Vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro skapades konventionen om
biologisk mångfald. Konventionen har inneburit en förändring av den
naturbevarande strategin. Tidigare riktades ansträngningarna
huvudsakligen in på att rädda undan det mest skyddsvärda genom att
instifta nationalparker eller göra naturreservat. Pengarna ville dock aldrig
räcka till och exploateringsintressena drog oftast det längsta strået.
Konventionen om biologisk mångfald har ett annat perspektiv. Jord- och
skogsbruk måste bedrivas på ett sådant sätt att antalet arter av växter och
djur inte minskar. Den tidigare skyddade arealen behövs, men den räcker
inte för att förhindra att den biologiska mångfalden inte skall utarmas.
Även produktiv verksamhet måste utformas så att inte den biologiska
mångfalden drabbas negativt.
Bevarande av biologisk mångfald handlar i grunden om att bevara livets
olika former på gen-, art-, biotop- och landskapsnivå. Biologisk mångfald är
inte något som varit konstant över tiden. Under historiens gång har
klimatiska faktorer, spontan invandring av nya arter och inte minst
människans omfattande och långvariga påverkan på naturen inneburit att den
biologiska mångfalden hela tiden har befunnit sig i en dynamisk omvandling.
T.ex. är den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet till stor del en
produkt av mänsklig aktivitet. Samtidigt upplever vi idag en utarmning av
biologisk mångfald som saknar historisk jämförelse. Av den anledningen är
det angeläget med en tydlig definition av mål och åtgärder för att förhindra
att denna fortsätter.
Rikt odlingslandskap
För närvarande pågår ett intensivt miljömålsarbete i Sverige. Förslag
formuleras till utformning av delmål och åtgärdsstrategier för att
miljömålen skall vara uppfyllda till 2020. Ett rikt odlingslandskap är ett
av de femton miljökvalitetsmålen. Detta mål motsvarar på ett nationellt
plan FN:s konvention om biologisk mångfald.
En stor del av den biologiska mångfalden är knuten till odlingslandskapet.
70 % av alla hotade arter i Sverige är mer eller mindre knutna till
jordbrukslandskapet. Några av dessa är på väg att försvinna eller är redan
utrotade. Många av de hotade arterna är knutna till traditionella ängs- och
hagmarker. Slåtterängen är en försvinnande naturtyp som är beroende av
kontinuerlig hävd; upphör hävden försvinner snart en stor del av mångfalden
av växter och insekter. En del av de forna slåtterängarna hävdas i dag som
naturbetesmark. De återstående naturbetesmarkerna har avgörande betydelse
för skyddet av den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet; det handlar
om rödlistade (hotade) svampar, kärlväxter, insekter, grodor, fåglar och
andra organismer. Många av de rödlistade arterna är knutna till trädbärande
naturbetesmarker. Träden ger skugga och påverkar därför betingelserna för
växterna. Ofta har träden i hagmarkerna uppnått en ansenlig ålder och spelar
en viktig roll som miljö för insekter och fåglar. När igenväxningen medför
att växtligheten sluter sig kring betesmarkens solitära träd försvinner många
av dessa insekter och fåglar.
Det finns för närvarande 450 000 hektar betesmark i Sverige. Sett ur
natursynpunkt vore det önskvärt om hela denna areal bevarades.
Målsättningen för halva tidsperioden, sett utifrån det perspektiv som
tillämpas i Miljömålskommitténs perspektiv, skulle kunna vara att säkra
fortsatt hävd av de 220 000 hektaren mest skyddsvärd mark enligt ängs- och
hagmarksinventeringen. I Miljöprogramutredningen föreslås att länsstyrelsen
skall kunna bevilja ett miljöstöd till totalt 450 000 hektar betesmarker och
slåtterängar, varav 125 000 hektar till "skötsel med höga biologiska och
kulturhistoriska värden som länsstyrelsen prövar individuellt efter ansökan
från jordbrukaren".
Kulturarv
När människor får frågan var de helst vill bo svarar en klar majoritet att
de vill bo nära naturen. Vetenskapliga undersökningar har visat att
människor mår bättre om de tillbringar tid i naturen. En picknick där
skogen och ängen möts, en promenad på en enefälad eller att bara kunna
skönja björkarna utanför fönstret kan ge en välbehövlig paus i dagens
hektiska samhälle.
Utan att de flesta reflekterar särskilt mycket över det upplevs
årstidsväxlingarna genom olika växt- och djurarters förekomst. Den första
lärkdrillen, gullvivorna i hagen, midsommarbuketten plockad på ängen,
storspovens stolta steg på sommaren och tranornas flytt på hösten markerar
att något är slut och att något nytt börjar. Saknaden hos oss skulle bli stor om
inte dessa växter och djur dök upp längre. Kanske tappar vi hållpunkterna i
tillvaron?
Den aktuella utvecklingen
Hotet mot naturbetesmarkerna är av flera slag. För det första är
medelåldern bland lantbrukare väsentligt högre jämfört med andra
yrkesgrupper. Tre bönder slutar varje dag i Sverige. Trots allt vackert tal
om att värna om det svenska jordbruket importeras livsmedel som aldrig
förr. När ladugårdarna stängs försvinner betesdjuren från hagarna. Det
mångomsjungna öppna landskapet håller på att förbuskas och växa igen.
För det andra har djurhållningen koncentrerats till färre och större
lantbruk. För det tredje har en del av det kvarvarande betet överförts till
åkrar, som efterbete när vallen slagits eller till särskilda högproducerande
betesvallar. Betet på åkrar saknar huvudsakligen de värden för biologisk
mångfald som naturbetesmarkerna har.
Miljöstöd
Olika stödformer har florerat inom jordbruket det senaste årtiondet, men
ingen av dem har lyckats vända utvecklingen. När detta skrivs är inte
utformningen av miljöstödet beslutat. Utan att veta den exakta
utformningen kan förutspås att den inte är tillräcklig för att hindra
igenväxningen av betesmarkerna.
Brittiska forskare har räknat ut att det skulle kosta 227 miljarder kronor att
rädda den biologiska mångfalden. Den ansedda tidskriften Nature har
publicerat deras resultat. Summan kan tyckas svindlande, men är inte mer än
2 till 3 % av vad världens samtliga länder spenderar årligen på olika
subsidier till transporter, energi m.m. Subventionerna beräknas i dagsläget
till någonstans mellan 7 800 och 12 000 miljarder kronor.
Juridiskt skydd
I väntan på att det kommer att bli lönsamt att hålla markerna öppna
behövs ett juridiskt stöd för att inte ytterligare areal naturbetesmark skall
försvinna. Det kan exempelvis ske genom förordnanden enligt
miljöbalken 7 § kapitlet om naturskydd. Genom ängs- och
hagmarksinventeringen finns på länsstyrelserna kunskap om vilka
naturbetesmarker som är särskilt skyddsvärda. Nämnda areal skulle
kunna få status av naturvårdsområde. Det behövs ytterligare underlag för
att detta skall bli verkningsfullt. Länsstyrelserna behöver träffa fler avtal
med de djurhållare som behövs för att markerna skall fortsätta betas.
Lantbrukaren kunde exempelvis få hjälp med stängslingen mot att han
eller hon lovade att ha sin djur på den överenskomna marken.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hur skyddet av naturbetesmarker bättre skall
kunna tillgodoses.