EU:s två viktigaste instrument för att styra medlemsländernas lagstiftning om biologisk mångfald samt en tillfredsställande och långsiktig förvaltning av Europas vilda däggdjur och fåglar är art- och habitatdirektivet respektive fågeldirektivet. För svenskt vidkommande gäller att direktiven kommit att påverka regel- verket för viltförvaltningen utifrån helt andra biogeografiska och kulturella förhållanden än vad som gäller för den skandinaviska halvön. Det faktum att faunan förändras motiverar en översyn av direktivet och dess listor över skyddade arter. En angelägen uppgift för den svenska regeringen är att verka för att en sådan översyn snarast genomförs samt att initiera förenklade regler för återkommande revisioner. En sån förändring skulle skapa möjligheter till en nationellt anpassad viltförvaltning inom ramen för övergripande EU- direktiv.
EU:s art och habitatdirektiv ( 92/43/EEG om bevarandet av livsmiljöer samt vilda djur och växter)
Habitatdirektivets syfte är att säkerställa den biologiska mångfalden genom skydd av såväl hela livsmiljöer som vilda djur- och växtarter. Direktivet antogs 21 maj 1992, innan Sverige, Finland och Österrike var medlemmar.
Direktivets artiklar om skydd av arter har haft en mer direkt betydelse för Sveriges möjligheter att förvalta flera däggdjursarter. Artiklarna ansluter i stor utsträckning till Bernkonventionen som Sverige ratificerade1983. Direktivets regler bygger på två listor - bilaga 4a med arter som skall ha ett strikt skydd, t.ex. björn, lo, varg och utter, samt bilaga 5a som är en förteckning över arter som kan bli föremål för förvaltningsåtgärder.
Habitatdirektivets bestämmelser har i första hand påverkat möjligheterna till jakt på björn och lodjur - delvis som en direkt följd av tvingande bestäm- melser, delvis på grund av att svenska myndigheter visat stor försiktighet när det gäller att utnyttja möjligheter till undantag från huvudregeln om strikt skydd. En konsekvens är att jakten benämns skyddsjakt - vilket gett björn och lodjur en olycklig "stämpel" som skadedjur. Av hänsyn till direktivets regelverk har krångliga detaljregler införts, t.ex. krav på såväl märkning av skinn som på särskilda tillstånd för att få sälja kött från legalt skjutna björnar.
Eftersom Sverige och Finland till skillnad från övriga EU-länder har livskraftiga stammar av björn och lodjur är det motiverat att sänka skydds- klassen för de svenska och finska bestånden.
EU:s fågeldirektiv (79/409/EEG om bevarandet av vilda fåglar)
Fågeldirektivet antogs den 2 april 1979. Då bestod EU av 9 medlemmar. Sedan dess har sex medlemsländer tillkommit. Tre sydliga: Spanien, Portugal och Grekland, två nordliga: Finland och Sverige och ett östligt: Österrike.
Tillämpningen av direktivet har genom åren ensidigt fokuserat på skydd och bevarande av fåglar genom framförallt begränsningar i jakt. I mindre grad har åtgärder vidtagits till skydd för fåglarna mot effekterna av miljöför- störelse och föroreningar, trots att detta särskilt påpekas i inledningen till direktivet. Beslut som tas om åtgärder som påverkar fågelpopulationerna bör ha stöd i vetenskaplig forskning.
Försöken att tillämpa delar av fågeldirektivet, särskilt artikel 7.4, har skapat starka motsättningar inom EU och mellan EU och medlemsländerna. Det mest kända exemplet är försöken att fastställa ett gemensamt slutdatum för jakt på flyttfåglar.
Vidare gäller att fågeldirektivets bilagor innehåller listor som i stort sett inte reviderats på 20 år. Detta innebär att fågeldirektivets regelverk gäller oavsett om behovet av skydd förändras eller ej. Här kan exempelvis nämnas den mycket kraftiga populations-utvecklingen av skarv som lett till ett starkt behov av - inte bara i Sverige - att tillåta allmän jakt på arten. Fågel- direktivet lägger emellertid hinder i vägen för detta. Slutsatsen är att det efter 20 år behövs en genomgripande översyn av fågeldirektivet och dess tillämp- ning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s art- och habitatdirektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om EU:s fågeldirektiv.
Stockholm den 30 september 1999
Carl G Nilsson (m)
Patrik Norinder (m)