Vart tredje år presenterar Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, ett
program för hur det svenska kärnavfallet ska tas omhand. Så har skett
under 1999. Baserat på den genomgång av olika metoder SKB gjort bör
både myndigheter och regering kunna ta tydlig ställning om SKB:s val av
metod har rätt strategisk inriktning.
I FUD-program 98 (forskning, utveckling och demonstration) har SKB, så
som regeringen tidigare begärt, redovisat för- och nackdelar med olika
metoder för att ta hand om kärnavfallet. SKB:s samlade bedömning är att
geologisk djupförvaring av inkapslat bränsle är det bästa alternativet för
Sverige. Det nya är också att möjliggöra återtagning av avfallet. Därmed
skulle ett mått av handlingsfrihet för framtiden behållas. Därför är det
numera felaktigt att tala om slutförvar.
Enligt SKB uppfyller inte övervakad lagring på eller nära markytan kraven
på långsiktig säkerhet, men ingår som ett alternativ för att ta hand om det
använda bränslet. Transmutationstekniken är inte ännu tillräckligt utvecklad
och rymmer många osäkerheter. Den förutsätter också en upparbetning och
nya reaktorer, vilket inte är i linje med Sveriges energipolitik. SKB kommer
dock att stödja forskning kring transmutation för att upprätthålla svensk
kompetens inom området samt kunna bedöma utvecklingen i framtiden.
I samband med omställningen av energisystemet är det viktigt med
engagemang från statsmakternas sida vad gäller att lösa frågan om hur det
använda kärnbränslet ska tas omhand. Det är märkvärdigt tyst i samhälls-
debatten om detta med undantag för motståndare till hela tanken på ett
djupförvar och lokala opinioner som växer till när planer konkretiseras på
kommunnivå.
I vissa kommuner finns dock ett konstruktivt och brett engagemang för att
lösa avfallsproblematiken, genom att de deltar i förstudier om möjlig
lokalisering. Dessa kommuner bidrar till att SKB får fram ett bra underlag
för kommande lokaliseringsbeslut. Från den nationella nivån är däremot
stödet för SKB:s arbete svagt och det gäller också diskussionen om den
tekniska utformningen och säkerheten.
I grunden har SKB i uppdrag att föreslå två platser som är lämpliga för
slutförvar. När de undersökts så kommer SKB att lämna in en ansökan med
en omfattande miljökonsekvensbeskrivning som ska prövas av berörda
myndigheter, aktuell kommun och regeringen. Regeringen har sedan att ge
tillstånd till start av byggnation. Två olika processer griper alltså in i
varandra, en teknisk-vetenskaplig och en demokratisk.
SKB har nu utvidgat lokaliseringsunderlaget för djupförvaret med
regionala studier av län och ytterligare förstudier. För närvarande pågår
studier i Nyköping, Oskarshamn, Tierp, Älvkarleby, Östhammar och
Hultsfred. År 2001 planerar SKB att kunna välja minst två platser för plats-
undersökningar. Undersökningarna med bl.a. provborrningar bör då kunna
påbörjas år 2002. En viktig milstolpe passeras därmed i lokaliseringsarbetet.
Det är ett stort och långsiktigt utvecklings- och miljöprojekt att lokalisera
och bygga djupförvar för det använda kärnbränslet. SKB kommer att bygga
tre stora industriella anläggningar. En för kapseltillverkning - totalt ska
4 500 koppar-segjärnskapslar om vardera ca 22 ton produceras. Vidare ska
det byggas en inkapslingsanläggning där det använda kärnbränslet ska
placeras i kapslarna och där dessa sedan försluts. Till sist kommer själva
djupförvaret på 500 meters djup i stabilt urberg. Anläggningarna ska vara i
drift i ca 40 år. Totalt handlar det om ett program på ca 20 miljarder kronor.
Arbetet ska bedrivas med hög intensitet. Detta är bästa sättet att ta tillvara
den kompetens och de resurser som nu finns tillgängliga och att konkret
uppfylla det producentansvar som kärnkraftsindustrin har enligt kärn-
tekniklagen. Arbetet ska dock inte påskyndas mer än att tillräcklig tid ges för
den demokratiska beslutsprocessen i de regioner och kommuner som blir
berörda, samt att tid ges för ett grundligt MKB-arbete. Inkapsling och
deponering i ett första steg kan inledas om ca 15 år.
KASAM, Statens råd för kärnavfallsfrågor, är en oberoende expertgrupp
inom Miljödepartementet som vart tredje år ger regeringen en bedömning av
läget på avfallsområdet. De anser att det inte finns skäl att avvakta att den
internationella forskningen kommer fram till bättre metoder för slutförvaring
än den modell som valts av de svenska kärnkraftsföretagens projekt-
organisation Kärnbränslesäkerhet, KBS. Den så kallade KBS-metoden
uppfyller enligt expertgruppen högt ställda krav på en betryggande förvaring,
med bränslet inneslutet i kapslar omgivna av lerbarriärer på några hundra
meters djup i det svenska urberget. Detta har beskrivits ovan. Om det skulle
visa sig att de omgivande barriärerna i ett eller annat avseende inte håller
måttet bör problemen lösas inom ramen för KBS-metoden, betonar
expertgruppen.
Noteras kan också att Finland är på god väg att fatta beslut i förvarings-
frågan avseende det finska kärnavfallet.
I valet mellan förvaring i ett byggt förvar inom den översta kilometern av
berggrunden och slutförvaring i djupa borrhål på mer än en kilometers djup
förordar KASAM bestämt det byggda förvaret. Likväl föreslår gruppen att
kraftföretagen gör en analys av förvaringen i djupa borrhål. Detta dels för att
KBS-metoden ifrågasätts på vissa håll, dels för att den nya miljöbalken
innehåller krav på alternativ i samband med att miljökonsekvens-
beskrivningar upprättas.
KASAM konstaterar att det inte kommer att vara möjligt att från
förstudierna dra några säkra slutsatser av vilka platser som erbjuder de bästa
förutsättningarna för djupförvar med tanke på att informationen om
förhållandena djupt ner i berget är begränsad. Därför rekommenderar man att
förstudierna kompletteras med ett mer detaljerat undersökningsprogram och
att provborrningar företas på mer än två platser. Underlaget ska tas fram i
samråd med berörda kommuner, länsstyrelser och centrala myndigheter.
Även företrädare för allmänheten bör inbjudas att delta. Expertgruppen
ställer också frågan om inte olika miljöorganisationer bör ingå i processen
och eventuellt erbjudas ekonomiskt stöd.
Processen i frågan om förvaring av kärnavfall får givetvis ta den tid det tar
för att hitta bästa möjliga lösning från säkerhetssynpunkt och ska ha brett
politiskt och opinionsmässigt stöd. Det är inte bara tekniska och strategiska
frågor som ska lösas; också etiska värderingar och bedömningar måste tas
med. Samtidigt finns ett ansvar för att denna process bedrivs med kraft så att
en lösning på förvaringsfrågan kommer till stånd.
Visserligen kan det ses som relevant att efterlysa handlingsalternativ vad
gäller förvaringen av kärnavfall och att det finns tid att lugnt fundera igenom
möjligheter och risker. Nu har det dock gått ytterligare många år och
processen vad gäller möjlig lösning av avfallsfrågan har kommit så långt som
redovisats i denna motion. Nu handlar det mer om att vara med och ta ansvar
för hanteringen av något som kan vara farligt i tusentals år. Det ansvaret är
stort men förvaltarskapstanken säger att vi måste ta ett ansvar för miljö-
problemen under vår generation och inte skjuta svåra beslut framför oss.
Detta är en etisk och moralisk fråga för såväl beslutsfattare som varje enskild
svensk. Oavsett vår uppfattning om kärnkraft finns det nu ett avfall som
måste omhändertas på säkrast möjliga sätt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om strategisk inriktning för förvar och möjlig
återtagning av utbränt kärnavfall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att SKB i samarbete med berörda kommuner
skall lämna förslag till förvaringsplats för kärnavfallet.