Sverige är ett land rikt på vatten med sina 104 876 sjöar och ca 120 000
km vattendrag. Tyvärr är ca 17 300 sjöar försurade och kalkningsbehovet
är stort. Kalkningen är ett effektivt och nödvändigt medel för att rädda
många av de djur och växter, som är känsliga för låga pH-värden.
Minskar kalkningen riskerar många arter i Artdatabankens lista över
hotade arter att försvinna. Idag kalkas knappt 7 500 sjöar och ca 12 000
km vattendrag. Nu finns en ny rapport från Naturvårdsverket, Nationell
plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000-2009. Den är ute på
remiss.
Kalkningen nödvändig
Effekterna av kalkning på försurade ytvatten är väl kända och innebär en
ökad möjlighet för växter och djur att fortleva. Utsläpp och nedfall av
försurande ämnen är ett av våra allvarligaste miljöproblem. Den
genetiska mångfalden har utarmats då unika genetiska populationer - i
många fall rödlistade arter - har utrotats. Direkta och indirekta effekter
av försurningen har inneburit förhöjda halter av giftiga metaller i mark,
vatten och fisk. Trots den ca 40-procentiga reduktion som skett av
svaveldioxidutsläppen i Europa under senare år krävs ytterligare
reduktioner om ca 75 % innan naturen i stora områden kan börja
återhämta sig.
Kalkningsverksamheten startade 1978 och effekterna har varit mycket
goda. Studier gjorda av Konjunkturinstitutet, Fiskeriverket och Naturvårds-
verket visar att kalkningen är samhällsekonomiskt lönsam långt över dagens
nivå.
Fortfarande finns det dock över 10 000 försurade sjöar och över 100 000
km försurade vattendrag. Kostnaden för att via kalkning hålla Sveriges
försurade sjöar och vattendrag vid liv beräknas till 600 miljoner kronor per
år.
Återförsurningens risker
En återförsurning av tidigare kalkade objekt kan få förödande
konsekvenser. De metaller, t ex aluminium, som bundits i sedimenten
skulle frigöras, och allvarligt förgifta naturen. En förhöjning av
metallhalterna skulle komma att påverka såväl bottenfauna som fisk,
fågel och däggdjur negativt. Så får inte ske och därför är det nödvändigt
med fortsatt kalkning.
Kalkning nödvändig för den biologiska mångfalden
Många vattenlevande organismer är känsliga för låga pH-värden,
speciellt många av de rödlistade hotade arterna. Många fiskarter är
känsliga för låga pH-värden. Försurningsskadorna börjar uppträda redan
vid pH 6. Vid pH 5.5 är det sannolikt att cirka två trredjedelar av alla
fiskarters reproduktion påverkas. 112 vattenlevande ryggradslösa djur är
upptagna på Artdatabankens lista över hotade arter. De flesta är
försurningskänsliga. Vid sidan av ett egenvärde utgör många
vattenlevande smådjur viktig föda för fågel, fisk, fladdermöss, groddjur
och insekter i och omkring vattnen.
Effekter på kolonisationskällor
En väsentlig uppgift för dagens kalkningsverksamhet är att bibehålla
källor för framtida återkolonisation av arter till sjöar som idag förlorat
mångfalden. Genom att säkerställa en "normal" biologi i de kalkade
vattnen finns garantier för att en återkolonisation kan bli möjlig när
försurningen förhoppningsvis en dag är borta. En förlust av biologisk
mångfald i dessa vatten skulle innebära en förlust av arter i hela
vattensystem. Vi skulle lämna efter oss en utarmad natur, en minskad
biologisk mångfald.
Kalkanslaget ökar
Anslag till kalkning finns numera under anslag A 3 Åtgärder för att
bevara den biologiska mångfalden (utg.omr. 20). Tanken med att lägga
ihop kalkning, skog m.fl. anslag är att dessa tillsammans skall kunna
användas på bästa sätt för att främja den biologiska mångfalden.
Under 1999 anslogs 185 miljoner kronor till kalkningen. Detta skedde i två
omgångar. Det första anslaget på 162,7 miljoner kronor visade sig inte räcka
och i mars 1999 anslogs ytterligare 22,3 miljoner kronor. (Se pressmedde-
lande av den 5.3 1999 från Naturvårdsverket, där detta klargörs.) Dessa
medel "lånades" ur medlen avsedda för inköp av skogsmark. De medlen
återlades senare i vårbudgeten. Detta tillvägagångssätt visade att tanken med
ett gemensamt anslag för biologisk mångfald fungerade.
I proposition 1999/2000:1 Budgetpropositionen för 2000 anslås ytterligare
27 miljoner kronor till kalkningen. Anslaget för 2000 hamnar alltså på 212
miljoner kronor.
Vår bedömning är att den anslagsnivån ger det utrymme som behövs för
att kalkningsverksamheten inte skall äventyras och också att viss nykalkning
kan bli möjlig. Efter remissbehandlingen av Naturvårdsverkets nya kalk-
ningsrapport finns förhoppningsvis underlag för en långsiktig politik.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att kalkade sjöar och vatten-
drag får fortsatt kalkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att även tidigare inte kalkade vatten
kan börja kalkas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av kalkning för den biologiska
mångfalden i många vatten.