassning till det lokala klimatet.
Då World Trade Organisation, WTO, bildades 1 januari 1995 trädde
samtidigt TRIPS-avtalet i kraft. Samtliga WTO:s 130 medlemsstater är
således skyldiga att följa det. Avtalet reglerar skydd av immaterialrätt, det
vill säga äganderätt på kunskap, exempelvis copyright, varumärken och
patent. Enligt artikel 27 i TRIPS-avtalet åläggs samtliga WTO:s
medlemsländer att införa patentlagstiftning på alla områden inklusive växter
och djur. Trots att artikeln innehåller en passus om att dessa ska kunna
undantas, innebär andra formuleringar att det i praktiken blir omöjligt.
Den transnationella livsmedelsindustrin med USA i spetsen var starkt
pådrivande för avtalets formuleringar beträffade ländernas skyldigheter att
införa patent på dessa områden. TRIPS-avtalets krav på patentlagstiftning för
genetiska resurser innebär att avsikten med konventionen om biologisk
mångfald helt nonchaleras. Denna motsättning har ännu knappast
uppmärksammats av det internationella samfundet på officiell nivå. Men
organisationer världen över som arbetar för bevarande av biologisk och
kulturell mångfald, ursprungsbefolkningars rättigheter, för de 1,4 miljarder
människor som får sin försörjning från småjordbruk och för en uthållig
utveckling har med bestörtning tagit del av innehållet i TRIPS-avtalet.
Idag odlas 75 % av hela Asiens risareal med ett fåtal högavkastande men
extremt känsliga sorter som kräver ett uniformt odlingssystem med
bevattning och höga insatser av bekämpningsmedel och handelsgödsel.
Förutom miljöproblem i form av exempelvis vattenbrist och resistens hos
skadeinsekter och sociala problem i form av utslagning av bönder som inte
har råd med dyra insatsvaror leder detta till en accelererande utarmning av
den genetiska resursbasen. Traditionellt omfattas våra kulturväxter av
rättighet för jordbrukare att fritt ta utsäde för eget behov. Växtförädlare får
använda andra växtförädlares sorter i det vidare förädlingsarbetet. Om
däremot patent beviljas inom växtområdet saknas dessa rättigheter. Skulle en
växt innehålla flera skyddade gener blir bonden skyldig att betala ersättning
till var och en av patentinnehavarna. I värsta fall kan alltså de traditionella
användarna tvingas betala för att använda samma genetiska material som de
själva över generationerna varit med om att utveckla.
Redan idag finns åtskilliga exempel på hur bioprospektörer tagit patent på
kunskaper och genetiskt material som utvecklats och därmed rätteligen bör
kontrolleras av lokala samhällen, eller på processer med traditionell
användning. Denna företeelse brukar gå under benämning "biopiracy". Det
finns idag inget internationellt regelverk för skydd av kollektiv kunskap om
genetiska resurser. CBD innehåller grundstenarna till sådana, men genom
TRIPS- avtalet hotas detta banbrytande arbete att helt köras över.
Livsmedelsindustrin hävdar att utvecklingen av nya supersorter och
bioteknologi enbart är deras bidrag till att rädda mänskligheten undan svält.
Att föda världen är en bra slogan, men tyvärr inte särskilt vinstgivande
eftersom de fattiga inte har råd att betala dyrt superutsäde. Hitintills har
resultaten också varit nedslående vad beträffar genteknologins bidrag till att
säkra världens livsmedelsförsörjning. Egenskaper hos de sorter som hitintills
tagits fram handlar främst om resistens mot ett visst bekämpningsmedel -
som givetvis också tillhandahålls av samma företag.
Det senaste tekniska genombrottet på området är "terminatortekniken", en
metod för att ta fram utsäde som inte gror om det sås i nästa generation. På så
vis hoppas företagen slutgiltigt komma tillrätta med "problemet" med
böndernas traditionella rätt att fritt ta utsäde. Hitintills har forskarna
endast
lyckats använda tekniken på tobak och bomull, men förhoppningarna
sträcker sig betydligt längre. Metoden uppges vara särskilt intressant för
länderna i syd.
Det är inte svårt att inse vad som blir följden av en lyckad etablering av
utsäde med terminatorgenen på marknaden hos dåligt utvecklade länder i
syd. Vad händer det år då distributionen av utsädet misslyckats, och
bönderna inte längre har något eget sparat utsäde de kan så av? Det är inte
särskilt förvånande att företagen drivs av eget vinstintresse då de tar patent
på liv och andra kulturers traditionella kunskap.
Det internationella samfundet bör däremot ha vidare ambitioner för
mänskligheten. CBD tar en grundläggande ansats i arbetet för att säkra rik
kulturell och biologisk diversitet. Men trots att CBD liksom TRIPS är legalt
bindande saknar avtalet effektiva mekanismer för konfliktlösning. På så vis
blir CBD trots höga ambitioner ett tandlöst instrument.
Det yttersta syftet med internationella avtal är att garantera världens
befolkning en tryggad framtid. Det är regeringarnas och det internationella
samfundets skyldighet att ställa upp regler som inte bara ger företagen
rättigheter och regeringarna och det civila samhället skyldigheter, utan också
tvärtom.
Därför anser Miljöpartiet att den svenska regeringen i enlighet med dess
uttalade ambitioner om att främja en uthållig utveckling bör klargöra sin
position i konflikten mellan avsikterna med CBD och TRIPS-avtalet.
Konventionen om biologisk mångfald ska väga tyngst. Vi anser att
internationella handelsavtal skall underställas FN-konventionen om biologisk
mångfald.
5.2 De tropiska skogarna
Tropikskogarna är jordens artrikaste ekosystem. Här finns de flesta av
jordens växt- och djurarter, skapade under miljontals år. På en 30 km2
stor yta i Amazonas har forskare identifierat 1 800 olika dagfjärilsarter.
Av dessa är drygt 300 nya för vetenskapen. Det är lika många fjärilsarter
som det finns i hela Europa! På en 100 x 100 meter stor yta i en tropisk
regnskog finns uppemot ett hundra olika trädarter.
I hela Sverige finns ett trettiotal naturligt förekommande trädarter. Över
170 000 km2 tropikskog försvinner varje år, vilket motsvarar en dryg
tredjedel av Sveriges yta. Miljontals år av evolution (utveckling av nya
livsformer) brinner upp eller huggs ner. Trots allt naturvårdsarbete som
bedrivs och trots alla larm och vackra ord är detta mer än någonsin.
Med avskogningen följer ofta många allvarliga miljöeffekter, som t ex
klimatförändringar, jorderosion, översvämningar och torka.
Regnskogsavverkningarna medför också svåra sociala och kulturella problem
då ursprungsbefolkningar och lokala samhällen berövas sin hemvist och
möjlighet till försörjning. En av de starkaste drivkrafterna bakom att den
tropiska skogen försvinner är vår konsumtion av tropiska skogsprodukter. I
många länder sker en planerad omställning från mångfald till enfald, d v s
från en tropisk skog med stor artrikedom av växter och djur till plantager av
bara en gröda
t ex massaved, palmolja och gummi.
Bakgrunden till detta är att man vill omvandla regnskogen till något som är
mer produktivt för företagen och kan generera exportinkomster för landet. En
viktig strategi i att bevara de tropiska skogarna är att stärka lokalsamhällenas
och ursprungsbefolkningarnas rättigheter till kontroll över sina egna
naturresurser, t ex via Forest Stewardship Council (FSC). FSC håller på att
utarbeta ett internationellt system förmärkning av timmer som producerats på
ett miljömässigt och socialt ansvarsfullt sätt. Genom märkning ges vi som
konsumenter en möjlighet att välja - och att välja rätt.
Sverige tillhör de länder i världen där skogsnäringen intar en viktig
position. Därför skulle det vara naturligt att Sverige agerar energiskt
internationellt mot en skogsavverkning som inte tar hänsyn till en långsiktig
ekologiskt utveckling. Miljöpartiet anser att Sverige bör ta en ledande roll
internationellt för att stoppa den pågående globala skogsskövlingen,
5.3 Forest Stewardship Council
Forest Stewardship Council (FSC) är en oberoende, internationell
medlemsorganisation som har sitt säte i Oaxaca, Mexico. FSC ska
uppmuntra till miljöanpassat, samhällsnyttigt och ekonomiskt livskraftigt
bruk av världens skogar. FSC verkar för ett frivilligt
ackrediteringsprogram för organisationer och företag som certifierar
skogsbruk. FSC:s logo är ett signum för skogar som är certifierade enligt
Forest Stewardship Councils regler. Den markägare som vill få sitt
skogsbruk certifierat träffar ett avtal med certifieringsorganisationen eller
med någon förmedlare/paraplyorganisation. I avtalet förbinder sig
markägaren att, via konkreta åtaganden i sitt skogsbruk, följa den
gällande standarden.
Nedan redovisas en sammanfattning av FSC:s tio principer. Under
respektive princip finns ett antal kriterier vilka ej anges i denna
sammanfattning. Miljöpartiet anser att Sverige bör införa ett
certifieringssystem enligt Forest Stewardship Councils regler även i det
svenska statliga skogsbruket.
- Överensstämmelser med lagar och FSC:s principer: Skogsbruket ska
respektera alla tillämpliga lagar i landet där det äger rum, internationella
avtal och överenskommelser som landet förbundit sig att följa samt
överensstämma med alla FSC:s principer och kriterier.
- Ansvar beträffande ägande- och nyttjanderätter: Långsiktiga
ägande- och nyttjanderätter till mark och skogsresurser ska vara klart
definierade, dokumenterade och lagligt fastställda.
- Urbefolkningars rättigheter: Urbefolkningars lagliga eller hävdvunna
rättigheter att äga, nyttja och sköta sina marker, territorier och resurser
ska erkännas och respekteras.
- Förankring i samhället och arbetarnas rättigheter: Skogsbruket ska
bibehålla eller förstärka de lokala samhällenas och de anställdas sociala
och ekonomiska välfärd.
- Skogens nytta: Skogsbruket ska uppmuntra effektivt nyttjande av
skogens mångfald av produkter och värden för att säkerställa ekonomisk
livskraft och ett vitt spektrum av miljömässiga och sociala nyttigheter.
- Påverkan på miljön: Skogsbruket ska bevara biologisk mångfald och
därmed förbundna värden, vattenresurser, jordar samt unika och känsliga
ekosystem och genom detta upprätthålla skogens ekologiska funktioner
och integritet.
- Skötselplaner: En plan avpassad efter brukningsåtgärdernas omfattning
och intensitet ska upprättas, följas och ajourhållas. De långsiktiga
skogsbruksmålen, och hur de nås, ska finnas klart angivna.
- Uppföljning och utvärdering: Skogstillstånd, avkastning av
skogsprodukter, leveransvägar och skötselåtgärder, och därvid förbundna
sociala och miljömässiga konsekvenser, ska följas upp och utvärderas i
former som anpassas efter brukningsåtgärdernas omfattning och
intensitet.
- Bevarande av naturskogar: Urskogar, skogar av naturskogskaraktär
och områden av stor miljömässig, social eller kulturell betydelse ska
bevaras. Sådana områden får inte ersättas med trädplanteringar eller
övergå i annan användning.
- Plantageskogsbruk: Plantager ska planeras och skötas i
överensstämmelse med principerna och kriterierna 1-9, samt i enlighet
med kriterierna under princip 10. Plantagerna kan bidra till att
tillfredsställa världens behov av skogsprodukter och medföra social och
ekonomisk nytta i olika avseenden, och de ska vara ett komplement till
skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa.
6 Den globala befolkningstillväxten
Världsbefolkningen har det senaste seklet tredubblats - vi är nu 6
miljarder. Under samma period har energi- och råvaruförbrukningen
tiodubblats. Enligt FN:s prognoser kan vi räkna med ytterligare 4
miljarder världsmedborgare nästa sekel. De flesta kommer att bo i tredje
världens storstäder. Alla strävar efter västerländsk standard samtidigt
som våra gemensamma resursbaser håller på att ta slut. Att tillfredsställa
dagens 6 miljarder människor och de ytterligare 4 miljarder som
tillkommer nästa sekel är omöjligt inom ramarna för dagens ekonomiska
system.
Vi som lever nu är på väg att gemensamt överskrida världens bärkraft.
Fortsätter konsumtionen att växa på det sätt som nu sker, räcker inte jordens
resurser till; det skulle behövas två jordklot till om varje människa skulle ges
samma rätt som vi i den redan materiellt rika delen av världen tagit oss.
Miljöpartiet kan inte acceptera att ekonomiska teorier väger tyngre än
ekologiska realiteter.
Vi, den här generationen i den rika världen, lever på en nivå som är långt
ifrån hållbar. I dag utnyttjar 20 % av jordens befolkning 80 % av resurserna.
Det enda världens regeringschefer var överens om i New York på
uppföljningskonferensen 5 år efter Rio var att man inte lyckats vända de
negativa trenderna och att miljöproblemen istället ökat.
Många har försökt att beräkna hur mycket resurser vi kan utnyttja i ett
långsiktigt hållbart samhälle per person. Om hela jordens befolkning skulle
anamma västvärldens livsstil anser man att jorden långsiktigt kan föda 500
miljoner människor.
6.1 Gröna nyckeltal, "faktor 10" och rättvist miljöutrymme
Det är nödvändigt att en bred och djup debatt förs om tillväxtens
förhållande till ekologiska realiteter. Miljöpartiet vill, tillsammans med
den gröna rörelsen, bredda debatten till global nivå.
De ekonomiska nyckeltal som i den politiska debatten används för att
beskriva nationers, och världens, utveckling är således djupt missvisande
eftersom de mest avgörande delarna inte finns med. Samtidigt som BNP-
tillväxten kan vara god, börsvärden öka och världshandeln växa kan vi se hur
den verkliga situationen på jorden förvärras. Den ofta blinda jakten på
"positiv utveckling" av de traditionella ekonomiska nyckeltalen hotar att leda
oss in i en återvändsgränd i tron att vi är på väg in i ett bättre samhälle. Men
vi kan inte köpa oss ett hållbart klimat den dag växthuseffekten leder till
översvämningar och massflykt. Vi kan inte ens köpa oss ett nytt ozonskikt
den dag det inte räcker för att skydda oss mot livsfarlig strålning.
Det är därför nödvändigt att beskriva verkligheten på ett bredare och
djupare sätt än det sätt som blivit vanligt. Gröna nyckeltal är en bit på väg
och en förutsättning för att beslutsfattare skall kunna fatta optimala beslut.
En förutsättning för att människan skall kunna leva i en hållbar materiell
välfärd är att energi och andra naturresurser används på ett effektivare sätt.
Om alla ska kunna leva på vår standard måste resursförbrukningen per capita
i västvärlden minska med 90 %. Det brukar kallas "faktor 10" och anges ofta
som ett krav för långsiktigt hållbar utveckling på jorden. Det kräver radikalt
förändrade tankemönster och ny teknik. Sverige bör därför utarbeta en
strategi för att uppnå ett tiofalt mer effektivt utnyttjande av naturresurser, d
v
s en strategi för "faktor 10". Detta, kombinerat med en ny syn på välfärd -
där kultur, fri tid, delaktighet och sociala kvaliteter växer på bekostnad av
traditionell materiell tillväxt - kan ge oss förutsättningar för att bygga ett
ekologiskt hållbart samhälle.
Miljöpartiet anser att det är vårt uppdrag att bl a via såväl opinionsbildning
som politiska beslut förändra system, strukturer och normer i samhället så att
människan och hennes liv tas på allvar, att vi gemensamt kan leva på ett sätt
som alla kan leva på alltid. De ekologiska fotavtryck vi lämnar efter oss skall
inte kväva kommande generationers möjligheter till ett gott liv, utan tvärtom
underlätta det.
Det är vår skyldighet att verka för att livsstil, teknik och normer medför att
vi kan leva på ett rättvist miljöutrymme ur ett globalt perspektiv.
Miljöpartiet har en grön vision om en värld med ren luft, ren jord och rent
vatten. En värld där miljöutrymmet är rättvist fördelat och där alla människor
lever ekologiskt hållbart. Vi ser fram emot den utvecklingen och vill skynda
på den. Med vetskapen om att omställningen förestår har vi alla fördelar av
att starta utvecklingen, även storskaligt. Det kräver att vi integrerar ett
ekologiskt tänkande i våra ekonomiska modeller.
Det kräver att vi vågar prova nya vägar och ser möjligheterna i det nya
som måste komma. Det kräver politiskt mod att ompröva gamla värderingar
och gamla lösningar. Det kräver att vi ifrågasätter det kemikaliesamhälle vi
har idag och vågar se samband mellan sjukdomar som allergi och
miljöförstöring. Det krävs förändringar som förhoppningsvis ger oss en
bättre livskvalitet och långsiktig hållbarhet i framtiden och en möjlighet till
ett rättvist miljöutrymme för alla. Det är vi i den rika världen som måste
finna modeller för detta framtida samhälle. Det är vi som idag tar för oss för
mycket per capita.
7 Hemställan
7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om delmål för att uppnå det nationella målet
innebärande att Sveriges sammanlagda utsläpp av koldioxid, metan
och dikväveoxid skall minska,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommittén för en översyn av åtgärder inom
klimatområdet snarast kommer med konkreta förslag om hur
utsläppen av de klimatpåverkande gaserna kan minskas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om övergripande ekonomiska styrmedel för att
stoppa ökningen av växthuseffekten,1
4. att riksdagen begär att regeringen agerar för en koldioxidskatt
på global nivå, 1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige verkar för att vattenfrågan inlemmas i
säkerhetsrådets arbetsområde som ett "icke militärt hot mot fred och
säkerhet",2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att internationella handelsavtal skall underställas
FN-konventionen om biologisk mångfald, 2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör ta en ledande roll internationellt
för att stoppa den pågående globala skogsskövlingen, 2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör införa ett certifieringssystem
enligt Forest Stewardship Councils regler i det svenska statliga
skogsbruket,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör utarbeta en strategi för att uppnå
ett tiofalt mer effektivt utnyttjande av naturresurser,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör utarbeta en strategi för att uppnå
ett rättvist miljöutrymme för alla på lång sikt.
Stockholm den 2 oktober 1999
Birger Schlaug (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Matz Hammarström (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Per Lager (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Lars Ångström (mp)
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SkU.
2 Yrkandena 5-7 hänvisade till UU.