Vid förra riksmötet behandlades bl.a. vår motion 1998/99:MJ721 i
betänkandet 1998/99:MJU6 angående miljöpolitiken. I motionen togs de
angelägna frågorna om restaurering av vattenhållande landskap upp till
bred belysning och en rad yrkanden ställdes.
Utskottet delade i allt väsentligt våra synpunkter på våtmarkernas, små-
vattnens och kantzonernas betydelse för reduktion av växtnäringsläckaget till
havet och för den biologiska mångfalden. Vidare delade utskottet vår upp-
fattning att i vissa delar av landet, främst i södra Sveriges slättbygder, har
våtmarkernas omfattning minskat kraftigt de två senaste århundrandena. Det
framhölls i betänkandet att det inom ramen för det utbyggda miljöersätt-
ningsprogrammet skulle möjliggöras omfattande satsningar på an-
läggande/återställande av våtmarker och småvatten med flera åtgärder. Hän-
visningar gjordes också till utredningen som skulle lämna förslag till "fortsatt
inriktning och innehåll i ett svenskt miljöprogram om produktionsmetoder
som är förenliga med miljöskydd och naturvårdskrav". Utredningsuppdraget
avsåg förslag till nästa period vad gäller miljöersättningar inom ramen för
EU-förordningen EEG nr 2078/92.
Nu har emellertid Sverige misslyckats i EG-kommissionen varför det för
närvarande är högst osäkert hur det nya miljöersättningsprogrammet kommer
att utformas. Mot den bakgrunden anser vi att det är mycket viktigt att ånyo
föra fram våra synpunker och förslag i en ny motion till innevarande
riksmöte.
1 Målsättning att halvera näringsämnen till hav
Sverige har i flera internationella konventioner och åtaganden förbundit
sig att medverka till kraftiga reduktioner av närsalttransporten till havet.
Sveriges nationella målsättning har enligt riksdagsbeslut varit att
transporten av kväve och fosfor från landbaserade källor till haven skall
minskas med 50 procent under tidsperioden 1985 1995. Målsättningen har
inte uppnåtts.
För att minska markläckaget till vattendrag från jordbruksmark har
lantbruket sedan flera år ålagts ett antal olika krav, såsom begränsning av
antalet djur, regler om lagring och spridning av naturgödsel och lag om viss
andel vintergrön mark. Trots att dessa genomförts, kan inte de västskånska
vattendragsförbunden skönja någon säkerställd minskning av kväve-
transporterna till havet. De variationer som kan utläsas i statistiken beror
huvudsakligen på nederbördsmängderna.
2 Våtmarker kostnadseffektiva
Metoder som under senare år förts fram som effektiva ur
reningssynpunkt är anläggande av våtmarker, dammar och skyddszoner
längs vattendragen, där marken inte får gödslas eller bearbetas. Genom
vattendragsorganisationernas mångåriga arbete i västra Skåne och de
utredningar och analyser som utförts, har man kommit till slutsatsen att
anläggning av dammar, våtmarker och skyddszoner är de mest
kostnadseffektiva åtgärderna för att eliminera kväve, långt mer
kostnadseffektiva än kommunala reningsverks tredje steg. Mätningar
visar att mellan 600 kg och 1000 kg kväve elimineras per hektar
vattenyta och år till en kostnad av mellan 4 och 60 kr jämfört med 20 till
310 kr i ett reningsverk, enligt Statens naturvårdsverks beräkningar 1994.
3 Sydsverige skiljer sig
De skånska och halländska vattenavrinningsområdena skiljer sig från
större delen av övriga Sverige på många punkter, vilket gör dem
lämpliga för denna typ av närsaltreducerande åtgärder.
Bland dessa kan nämnas:
- Hög nitratbelastning ger hög denitrifikationspotential.
- Milt klimat och längre perioder mellan tjälad mark och sådd respektive
skörd.
- Mycket hög andel utdikade sjöar och våtmarker. Endast cirka 10 procent
av ursprunglig vattenhållande kapacitet i landskapet återstår.
- Vattnets väg till havet är kort.
- Generellt billigt att åtgärda föroreningar där de är stora.
Genom att anlägga dammar, våtmarker och skyddszoner vinner man
även andra fördelar i det skånska odlingslandskapet, såsom
De västskånska vattendragsförbunden har upprättat åtgärdsprogram för
hur man skall uppnå riksdagens reduktionsmål på 50 procent. Kostnads-
beräkningarna för genomförandet av dessa ger en kostnadsbild på totalt
mellan en halv och en miljard kronor fördelad på 15 20 år. Detta är
kostnader som ligger utanför vattendragsorganisationernas,
kommunernas och markägarnas förmåga att bära. En betydande
medfinansiering från statens sida är nödvändig för att kunna genomföra
dessa åtgärdsprogram.
5 Restaurering av det vattenhållande landskapet
Ytterst rör dessa projekt sig om en partiell restaurering av det
vattenhållande landskap som utmärkte även Skåne och Halland under
förra århundradet. Näringsdränaget som vi i dag måste reducera är till
stor del en följd av jordbrukspolitikens tidigare utformning. Samhället
har ställt stora krav på ett allt rationellare jordbruk för att åstadkomma
billigare livsmedel och har bidragit därtill genom att staten lämnade
ekonomiskt stöd till utdikning av åkerlandskapet. I dag måste det läggas
ett stort ansvar på staten att rätta till det som vi med dagens kunskap vet
har blivit fel i landskapet.
6 EU:s miljöstödsprogram
Lantbruket, kommunerna och även landstingen har i flera år lagt ned
förhållandevis mycket arbete och medel på sådana här åtgärder, men
dessa insatser räcker inte. Staten måste bidra med medel i en helt annan
storleksordning. I dag finns den möjligheten inom ramen för EU:s
miljöstöd till jordbruket om detta utformas på ett ändamålsenligt sätt.
Hittills har endast avsatts cirka 20 miljoner kronor av totalt cirka 2 100
miljoner kronor för våtmarker och skyddszoner av EU:s miljöstödsmedel. I
budgeten för 1998 utökades miljöstödet genom en ökad medfinansiering.
Därigenom skulle Sverige kunna utnyttja hela det med EU framförhandlade
miljöstödet till jordbruket. Detta är bra, men en större andel av dessa medel
bör avsättas för våtmarker, och i högre grad destineras till Skåne och Halland
där nyttan blir störst. Ekonomiskt utrymme finns. Av budgetpropositionen
framgår att ett utnyttjande av miljöersättningsmedlen hittills föreligger.
I Danmark, som kan ses som ett föredöme på detta område och vars
förhållanden liknar de västskånska, har man sedan 1989 haft ett statligt
program med nationella medel på 100 150 miljoner dkr/år för "natur-
genopretning", d v s återupprättande av förstörd natur. Cirka 40 procent av
dessa medel har gått till just våtmarker och dammar.
7 Information och medfinansiering
Men pengar löser inte allt. Andra nödvändiga åtgärder är att sprida
information och kunskap till markägarna. De som ytterst skall genomföra
och medfinansiera anläggningarna måste uppmuntras att se värdet av
dem.
8 Reglerna måste ses över
Reglerna för miljöstödet för anläggande av våtmarker och smådammar är
inte ändamålsenliga. De uppmuntrar inte markägaren i tillräcklig grad.
En översyn synes nödvändig av såväl EU:s regelverk som våra nationella
regler.
Som exempel på detta kan nämnas att ersättningen i dag utgår som arealer-
sättning under ett antal år. Ingen ersättning utgår till anläggningskostnaden.
Stöd får endast utbetalas om småvatten anläggs på åkermark, således ej
betesmark. Vattnet får inte användas för bevattning och dammvall får ej
anläggas. Skyddszonerna måste vara av en viss minimilängd och vatten-
draget utmärkt på den ekonomiska kartan. Således utgår ingen ersättning för
skyddszon längs ett återuppgrävt, tidigare kulverterat dike.
Regelverket och även ersättningsnivåerna måste ändras så att de blir mera
ändamålsenliga och blir ett positivt incitament för markägaren att vilja an-
lägga och medfinansiera våtmarker och småvatten. Anläggning på betesmark
måste vara väl så effektiv och attraktiv som en anläggning på annan mark ur
kvävereduktionssynpunkt. Bevattning från ett småvatten kan knappast utgöra
någon nackdel, eftersom näringsämnena på så sätt återförs till grödan.
Dessutom måste reglerna ändras så att hjälp till anläggningskostnaden kan
utgå.
Det torde finnas goda möjligheter att ändra reglerna i denna riktning utan
hinder från EU:s sida. Detta framgår klart av ett svar som EU:s dåvarande
miljökommissionär Ritt Bjerregaard gav Ivar Virgin på en fråga i mars 1997.
Ändå kan det finnas anledning att dessa frågor uppmärksammas i EU:s
ministerråd, då EU i sin positiva inställning till våtmarker mer talar om
värdet av biologisk mångfald och rekreation än om närsaltreduktion.
9 Hemställan
9 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadseffektivitet i anläggning av våtmarker
för näringsreduktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vattendragsorganisationernas åtgärdsprogram,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om restaurering av det sydsvenska landskapet genom
anläggande av dammar, småvatten, våtmarker och skyddszoner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att mer medel inom ramen för EU:s miljöstöd
riktas till anläggning av dammar, småvatten, våtmarker och
skyddszoner i odlingslandskapet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av information och kunskapsspridning till
markägare vad avser anläggning av dammar, småvatten, våtmarker
och skyddszoner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändringar i reglerna för jordbrukets miljöstöd i
EU.