Resursbehov för upplysningsverksamhet och
medborgarmedverkan i fråga om kärnavfalls-
hantering
Kärnkraften är ett resultat av strävandena att utveckla kärnvapen.
Ursprungligen var kärnavfallet den eftersträvade produkten av
kärntekniken eftersom det utbrända bränslets innehåll av plutonium var
en eftertraktad bombråvara. Detta medförde att avfallsproblemet inte
redovisades som ett problem utan närmast bokfördes under rubriken
militärmaterial, något som i sin tur även möjliggjorde en
hemligstämpling av hela hanteringen.
"Förtröstansfullt" synsätt
Långt efter det att man i USA börjat marknadsföra kärnkraften civilt,
"Atoms for peace" (1953), hade det svenska kärnkraftsprogrammet en
klar militär anknytning och avfallsproblemet hemlighölls (dokumenterat
av Ny Teknik i mitten av 1980-talet). Ännu i slutet av 1960-talet lurades
ansvariga politiker att tro att "avfallsmängden blir försumbar och det
avfall som uppkommer behövs till medicinska ändamål". Med denna
verklighetsuppfattning som grund planerades så sent som 1972-73
byggandet av cirka 25 reaktorer i Sverige. Det fanns alltså en
"förtröstansfull" attityd inför avfallsproblemet och den kvarlevde
fortfarande när SKB (Svensk kärnbränslehantering AB) i FUD-program
95 (Forskning, utveckling, demonstration) utan reservation skrev att
forskningen om kärnavfallshanteringen inleddes i och med inrättandet av
PRAV (Programrådet för radioaktivt avfall) 1975. Då hade som bekant
en svensk prototypreaktor (Ågesta) drivits under perioden 1964-74 och
den första kommersiella reaktorn (Oskarshamn 1) varit i drift sedan
1972.
När avfallsproblemet "upptäcktes" utanför kärnkraft/kärnvapen-entu-
siasternas kretsar i början av 1970-talet stoppades inte de pågående reaktor-
byggena. Istället tillsatte man en statlig utredning, den s k AKA-utredningen
(Utredningen om radioaktivt avfall), för att lösa frågan. Redan då liknades
kärnkraften vid ett flygplan som tagit sig upp i luften, men dessvärre saknade
landningsställ. Nog skall väl en tekniskt kompetent industri hinna konstruera
och bygga landningsställ innan bränslet tar slut och planet måste krasch-
landa?
Sprickfritt berg?
I AKA-utredningens rapporter (AKA-utredningen, 1974, 1976a, 1976b)
slogs fast det som sedan dess bestämt inriktningen av den svenska
avfallshanteringen: Avfallet skulle kapslas in och placeras på 500 meters
djup i berggrunden. Utredningens geologiska expertis påstod att
berggrunden på detta djup skulle hindra spridningen av radioaktiva
ämnen. Kravet på berggrunden var ursprungligen att denna skulle vara så
gott som sprickfri. I AKA-utredningen uttrycktes detta något varierande
ordalag: "saknar rörligt grundvatten", "tätt berg", "grundvattenfattigt
berg", "sprick- och grundvattenfattigt berg". Senare undersökningar har
knappast bekräftat uppfattningen att berget är sprickfritt, och detta gör att
ett av de ursprungliga huvudmotiven för metodvalet kan ifrågasättas.
Ansvarsfördelning
AKA-utredningen gav också upphov till en ansvarsfördelning.
Kärnkraftsägarna svarar för det praktiska arbetet med att ta fram metoder
och välja platser, staten övervakar processen och skall i slutändan
godkänna förslagen. Detta liknar andra avfallsproducenters ställning
inför miljölagstiftningen, men med en föga uppmärksammad skillnad vad
gäller kostnadsansvaret. I andra fall måste det avfallsproducerande
företaget bekosta alla åtgärder som beslutas av myndigheter.
Kärnkraftsindustrin, född ur en militär satsning, är van vid att skyddas
från svårbedömbara kostnader. Det mest anmärkningsvärda är befrielsen
från fullt ekonomiskt ansvar för skador i samband med olyckor.
Steg för steg har emellertid staten förmått kärnkraftsägarna att acceptera
att ägarna tvingas avsätta medel till kärnavfallsfonden.
"Helt säkert"
Medborgarna uppfattar att staten lovat att kärnkraftsavfallet skall
förvaras helt säkert och skilt från allt levande. Detta går tillbaka till den
process under senare delen av 1970-talet då villkorslagen stiftades,
Barsebäck 2 laddades mot gällande lag och KBS-metoden
(Kärnbränslesäkerhet) godkändes som "helt säker" trots att de redovisade
geologiska undersökningarna underkändes. Detta var en politisk skandal
som därefter har förgiftat hela frågan om kärnavfallshanteringen.
Alltsedan 1970-talet har kärnkraftsindustrin tillhandahållit information om
kärnavfallshanteringen som oftast inte varit fel i sak, men sällan allsidig.
Informationen har därför uppfattats som propaganda för den KBS-metod som
SKB arbetat fram. Kritiken mot KBS-konceptet har ibland åsidosatts helt.
Ansvariga och övervakande myndigheter och politiker har vanligen
begränsat sin kontroll till de aspekter som SKB valt att redovisa, vilket
medfört att centrala frågekomplex som urvalsprocesser inte alltid fått adekvat
genomlysning. Detta och den mycket ojämna resursfördelningen mellan SKB
och samhällets kontrollinstanser, har medfört att kärnkraftsindustrin tämligen
ostört fått hantera avfallsfrågan utifrån egna bevekelsegrunder, som i första
hand går ut på att få bygga och driva kärnkraftverken vidare.
Fortfarande finns inte någon säker metod för att hantera kärnkraftsavfallet,
vare sig i Sverige eller utomlands. En acceptabel säkerhet är kanske inte ens
möjlig att uppnå, bland annat med hänsyn till tidsperspektivet. Enligt
försiktighetsprincipen borde man då inte satsa på kärnkraft och på så sätt
alstra alltmer avfall. Det avfall som redan finns går emellertid inte att
resonera bort. Med rimliga förutsättningar är nog de flesta människor
beredda att ta sin del av ansvaret för att på bästa sätt hantera detta redan
existerande avfall. Fundamentalt är då att ansvariga aktörer har den tro-
värdighet som behövs för att nödvändiga metodvals- och platsvalsprocesser
skall kunna genomföras.
Rimliga krav
Att dagens organisering och hantering inte uppfyller rimliga och folkligt
väl förankrade krav framgår inte minst av SKB:s upprepade
misslyckanden att få acceptans för planerade undersökningar i vitt skilda
delar av landet. Exempel finns från ett flertal kommuner, som Uppsala,
Överkalix, Tranemo, Arjeplog, Varberg, Storuman,
Kynnefjällskommunerna, Gällivare och senast Malå.
Den framtida hanteringen av kärnavfallet är kanske en av vår tids mest
svårhanterbara frågor. Utöver tekniska svårigheter finns andra problem
skapade av den attityd som många ansvariga visat gentemot berörda
människor, vilkas skepsis och protester närmast reflexmässigt uppfattats som
grus i maskineriet istället för oroade människors försök att få till stånd en
bättre och därmed förhoppningsvis acceptabel hantering.
Under huvuddelen av den tid kärnavfallsfrågan utretts, har SKB varit den
dominerande aktören, även vad gäller informationen till allmänheten. Hos
flera miljögrupper har SKB låg trovärdighet.
Starka ekonomiska intressen
Kärntekniklagens koppling mellan reaktordrift och avfallshantering
medför att kärnkraftsindustrin endast får driva reaktorerna vidare, om
regeringen godtar den verksamhet som SKB planerar och bedriver för
avfallshanteringen. SKB:s agerande avspeglar därmed de starka
ekonomiska intressen som är kopplade till reaktordriften. För att nå
trovärdighet i hanteringen av avfallsfrågan behövs aktörer som står fria
från ekonomiska och andra partsintressen. Detta kan lösas på olika sätt.
En utväg som anvisades av Dialogprojektets aktörsgrupp
(Dialogprojektet, 1993) är att en fristående instans ansvarar för
genomförandet av MKB-processen.
Under 1996 tillsattes en nationell samordnare på kärnavfallsområdet. Detta
tolkades inledningsvis av miljögrupperna som regeringens sätt att bl a
markera vikten av dialog mellan samtliga berörda parter i enlighet med de
behov som identifierades inom Dialogprojektet. Samordnaren uteslöt
emellertid samtliga miljöorganisationer från det samrådsforum som skulle
bildas och erbjöd därefter endast en av organisationerna att medverka på
speciella villkor. Motivet var miljöorganisationernas kritik mot att varken
SKB:s metodval eller platsval hittills skett på ett systematiskt och trovärdigt
sätt och de lokala miljögruppernas ovilja att delta i förstadiekommunernas
samråd i frågan.
Obalans när det gäller ekonomiska resurser
SKB har genom kärnavfallsfonden tillgång till så gott som obegränsade
resurser för information utifrån sitt synsätt, av många uppfattat som
ensidig propaganda för KBS-metoden. Myndigheterna har relativt sett
obetydliga resurser och allmänheten representerad av bl a olika
miljöorganisationer inga resurser alls. Ändå förväntas medborgarna vara
något slags likvärdig part visavi SKB och myndigheter. Hela situationen
är en form av skendemokrati som föder frustration, ilska och ibland
uppgivenhet. Situationen blir absurd när kommunala företrädare utlyser
möten och begär att ideellt verkande lokala grupper skall medverka på
samma villkor som SKB och myndigheter. När grupperna inte kan ställa
upp på grund av bristande resurser, tolkas detta ibland som obstruktion
och bristande intresse för demokrati.
Utredningen "Ökat inflytande för allmänheten vid prövning av tillstånd
enligt kärntekniklagen" (Departementsstencil, 1996) redovisar på ett tydligt
sätt beskrivna missförhållanden. I utredningen konstateras att SKB:s
information kan vara partisk och att den innehåller formuleringar om ökade
möjligheter för medborgarna att utöva inflytande vid prövningar och MKB-
processer. Hur detta skall gå till förblir däremot obesvarat.
Kommunerna är viktiga aktörer i kärnavfallsfrågan. Att slussa alla resurser
till allmänheten via kommunerna medför emellertid betydande olägenheter.
Inom olika miljögrupper finns en rik erfarenhet av kommunföreträdares
agerande i dessa sammanhang och bilden är allt annat än smickrande när det
gäller att via resurstilldelning säkra allmänhetens tillgång till information
som är både saklig och allsidig. För att få en MKB-process värd namnet
måste resurser också kanaliseras till medborgargrupper som är kritiska till
framförda planer.
Lokala medborgargrupper
I ett stort antal kommuner som berörts av kärnavfallsfrågan har det
bildats lokala medborgargrupper, som av olika skäl vill stå fria från
partier och kommunföreträdare. Flera grupper har ideellt verkat under en
lång följd av år och åtskilliga har uppnått majoritetsstöd i sina
kommuner. Grupperna har varit mycket viktiga vad gäller att tillförsäkra
kommuninvånarna en allsidig information.
I många fall passar dessa grupper av naturliga skäl inte in i definitionen på
de grupper som skall betraktas som samrådspartners i MKB-processer. En
grupp kanske inte uppstår på en ort förrän orten aktualiseras i avfalls-
sammang. Grupperna finns också företrädesvis på de orter som är eller har
varit aktuella för avfall, varför kanske inte heller medlemsantalet är tillräck-
ligt för kriterierna.
Tillsammans representerar dock dessa grupper en i landet unik kompetens
som tveklöst behöver komma samhället till godo för att kärnavfallsfrågan
skall kunna hanteras på ett allsidigt sätt.
För att få trovärdighet över processen och i allmänhetens ögon balansera
den information som sprids via SKB och myndigheter behöver de olika
miljögrupperna tillförsäkras centrala resurser för att under rimliga för-
hållanden och på ett någorlunda jämbördigt sätt kunna forska, samla,
sammanställa och tillhandahålla "alternativ" information för medborgarna.
Miljöpartiet anser att medel för detta skall anslås ur Kärnavfallsfonden.
Miljöpartiet anser också att när ersättningar går till kommuner för
informationsinsatser i samband med undersökningar om lokalisering av
slutförvar för använt kärnbränsle, skall rimliga medel ur Kärnavfallsfonden
öronmärkas till lokala oppositionsgrupper för deras informationsbehov och
någorlunda jämbördiga deltagande liksom för deras utåtriktade utbildnings-
insatser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att särskilda medel skall anslås ur Kärnavfalls-
fonden till miljögrupper centralt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rimliga medel skall anslås till lokala miljö-
grupper i samband med undersökningar om lokalisering av slutförvar
för använt kärnbränsle.