Bevarandet av den biologiska mångfalden måste stå högt på den miljö-
politiska agendan såväl på nationell som internationell nivå. För oss i
Europa utgör EU-samarbetet en naturlig samarbetsbas när det gäller att
uppnå viktiga mål på detta område. Bevarandet av naturvärden är nära
förknippat med andra miljöpolitiska åtgärder som t.ex. kampen mot för-
surningen och gränsöverskridande luftföroreningar. Sverige måste vara
pådrivande i internationella fora när det gäller olika former av åtgärder
med syfte att värna naturen och dess mångfald.
De areella näringarna och biologisk mångfald
Skogen är viktig när det gäller livsbetingelserna för biologisk mångfald.
Detsamma gäller jordbrukslandskapet. I skogen finns ca 1.900 rödlistade
arter och många av dessa är beroende av gammal skog. Inom odlings-
landskapet finns ca 2.000 av landets rödlistade arter.
När det gäller skogen och bevarandet av naturvärden så har mycket hänt
under senare år. Skogsvårdslagens jämställda mål, produktionsmålet och
miljömålet, utgör en viktig grund för bedrivande av skogsbruk i landet.
Värdefulla insatser har gjorts av såväl skogsvårdande myndigheter som inom
näringen. Aktionen "Grönare skog" är en sådan åtgärd. Nyckelbiotopinvente-
ringen har också varit angelägen i detta sammanhang. Inom skogsnäringen
har medvetenheten om naturvärden alltmera kommit att prägla produktions-,
avverknings- och skötselmetoder. De privata skogsägarnas intresse för
frågorna har klart kunnat vidimeras i samband med nyckelbiotopinvente-
ringen. Det är angeläget att ett positivt samarbete kan upprätthållas och
vidareutvecklas när det gäller viktiga bevarandefrågor.
Det svenska odlingslandskapet har under några tiotal år genomgått en stor
förändring. I dag utgör endast ca 7% av landets yta odlad mark. Denna
odlingsmark är av oskattbar betydelse för den biologiska mångfalden inom
dessa områden. Viktiga partier finns inom slåtter-, ängs- och betesmarkerna.
Detta är dock arealer som minskar i yta på ett oroväckande sätt. Gräns-
områdena mellan det öppna odlingslandskapet och skogen är också rika på
naturvärden.
Skogsbryn, åkerholmar, dikesrenar, stenrösen m.m. utgör viktiga biotoper
för olika värdefulla arter. Betande djur är också nödvändiga "miljöarbetare".
Detta är områden som är värda att bevara. Genom medlemskapet i EU och
de miljöersättningar som därmed kunnat utgå har angelägna insatser kunnat
göras ur bevarandesynpunkt. Bönderna har fått möjlighet till ersättning för
viktigt miljöarbete, sådant arbete som inte är lönsamt på företagsmässiga
grunder. Genom detta har vi fått billigt miljöarbete utfört och stora gemen-
samma miljövärden har kunnat vårdas.
Tyvärr hamnade regeringen snett från början genom orimliga inhemska
regelverk, vilket vi starkt kritiserat fån moderat sida. Regelverken var
krångliga och i många fall utformade så att de motverkade miljöintressena
och värnandet av mångfalden. Detta kunde gälla såväl grundreglerna som
skötselkraven. Så kunde t.ex. kravet på öppna gräsytor vara utformat så att
värdefulla trädpartier eller enstaka träd måste tas bort om ersättning skulle
utgå. Likaså kunde skötselkrav vara så preciserade att man inte kunde
anpassa verksamheten utifrån vad som var bäst för området ifråga, om
målsättningen var bevarad mångfald.
Nu har tyvärr regeringen misskött frågan om EU-ersättningar på ett sådant
sätt att ersättningsnivåerna minskar. Detta är allvarligt. I denna situation
måste bevarandefrågorna och de nationella ersättningsnivåerna bli föremål
för noggrann bedömning så att skadan kan begränsas. Vi kräver en revide-
ring av regelverken så att den del som skall gå till att bevara biologisk mång-
fald i odlingslandskapet bättre anpassas till givna naturliga förutsättningar
och mindre baseras på rigida centrala regler.
Vi ser mycket allvarligt på de minskade öppna arealerna i det agrara
landskapet. Den viktigaste faktorn i detta sammanhang är ett konkurrens-
kraftigt svenskt jordbruk som bas på landsbygden, detta kombinerat med
ersättningar för det miljöarbete som utförs inom jordbruksföretagen för
bevarandet av biologisk mångfald. En minskande jordbrukssektor utgör det
allvarligaste hotet mot mångfalden i många svenska bygder.
Vatten och våtmarker
Från moderat sida har vi arbetat för en klarare politik när det gäller
bevarandet och utvecklingen av våtmarker. Det är bra att bättre
förutsättningar för detta nu finns inom miljöprogrammet. Men vi anser
att man måste gå vidare. Detsamma gäller kommunala reningsverk med
kvävefällor där man kan förena arbete mot negativ miljöpåverkan med
bevarad och utvecklad biologisk mångfald. Detsamma gäller kalkningen
av sjöar och vattendrag. Vi har tidigare starkt kritiserat regeringen för
bristande insatser på detta område. Även nu finns det anledning påtala att
inom ramen för en kommande nationell kalkningsplan får inte redan
kalkade sjöar och vattendrag lämnas åt sitt öde. Många års insatser är då
meninglösa. En annan prioritering kan medföra en sådan risk, vilket vi
vill varna för.
Miljöforskningen
Politiska beslut och åtgärder skall vara baserade på fakta och kunskap. På
miljöområdet är detta inte minst viktigt. Utan faktaunderlag kan
beslutade vissa åtgärder vara utan effekt eller rent av skadliga på sikt.
Miljöforskningen har varit satt på undantag, vilket vi kritiserat.
Dessbättre har regeringen nu ändrat sig så att Naturvårdverket på nytt
erhåller ett forskningsanslag. Vi hälsar detta med tillfredsställelse, men
anser samtidigt att åtgärden inte är tillräcklig varför vi föreslår ett ökat
anslag till miljöforskning. Det är då också viktigt att betona
forskningsinsatser för bevarande av biologisk mångfald. Vi anser att
ytterligare forskningsinsatser skall göras på detta område bl.a. när det
gäller bevarandevärden inom kulturlandskapet.
Ägande och förvaltning
Nationalparker skall ägas av staten, medan naturreservat med fördel kan
ägas av enskilda, organisationer, företag eller kommuner. Vi anser att
man kan komma mycket längre när det gäller enskilt ägande och
förvaltning av naturreservat, nyckelbiotoper eller andra
bevarandeområden. Efter beslut om bevarande och upprättande av
skötselplaner och skötselföreskrifter är det en fördel om ägandet och
skötseln stannar kvar i enskild ägo. Skötseln kan i många fall bli mera
praktisk och kostnadseffektiv med en sådan uppläggning, samtidigt som
sysselsättningen på landsbygden kan främjas. Sådant skötselarbete kan
för somliga kombineras med annat arbete på orten. Naturvårdsavtalen är
en god början på en sådan inriktning och nu bör man gå vidare på
samma väg.
Privata markägare skall ha ersättning för det intrång i äganderätten som
bevarandeåtgärder medför, sådana åtgärder som går längre än vad skogs-
vårdslagen anger. Många markägare kommer ändå att på frivillig väg gå
längre i bevarande utan att kräva ersättning. T.ex. när det gäller mindre
nyckelbiotoper och för att uppnå detta är det viktigt att goda relationer kan
upprätthållas mellan ägare och myndigheter. Det är angeläget att kontakt
med markägarna tas i ett tidigt skede.
Fjällvärlden
Svenska fjällområden hör till Europas mest värdefulla och orörda natur.
Viktiga delar av fjällmiljön hotas i dag av markslitage till följd av turism
och betestryck. Även försurningen skapar problem. För framtiden måste
dessa verksamheter kunna bedrivas inom ramen för en hållbar
utveckling. Från flera platser har omfattande renbetesskador, i form av
vegetations- och trampskador på fjällen, rapporterats. Trampskadorna
kan i sin tur förorsaka avvattning i sluttningarna som sedan medför
markerusion. Vegetationsskador i fjällen läker långsamt. Vissa lavar
behöver 30-40 år för att komma tillbaka.
Det är viktigt att möjligheter skapas för en långsiktig renskötselverksamhet
inom renbeteslandet. För att detta skall bli möjligt måste en balans uppnås
mellan betestrycket och markens reproduktionsförmåga. Målet måste vara en
kombination mellan en livskraftig rennäring och en hållbar utveckling när
det gäller fjällmiljön.
Forskningsprojekt har genomförts när det gäller frågan om förslitnings-
skador på fjällmiljön. Vad som behövs är nu en samlad bedömning när det
gäller frågor som berör renbetesskötsel, turism och annan verksamhet som
negativt kan påverkar naturen i fjällområdena.
Hav och kuster
Sambandet mellan miljöförstöring i haven i kustområdena är till stor del
en internationell fråga. Detta innebär att det också krävs en mellan
staterna gemensam kartläggning och redovisning av de förorenande
ämnen som tillförs haven.
För svenskt vidkommande gäller detta inte minst Östersjön men även
Västerhavet. EU:s utvidgning österut skapar här nya möjligheter när det
gäller att komma tillrätta med dessa problem. Östutvidgningen är därför
också en angelägen miljöfråga. Gemensamma och tvingande miljöregler för
Östersjöns strandstater innebär att näringsämnen och andra föroreningar till
Östersjön kan minska. Det är rent av så att utan detta gemensamma arbete
blir det utomordentligt svårt att klara miljöproblemen. Även innan den
formella östutvidgningen är klar måste det gemensamma arbetet
vidareutvecklas och intensifieras. Detta gäller också frågan om fiskekvoter
och fiskemetoder. Sverige måste på ett ännu mera aktivt sätt arbeta för att få
till stånd gemensamma lösningar på miljöproblemen i Östersjön. Detsamma
gäller Västerhavet.
Forskningen och miljöövervakningen är också angelägen. Även här måste
man nå gemensamma former och lösningar för att uppnå bästa möjliga
resultat. Splittrade insatser kan medföra "dubbla budskap" vilket medför att
respekten för informationen minskar.
Det är också angeläget att komma tillrätta med oljespillet från båtarna. I
takt med ökad trafik ökar också dessa problem, och risken för större
katastrofer kan vara överhängande. Problemen kan bero på bristande
hantering, eller brister på fartygen. När det gäller dessa föroreningsproblem
måste man bli mera aktiv på såväl nationell som internationell nivå. Även här
kan EU bidraga med skärpta regler och klarare målsättningar.
Medel för bevarande
Vi hälsar med tillfredsställelse de ökade anslagen i budgetpropositionen
för bevarande av den biologiska mångfalden. Anslagen är viktiga och
behovet är stort. Från moderat sida vill vi ta ytterligare ett steg genom att
återupprepa vårt tidigare lagda förslag, innebärande att ytterligare
värdefulla naturmiljöer skall säkras genom försäljning av statens
AssiDomän-aktier. Det ligger inget egenvärde i att staten äger produktiv
skogsmark, däremot ligger det ett stort värde i att viktiga naturvärden kan
skyddas.
Av försålda AssiDomän-aktier bör en miljard kronor användas för
bildande av en fond för "bevarande av biologisk mångfald". Fonden bör
också vara öppen för donationer. Donationsvillkoren skall vara flexibla, så
att donatorerna själva kan framställa önskemål. Detta kan t.ex. gälla att
donatorn i fråga vill att medlen skall användas inom ett visst projekt eller en
viss region, eller för bevarande av en speciell biotop eller hotad art.
Fondens styrelse skall vara självständig, så till vida att inga politiska
företrädare skall ingå. Däremot bör företrädare för de areella näringarna,
skogsindustrierna, Naturvårdsverket, forskarsamhället och de ideella natur-
vårdsorganisationerna ingå.
Artdatabankens chef bör vara ordförande i fondens styrelse.
Genom bildandet av en fond för bevarande av den biologiska mångfalden,
kan detta miljöarbete få en bredare förankring. Kunskap och kompetens kan
förenas med idealitet. På så vis kan man få ut bästa möjliga resultat, sam-
tidigt som man kan enas om att satsa på de mest bevarandevärda arterna eller
miljöerna.
Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen i enlighet med vad
som ovan anförts om bildandet av en fond för bevarande av den biologiska
mångfalden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om biologisk mångfald,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om medel för bevarande.