Motion till riksdagen
1999/2000:MJ743
av Jonsson, Göte (m)

En ansvarsfull kemikaliepolitik


1 Inledning
Är kemikalier till nytta eller skada? Frågan är naturligtvis helt fel ställd.
Utan vanligt koksalt kan människan inte leva, däremot är salt ett dödligt
gift i för stor mängd. Koksalt på en gräsmatta dödar växtligheten, medan
salt på en isig väg kan spara liv. Människors hälsa och naturen är helt
beroende av avvägningen mellan ett ämnes inneboende farlighet,
exponeringens omfattning och nyttan av ämnet. Det är lätt att konstatera
att olika ämnen har olika farlighet. Det finns naturligt förekommande
ämnen som är farliga, likaväl som människan bidrar med vissa
kemikalier som kan medföra risker om de inte hanteras på rätt sätt. Det är
även lätt att inse att kemiska ämnen förekommer i alla delar av miljön.
Kunskapen om olika ämnens farlighet på människor och miljön har
historiskt varit bristfällig. Allvarliga miljöeffekter, där även människor och
djur varit påverkade, har visat sig genom miljöproblem av ämnen som
exempelvis PCB, DDT, kvicksilver. När vi därför skall skapa förutsättningar
för att lämna över en bättre värld till nästa generation måste stor hänsyn tas
till risker med vissa kemikalier. Detta innebär inte att kemikalier skall
undvikas, utan att de skall hanteras med största kunskap och minimalt
risktagande.
Att skapa en helt giftfri miljö är inte möjligt. Att sätta ett sådant mål - en
nollvision - kan därför vara kontraproduktivt. Insikten att målet aldrig kan
uppnås gör att respekten för målsättningen urholkas. Det kommer alltid att
finnas risker med kemikalier i vår omvärld, vare sig de är naturligt
förekommande eller framställda av människan. Det är därför som nytta och
risk av olika ämnen måste vägas samman för att samhället skall kunna
utvecklas med så liten påverkan av farliga ämnen som möjligt. Kunskap om
kemikalier måste öka och internationellt samarbete måste intensifieras. Målet
för en kemikaliepolitik bör vara att sträva efter att minimera påverkan av
farliga ämnen som kan hota människor, djur och natur så att nästa generation
kan ta över och arbeta vidare på en hållbar utveckling utan att behöva reda ut
tidigare generationers misstag. Detta oavsett om spridning av kemiska ämnen
sker från andra länder via luft, vatten, transporter eller tillkommer genom
inhemska industriella processer.
2 Risk och nytta
Jordbruksutskottet har i betänkande 1998/99:MJU6 uttalat att allt
kemikaliesäkerhetsarbete bör utgå från riskvärderingar. Vi delar denna
uppfattning. Det gäller dock att finna en lämplig strategi för hur risker
förknippade med kemiska produkter skall balanseras mot nyttan med
produkterna.
Att väga olika hälsorisker mot miljö och säkerhetsrisker är inte alltid
enkelt. I en risk-nytta-analys måste vägas in såväl kvalitativa, som kvanti-
tativa- och kostnadskriterier. I en OECD-konferens för något år sedan
diskuterades riktlinjerna för arbetet med riskreduktion. Vad man kom fram
till var att i flertalet fall kunde endast en kvalitativ risk-nytta-analys
göras,
därför att risker och nytta kan beskrivas men ofta inte kvantifieras och
värderas. Och när risk och nytta verkligen kan kvantifieras är det vanligen
endast nyttan som kan värderas. Mera sällan är det möjligt att kvantifiera och
värdera både risk och nytta. Vidare framkom att det var av stor betydelse att
redan från början inkludera sociala och ekonomiska konsekvenser i risk-
nytta-analysen.
Med tanke på hur många osäkerhetsfaktorer det finns i en risk-nytta-
analys behöver oftast försiktighetsprincipen tillämpas, men inte utan att över-
väga alternativen och proportionerna mellan en miljövinst och kostnaderna
för att genomföra den. Dessutom måste alltid riskerna med substitution
övervägas. Inte sällan är substituten sämre kända än de ämnen som man
överväger att byta ut. Det känns angeläget att ta vara på industrins egna
riskbedömningar och att myndigheter och industri har ett tätare samarbete för
att få snabbare resultat och ett mindre resurskrävande arbete för hela
samhället.
Då det finns osäkerheter och avsaknad av data om ämnens egenskaper eller
samverkanseffekter finns det anledning att öka säkerhetsmarginalerna. Detta
kan leda till att vissa ämnen måste fasas ut i användning. Särskilt gäller detta
cancerframkallande, reproduktionsstörande och mutagena ämnen. Mutagen
innebär kemiska ämnens förmåga att skada cellens genetiska information
(arvsmassan).
3 Kemikalier i miljön
Kemikalier är inte någon motpol till naturen, utan en förutsättning. Varje
del, varje cell fungerar tack vare en sofistikerad användning av kemiska
substanser. Kemiska ämnen förekommer i alla delar av miljön. Storleks-
ordningen 18.000-22.000 kemiska ämnen beräknas finnas i Sverige i
olika typer av produkter och varor. Inom EU uppskattas antalet
existerande ämnen till 100.000. Endast ca 2.500 av dessa ämnen är
högvolymämnen, vilka utgör 95 % av världsproduktionen. Konstateras
kan också att cirka 70 % av de kemiska produkterna och övriga varor
som är i bruk i Sverige tillverkas utanför landet. Antalet tillverkare och
importörer av kemiska produkter är cirka 2.200. Dessa siffror säger en
del om komplexiteten av kemikaliernas flöde och att krav måste ställas
på ett internationellt plan.
3.1 Metaller
Metaller är naturliga beståndsdelar av jordskorpan. Metaller är
grundämnen och kan inte brytas ned eller omvandlas till andra ämnen.
Däremot kan de bindas i mer eller mindre svårlösliga föreningar, t ex
olika mineral, och på så sätt bli mer eller mindre tillgängliga för upptag i
växter och djur.
Vissa metaller, t ex koppar, krom, järn och zink är nödvändiga för normal
funktion hos levande organismer och tas därför upp på ett kontrollerat sätt.
För andra metaller som saknar biologisk funktion, t.ex. bly, kadmium och
kvicksilver, saknas reglermekanismer varför de lättare kan ansamlas, d v s
bioackumuleras, till skadliga nivåer.
I vissa fall har mänsklig aktivitet påverkat metallernas naturliga bio- och
geokemiska omlopp så att fördelningen i naturen förändrats. De huvud-
sakliga av människan skapade källorna för metallspridning är olika typer av
industrier inkluderande nuvarande och tidigare gruvdrift, gjuterier och
smältverk, varierande varuproduktion samt transportsektorn.
Metallutsläpp till miljön har lett till allvarliga biologiska effekter vid vissa
högt belastade områden. I atmosfären över Europa sker en långdistans-
spridning av metallerna kvicksilver, bly och kadmium. Detta har bland annat
medfört att halterna i skogsmarkens översta skikt  har ökat 3-10 gånger i
södra Sverige vilket innebär uppenbara risker för den biologiska aktiviteten i
markskiktet. Andra exempel på metallers påverkan på miljön är att i hälften
av landets sjöar har gäddan kvicksilverhalter över 0,5 mg/kg dvs. det gräns-
värde som rekommenderas av FAO/WHO. Koncentrationen av kadmium i
vetekärnor har troligen fördubblats under 1900-talet. Det som belastar
åkermarken är tre faktorer: atmosfäriskt nedfall, naturligt höga halter av
kadmium i vissa typer av jordbruksmark, samt kadmium i fosforhaltig
handelsgödsel.
Ett ambitiöst arbete med att fasa ut användning av metallerna kvicksilver,
bly och kadmium pågår i Sverige. Vi anser att detta måste fortgå och halterna
skall långsiktigt nå nära bakgrundsnivåer. Detta förutsätter såväl inhemska
aktiviteter som internationellt deltagande.
3.2 Ämnen med särskilt farliga egenskaper
Hit kan bland annat räknas organiska, av människan framställda, ämnen
som är giftiga, långlivade och bioackumulerbara. De negativa effekterna
av t.ex. DDT PCB är idag inte  okända men på senare år har frågan om
hormonpåverkan fått aktualitet. Det föreligger fortfarande en avsevärd
vetenskaplig osäkerhet om vilka metoder för upptäckt av
hormonstörande ämnen som lämpar sig. Bromssträckan är lång för de
problem som orsakas av dessa ämnen. Det fordras därför såväl ökad
forskning som förebyggande åtgärder mot utsläpp av särskilt farliga
ämnen som kan ansamlas i levande organismer.
För ämnen med särskilt farliga egenskaper, som ger upphov till risken att
uppkomsten av skadliga och oönskade effekter för människa och miljö,
måste utsläpp, läckage och diffus spridning upphöra. Många vägar för att
uppnå en säkrare miljö måste användas. Internationella överenskommelser,
internationellt arbete och andra styrmedel som frivilliga överenskommelser
med industrin, marknadsdrivande insatser, forskning och tvingande regler.
4 Kemikalier i varor
Dagens miljöproblem är ofta relaterade till varor, därför skall
riskbegränsningsarbetet koncentreras till varor. Vissa varugrupper som
innehåller problematiska kemikalier har ökat kraftigt i användning under
senare år. Till exempel ingår plaster i alltfler material, numera även i
bärande konstruktioner i fordon och byggnader, vilket innebär stora
volymökningar. Den ökande varumängden medför att ett antal potentiellt
farliga kemikalier byggs upp och in i samhället.
4.1 PVC
Mycket av debatten de senaste åren om vissa varors farlighet har cirklat
runt PVC och bromerade flamskyddsmedel. Vad gäller PVC har det
enligt vår mening, förts en osaklig kampanj för att förbjuda all
användning av PVC i Sverige. Konsekvenserna är helt orimliga då bland
annat PVC förekommer i ett otal olika importerade produkter och varor.
PVC-frågan har under ett flertal år varit en symbolfråga i miljödebatten. Vi
beklagar att den i många stycken fått en så osaklig behandling, där
hypotetiska och ej kunskapsmässiga påståenden har fått vara vägledande för
politiska ställningstaganden. En samlad expertis har inget att invända mot
PVC i sig. Effekter på hälsa och miljö är väl dokumenterade och motiverar
inte ett totalförbud av PVC. Detta utesluter inte att för människa och miljö
farliga tillsatser i PVC skall fasas ur och ersättas av ämnen som är
miljöanpasssade till en långsiktig hållbar utveckling. Exempel på ämnen som
är dokumenterat bioackumelerbara, persistenta och giftiga är bly och
kadmium. Inom PVC-branschen och olika medlemsländer inom EU pågår ett
intensivt arbete med PVC-problematiken. Resultat från dessa olika instanser
bör avvaktas innan något eller några nationella beslut fattas.
4.2 Flamskyddsmedel
De två flamskyddsmedlen PBDE och PBB är ämnen som är under
diskussion och som för närvarande  undersöks  av Frankrike och England
inom EU-samarbetet. PBDE tillverkas inte i Sverige men importeras och
används som flamskydd för bl.a gummikablar. PBDE kan ingå i
elektroniska komponenter och andra varor som importeras. Det kan
finnas i bilar och i elektriska apparater. Före 1990-talet användes PBDE
även i svenska textilier. Idag kan PBDE förekomma i importerade
textilier och stoppade möbler. Cirka 120 ton PBDE importerades som
kemisk produkt 1997 huvudsakligen för användning i kabel. För
närvarande pågår ett  arbete med att helt utfasa PBDE.
PBB används som tillsats i plast- och gummitillverkning. Det finns ingen
registrerad import av PBB till Sverige. PBB kan också ingå i alla slags varor
som innehåller elektronik. Mängden PBB som importerades i varor har
beräknats till cirka 10 ton per år.
PBDE och PBB har uppmärksammats internationellt. Inom OECD har
branschorganisationer gjort frivilliga överenskommelser för PBDE och PBB.
EU har regler om att PBB inte får användas i textilier med hudkontakt. Inom
EU:s program för existerande ämnen pågår utvärdering av risker för hälsan
och miljön med PBDE.
Det är viktigt att Sverige här avvaktar resultaten av ländernas arbete och
inte tar egna initiativ utan att ha sett resultaten av det gemensamma
kemikaliearbetet som pågår inom EU. Skulle Sverige ta egna initiativ utanför
samarbetet skulle detta uppfattas som att vi inte godkände det Europeiska
kemikalieprogrammet och det skulle få allvarliga konsekvenser för ett
fortsatt samarbete. Om de aktuella bromerade flamskyddsmedlen visar sig ha
sådana egenskaper och medföra sådana risker att användningen bör
begränsas, måste det ske på en nivå över den nationella, d.v.s. på EU-nivå
eller ännu hellre med global omfattning. Detta både p.g.a. att eventuella
restriktioner skall ha genomslagskraft hos de utomeuropeiska producenterna
och för att tekniska handelshinder och en ogynnsam konkurrenssituation för
svensk industri inte skall uppkomma.
4.3 Avfall
Sverige har infört producentansvar för ett flertal områden som
returpapper, förpackningar, batterier och däck. Principen är att det är
producenten som har den största kunskapen och kännedomen om
produkternas innehåll och egenskaper. På många håll finns ingen
kunskap eller har inga system utvecklats för att omhänderta uttjänta
varor. Många ämnen som till exempel tidigare ansågs som
utomordentliga tillsatser eller material i produkter klassas idag som
riskfyllda och hälsoskadliga. Det finns såväl ekonomiska incitament som
miljömässiga skäl att utöka kunskapen och tekniken för att ta sig an
riskfyllda ämnen i produkter.
Ett område som växer lavinartat är elektroniska produkter vari bland annat
finns olika riskfyllda ämnen. Då elektroniken genomsyrar en mångfald av
dagens produkter finns anledning att på ett mer systematiskt sätt kartlägga
var risker finns, var det finns kommersiellt intressanta ämnen att ta till vara.
Det finns till exempel guld, silver , platina m.m. att utvinna ur elektroniskt
avfall. På samma sätt som det finns stora såväl miljö- som materialvinster att
hämta från elektroniskt avfall, finns det stora vinster i kunskapen om olika
material inom såväl byggsektorn som andra områden.
Krav på dokumentation finns idag inom många varugrupper. Dock finns
inget samlat grepp och enkel tillgänglighet att komma åt data. Idag
förekommer ett försök med att dokumentera alla ingående komponenter i ett
flygplan, vilket bland annat underlättar kommande skrotning. Detta samlas i
en databas. Skulle dokumentation för olika varor och produkter samlas i
olika databaser blir tillgängligheten svåråtkomlig för praktiskt bruk.
Branschorganisationerna bör därför ta initiativ till att införa system med
databaser där komponenter registreras i olika varor med enkel åtkomlighet.
4.4 Innehållsdeklaration av varor
För kemiska produkter finns ett lagstadgat system för produktinformation
som omfattar produktmärkning och varuinformationsblad. Leverantörer
av kemiska produkter är skyldiga att anmäla sina produkter och deras
innehåll till Kemikalieinspektionens produktregister. Förutom den
obligatoriska miljömärkningen finns även olika system för positiv
miljömärkning. Exempel på sådana är:
- Svanen är ett frivilligt nordiskt system. Märkningen fastställs i det
nordiska samarbetsorganet.
- Bra miljöval/Falken är ett nationellt märkningssystem. Kriterierna fast-
ställs av Naturskyddsföreningen.
- EU-blomman är ett gemensamt märkningssystem inom EU. En referens-
grupp medepresentanter för industrin, handeln, konsumentorganisationer,
miljöorganisationer och myndigheter är knuten till EU-kommissionen
och fastställer kriterierna.
För att kunna bedriva ett effektivt och marknadsanpassat miljöarbete är
innehållsdeklarationer med information om farliga egenskaper hos en
vara av största betydelse. Förutom denna information behövs även miljö-
och hälsoinformation på varor. En omfattande världshandel och
komplexa produktionskedjor gör det svårt att få kunskap om vad varor
tillverkade i utlandet innehåller då merparten av varorna kommer till
Sverige genom import. Arbetet med att få till stånd ett omfattande system
med miljövarudeklarationer för varor måste därför ligga på
internationellt samarbete, framför allt inom EU.
Det nationella arbetet får naturligtvis inte försummas även om tonvikten
ligger på internationellt arbete. Näringslivet bör här vara en viktig part
genom att ta initiativ till hur kemikaliefrågorna skall hanteras i de olika
branscherna.
4.5 Substitutionsprincipen
Kertstin Nibleus som var generaldirektör för Kemikalieinspektionen
uttalade: "Substitutionsprincipen skall hanteras med sunt förnuft och
kunskapsbaserad intuition." Vi instämmer i detta uttalande.
Lagen om kemiska produkter (LKP) slår fast: "Den som hanterar eller
importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de
försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skador på
människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas
som kan ersättas med mindre farliga produkter."
Första meningen uttrycker den s.k. allmänna aktsamhetsregeln eller för-
siktighetsprincipen. Andra meningen uttrycker vad som brukar kallas
produktvalsregeln eller utbytesregeln. Denna grundar sig på den s.k.
substitutionsprincipen, vilken innebär att man ständigt skall sträva efter att
ersätta farliga ämnen och produkter med mindre farliga.
Vi anser att substitutionsprincipen är viktig och lika naturlig som självklar
och instämmer till fullo i dess grundidé. Vad gäller produktvalsregeln blir det
mer komplicerat. Den inrymmer nyanser och tolkningsvariationer som kan
skapa osäkerhet och i vissa fall problem. Graden av farlighet och riskens
storlek måste på ett nyanserat sätt styra produktval och produktbyte. Dessa
bör baseras på riskanalys och dokumenterad kunskap. En viss risknivå måste
kunna accepteras utan att produktvalsregeln aktualiseras.
Svårigheter kommer alltid att uppstå vid avvägningar när substitutions-
principen skall tillämpas, dock måste marginella riskreduktioner till stora
kostnader anses som mindre meningsfulla. Vid val eller utbyte av produkt
bör kostnader och tekniska svårigheter stå i rimlig proportion till den vinst
som görs i form av lägre farlighet eller mindre risk. En avvägning bör ske så
att insatta åtgärder gör den största nyttan och alternativa ämnen är likvärdigt
utredda så att de kan bedömas och jämföras i samma riskavseende.
4.6 Kemikalier i förorenade områden
Ett förorenat område är mark, grundvatten, sediment etc där halterna av
vissa kemikalier påtagligt överskrider bakgrundshalten i området.
Föroreningarna kan utgöra ett hot mot miljön och/eller människors hälsa.
Hotet kan vara akut eller kanske något som först manifesterar sig i en
mer avlägsen framtid. Utsläpp av olja och kemikalier, lakvatten från
deponier, läckande underjordiska tankar och användning av
bekämpningsmedel är exempel på källor till mark och
grundvattenföroreningar.
Enbart i Västeuropa har man identifierat mer än 300 000 platser med känd
eller misstänkt markförorening. Naturvårdverket uppskattar att det finns ca
22 000 lokalt förorenade områden i Sverige. Kostnaderna för sanering kan
vara betydande och kan uppgå till miljontals kronor för ett enda objekt. I
Sverige har man - i motsats till länder som exempelvis Nederländerna,
Belgien och USA - förhållandevis sent beaktat markföroreningsfrågorna i
miljöskyddsarbetet och i planeringssammanhang. Kunskaperna om metoder
för såväl riskbedömningar som teknik för riskreduktion och efterbehandling
är därför ännu relativt begränsade.
Det är viktigt att det bedrivs ett systematiskt arbete för att kartlägga
områden där det redan existerar eller där man kan misstänka markför-
oreningar. Det är också viktigt att de bedömningsgrunder som används för att
riskklassa ett område leder till att efterbehandligen blir effektiv, både ur
riskreduktionssynpunkt och kostnadssynpunkt.
5 Kemikalieinspektionen (KemI)
Kemikalieinspektionen arbetar för att förebygga skador på människor
och miljö från kemiska och biotekniska produkter. Visionen är att
kommande generationer lever med god hälsa och miljö i ett hållbart
samhälle.
Enligt Kemikalieinspektionens verksamhetsplan skall målet nås genom att
nationellt, i EU eller i övrigt internationellt
- se till att tillverkare, importörer och säljare tar sitt ansvar för att
produkter och varor hanteras säkert,
- verka för att mindre skadliga produkter och varor utvecklas,
- påverka användare och andra aktörer att minska riskerna t.ex. genom att
efterfråga bättre riskinformation och välja mindre farliga produkter,
- tillsammans med andra länder ta fram gemensamma villkor och regler
och kontrollera efterlevnaden,
- granska och godkänna bekämpningsmedel innan de får användas,
- påverka forskning och utveckling och på annat sätt verka för att
kunskaper om kemikalieflöden och kemikalierisker tas fram och sprids
vidare,
- samarbeta med och ge stöd till regional och lokal tillsyn samt sektors-
myndigheter.
Arbetet sker i samspel med andra aktörer som institutioner för forskning,
utveckling och utbildning, industri, handel, fackliga organisationer,
miljöorganisationer och centrala samt regionala och lokala myndigheter.
5.1 Finansiering
Enligt budgetpropositionen 1999/2000:1 finansieras
Kemikalieinspektionens verksamhet huvudsakligen med avgifter.
Intäkterna beräknas till 77,2 milj SKR för år 2000 varav 56,7 mkr från
kemikalieavgifter och 19,4 mkr från bekämpningsmedelsavgifter. Av
dessa avser 18,2 mkr täcka kostnaderna år 2000 och 1,2 mkr föregående
år. Mot bakgrund av de ansträngda resurser, speciellt avseende
bekämpningsmedelsärenden, som Kemikalieinspektionen redovisat,
beräknas ett engångsbelopp om 3 mkr för att under kommande år
möjliggöra en utjämning av ärendebalansen. Det totala anslaget för 2000
föreslås till 83.712.000 kronor efter justeringar samt pris- och löneupp-
räkning.
5.1.1 Balans mellan avgifter och statsbudgetfinansiering
Under tidigare år har framför allt två diskussioner förts angående KemI:s
finansiering. Den ena rör rättvisan i avgiftsuttaget för små och stora
företag. Den andra frågan gäller hur stor andel av KemI:s verksamhet
som skall avgiftsfinansieras och hur stor del som bör finansieras med
statsbudgetmedel.
Under verksamhetsåret har uppdagats att KemI varken hinner med den
nationella prövningen av bekämpningsmedel eller att delta i det inter-
nationella EU-arbetet. Protester har kommit från Industrin för Växt- och
Träskyddsmedel (IVT) mot nedskärningar inom KemI och mot orimligt
långa handläggningstider. Det finns exempel på att handläggningstid för
bekämpningsmedel kan sträcka sig upp mot fyra år.
Bakgrunden till detta är komplex. Neddragning av resurser och personal-
minskningar är starkt bidragande orsaker. KemI:s årsomsättning minskar på
några år med drygt 20 % och mycken verksamhet som är framgångsrik måste
dras ned. Detta får effekter på:
- Sveriges påverkan på EU:s miljöpolitik,
- ambitionsnivån i det nationella arbetet med bekämpningsmedel,
- handläggningstiderna som blir oacceptabelt långa.
Situationen för kemikaliearbetet är mycket ansträngd och föranleder en
diskussion om KemI:s framtida finansiering. Principen för finansiering
av miljöarbete är allmänt vedertaget att "förorenaren betalar" enligt
Pollutor Pays Principle (PPP). Detta är grundprincipen enligt
miljöbalkens prövning och tillsyn och täcker en stor del av KemI:s
verksamhet som tillsyn och vägledning, riskbedömning samt största
delen av riskbegränsningar.
Detta är dock inte de enda verksamheter som KemI arbetar med, utan här
bedrivs även ett omfattande internationellt arbete och visst stöd till andra
länder. Sveriges riksdag har även mycket långtgående ambitioner vad gäller
kemikalier. Ett tydligt exempel på detta är regeringens beslut i augusti 1999
att KemI skall ha ett särskilt ansvar för ekologisk utveckling. Enligt
Miljödepartementet innebär detta bl.a.: "Det särskilda sektorsansvaret för
myndigheten skall integrera miljöhänsyn och resurshushållning i sin
verksamhet samt verka för att arbetet mot ekologisk hållbarhet förs framåt
inom hela myndighetens sektor." För detta har inga ytterligare medel
anslagits utan arbetet skall utföras inom ramarna. Detta är endast ett exempel
på hur regeringen ålägger myndigheten arbetsuppgifter utan att anvisa medel.
Samtidigt som KemI skall genomföra besparingar läggs alltfler ambitiösa
politiska arbetsuppgifter på myndigheten. Då inte ramarna och avgifterna
räcker till innebär detta att myndigheten inte klarar sina uppgifter och att
personalen känner sig otillräcklig.
Vi anser att Sverige skall ha höga ambitioner för att minimera riskerna
med kemikalier och att vi skall med full kraft deltaga i det internationella
kemikaliesamarbetet. Detta fordrar dock att tillräckliga resurser avsätts för
ändamålet. Det är orimligt att tillverkare, importörer och industri skall stå
för
höga internationella åtaganden samt vissa verksamheter av särskild karaktär.
Sådana bör inte avgiftsfinansieras. När Kemikalieinspektionen påförs ut-
redningar eller andra extra arbetsuppgifter måste tillräckliga resurser
tillföras
så att Kemikalieinspektionen har en rimlig möjlighet att klara de extra
åtagandena. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till
hur en ökad statsbudgetfinansiering skall utformas taget i beaktande att det
måste finnas en rimlig avvägning mellan påförda arbetsuppgifter och
tilldelningen av resurser.
5.1.2 Avgiftsfinansiering för små och stora företag
Kemikalieavgifter som är en stor del av KemI:s intäkter grundas på
kvantiteter. Avgiften tas ut från ett ton till hundratusen ton. Över denna
nivå tas ingen avgift ut. Många mindre företag och importörer upplever
det nuvarande systemet som orättvist då vikt inte står i relation till värdet
av produkterna. Det finns såväl fördelar som nackdelar med nuvarande
system, dock måste de mindre företagens kritik tas på allvar. Regeringen
bör därför få i uppdrag att se över nuvarande avgiftssystem för
kemikalieavgifter så att större hänsyn tas till de mindre företagen och
importörerna.
6 Internationell verksamhet
Många problem förknippade med kemikalier kan inte lösas på nationell
nivå. Det är idag omöjligt för ett enskilt land att avstå från att handla med
varor från omvärlden och kemikalier passerar gränser i varor varje dag.
Vattenströmmar och vindar är också globalt spridande av kemikalier.
Gemensamma verksamheter inom regleringen av kemikalier på global
nivå och inom EU fortskrider idag och det är viktigt att detta arbete inte
minskas i omfång. En ökad handel med miljöanpassade, bärkraftiga
produkter leder till en förbättring av miljötillståndet i världen.
6.1 EU
Den europeiska gemenskapen har som ett av sina mål att upprätta en
gemensam inre marknad. En viktig förutsättning är att samma regler
gäller överallt på marknaden. I och med medlemskapet i EU deltar vi i en
marknad med femton länder som har en gemensam lagstiftning om
kemikalier. Den gemensamma lagstiftningen ger möjlighet att påverka
vilka kemikalier som används och släpps ut i grannländerna. Detta är av
särskilt stor betydelse för de föroreningar som sprids genom luft och
vatten. Sverige bör därför aktivt arbeta för att skärpa den gemensamma
lagstiftningen på kemikalieområdet.
EU-kommissionen försöker finna nya vägar och lösningar för hur
riskbedömningen av existerande kemikalier och en säker kemikaliehantering
skall kunna utformas. Det handlar om att identifiera problemen inom det
nuvarande systemet och att hitta effektivare sätt för samarbete mellan
myndigheter i medlemsländerna, kommissionen och industrin. Samtidigt vill
varken EU-kommissionen, myndigheterna eller kemiindustrin göra avkall på
vetenskapligt grundade, noggranna utvärderingar av riskerna sedda i ett
helhetsperspektiv. Alla skulle förlora på att byta kända risker mot okända.
6.2 Internationella konventioner och liknande på miljövårds-
och kemikalieområdet
Konventioner på miljövårdsområdet är betydligt vanligare än
konventioner på kemikalieområdet. Emellertid regleras utsläpp av
kemiska ämnen i form av föroreningar i många miljövårdskonventioner
varför  kemikalier berörs i ett tämligen stort antal konventioner.
De konventioner som Sverige ratificerat för skydd av den marina miljön är
10 till antalet. Bland de mer betydelsefulla återfinns MARPOL-konventionen
om förhindrande av föroreningar från fartyg, Helsingforskonventionen
(HELCOM) om skyddet av Östersjöns miljö samt Pariskonventionen
(OSPARCOM; en sammanslagning av Oslo- och Paris-konventionerna) om
skyddet av Nordostatlanten.
För skydd av lufthavet finns inte mindre än 14 konventioner, 8 av dessa
kan dock sägas vara ändringar och tillägg till tidigare konventioner på
området. Bland de mest betydande återfinns Genèvekonventionen om
långväga gränsöverskridande luftföroreningar (LRTAP), konventionerna för
skydd av ozonskiktet samt FN:s ramkonvention om klimatförändringar.
Natur och naturresurser (flora och fauna) skyddas av 10 olika
konventioner. Även här är vissa av dem ändringar eller tillägg till tidigare
konventioner. Den kanske viktigaste är Rio-konventionen om biologisk
mångfald, den så kallade Agenda 21.
Ytterligare konventioner är Baselkonventionen, som reglerar hanteringen
av avfall, och konventioner som hanterar gränsöverskridande miljökonse-
kvensbeskrivningar och industriella olyckor samt allmänhetens tillgång till
miljöinformation och deltagande i beslutsfattande på miljöområdet.
En mer kemikalieinriktad konvention är Rotterdamkonventionen, även
kallad PIC-konventionen från den rutin (Prior Informed Consent) som införs.
Konventionen skall bidra till bättre kontroll av handeln med mindre
önskvärda kemikalier och bekämpningsmedel. Särskilt u-länderna förväntas i
och med detta slippa oönskad import av de i denna FN-konvention listade
ämnena.
Inom FN pågår också diskussioner om att vidta åtgärder mot de POP-
ämnen (POP = Persistent Organic Compound) som är internationellt erkända
som problemämnen. Dessa insatser förväntas så småningom resultera i en ny
konvention.
Arbetet med att begränsa POP-substanser pågår förutom på FN-nivå också
inom OECD, inom EU och i enskilda stater, bl a Sverige. Samordningen av
arbetet på de olika nivåerna, liksom motiven, ambitionsnivåerna och de
tillgängliga resurserna, varierar emellertid betydligt. Intergovernmental
Forum on Chemical Safety (IFCS) har därför bildats. Syftet med denna av
FN-organet WHO administrerade organisation, är att förbättra koordina-
tionen mellan de nationella och internationella åtgärderna för ökad kemi-
kaliesäkerhet. Överläggningarna sker på regeringsnivå med både nationella
myndigheter och vissa organisationer som rådgivare.
De nationella sakmyndigheterna har också en egen organisation, Inter-
Organization Programme for the Sound Management of Chemicals (IOMC),
vars syfte är att verka för just det som anges i organisationens namn.
Avslutningsvis kan nämnas den kemikalierelaterade konvention som
sannolikt har minst med miljö att göra, nämligen konventionen om kemiska
vapen.
6.2.1 Nordsjökonferensen
Nordsjöländernas miljöministrar har i Nordsjökonferensen ett forum för
att diskutera havsmiljön inom området. Under årens lopp har ett antal
deklarationer undertecknats av Sverige. Vid den fjärde
Nordsjökonferensen år 1995 enades deltagarna om en ny
kemikaliepolitik. I konferensens slutdokument - Esbjergdeklarationen -
slogs fast att alla utsläpp av "hazardous substances" ska upphöra inom en
generation (25) år. Det långsiktiga målet är att bakgrundsnivåerna i
miljön är nära noll för naturfrämmande ämnen samt nära
bakgrundsnivåerna för naturligt förekommande ämnen (det s.k.
Generationsmålet). I Esbjergdeklarationen definieras "hazardous
substances" som ämnen eller grupper av organiska ämnen som är
persistenta, bioackumulerbara och toxiska.
Sverige arbetar för närvarande för att kriteriet toxiska skall negligeras och
alla ämnen som är persistenta och bioackumulerbara, oavsett giftighet, skall
fasas ut eller förbjudas. Förutom det toxiska kriteriet släpper man nu också
kravet att det skall handla om ämnen i havsmiljön och vill att kravet skall
omfatta all användning av sådana ämnen, även om de inte förekommer eller
släpps ut till havsmiljön.
Skall Sverige ha en högre ambitionsnivå än Esbjergdeklarationen? Frågan
diskuteras och kan ses från olika synvinklar. Skulle Sverige frångå den
deklaration vi har undertecknat och till exempel anse att toxiteten ej behöver
vägas in för att stoppa vissa ämnen kan, trovärdigheten i det internationella
samarbetet komma att ifrågasättas, samtidigt som svenskt näringsliv kan få
problem med import av varor. Hur skall en importör kunna hävda att Sverige
har förbjudit vissa ämnen när det inte finns en bredare internationell samsyn
och vi undertecknat en deklaration som vi frångår? Vi anser att Sverige först
skall klara av Esbjergdeklarationen innan vi går vidare med arbetet att fasa ut
enbart persistenta och bioackumulerbara ämnen, vilket bör ske internationellt
samordnat.

7 Hemställan

7 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att analysera risk och nytta vid säkerhetsarbetet
på kemikalieområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om PVC,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flamskyddsmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kemikalier och komponenter i avfall,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om innehållsdeklaration i varor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om substitutionsprincipen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Kemikalieinspektionen avseende balans mellan
avgifter och statsbudgetfinansiering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Kemikalieinspektionen avseende avgifts-
finansiering för små och stora företag,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Nordsjökonferensen.

Stockholm den 1 oktober 1999
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)
Ola Sundell (m)