Som bakgrund till min motion vill jag börja med att referera till gällande
lagstiftning.
Sedan 1994 råder producentansvar för förpackningar i Sverige. Det
innebär att den som tillverkar, importerar eller säljer en vara är skyldig att
ta
hand om den uttjänta förpackningen när den använts.
Kommunernas tidigare monopol att omhänderta allt hushållsavfall har
därmed kommit att delas med producenterna. Producentansvaret innebär att
det är producenterna som skall svara för insamling, bortforsling och
omhändertagande av förpackningsavfallet. Producenterna har både det
fysiska och ekonomiska ansvaret för hanteringen.
Konsumenterna har en skyldighet att källsortera förpackningarna och skall
enligt förordningen om producentansvar "lämna dem för bortforsling i de
insamlingssystem som producenterna tillhandahåller".
I den reviderade förordningen (1997:185) anger regeringen de nationella
återvinningsmålen som producenterna skall uppnå, Naturvårdsverket är
tillsynsmyndighet på central nivå.
Syftet med producentansvaret anges vara att minska mängden avfall, spara
på jungfruliga råvaror samt medverka till en miljöanpassad varuproduktion.
Hur organiseras producentansvaret i praktiken?
För att uppfylla producentansvaret har "producenterna", dvs. alla företag
som tillverkar, importerar eller säljer en förpackning eller förpackad
vara, gått samman och bildat materialbolag. Materialslagen är wellpapp,
papper och kartong, plast, metall (såväl stålplåt som aluminium) samt
glas. Pantbelagda förpackningar av dessa material omfattas inte av
producentansvaret utan tas om hand på annat sätt.
Insamlingen i kommunerna sköts av entreprenörer, kommunala eller
privata, på uppdrag av materialbolagen.
För gemensam information till hushåll och andra användare samarbetar
materialbolagen genom Svenska Förpackningsinsamlingen AB. Material-
bolagens verksamhet finansieras genom förpackningsavgifter som baseras på
mängden använt förpackningsmaterial hos den som "fyller" förpackningen
eller importerar den färdigförpackade varan. Förpackningsavgifterna samlas
in av ett gemensamt bolag, Reparegistret AB, dotterbolag till fyra av
materialbolagen.
Producentansvaret för förpackningar "går inte ihop" ekonomiskt. Kost-
naderna för att samla in och bearbeta materialen överstiger intäkterna från
försäljning av den nya avfallsråvaran. Dessa förpackningsavgifter uppgår f.n.
till ca 700 miljoner kronor i producentledet.
Avsikten är att bygga insamlings- och återvinningsstationer över hela
landet, totalt ca 7.000 återvinningsstationer med minst 35.000 behållare.
Utvärdering av producentansvaret för förpackningar
efterlyses
Det nya system som införts har föranlett betydande organisatoriska för-
ändringar och tillkommande kostnader. För kommunerna har en
inarbetad rutin för renhållningen kraftigt ändrats men kostnaderna har
inte minskat på det sätt som förutsågs när producentansvaret infördes. I
stället har kommunerna fått nya kostnader för administration (för
bygglov t ex), tillsyn och städning samt hantering av medborgarnas
frågor och klagomål.
Konsumenterna har fått ökade kostnader, dels genom prishöjningar på
varor som belastats med förpackningsavgifter - och det är i stort sett alla
varor som över huvud taget distribueras till konsument eller annan för-
brukare -, dels genom egna kostnader och merarbete för sortering, rengöring
och transport till insamlingsställen. Kostnaden för ett normalhushåll har
beräknats till 400-1.000 kronor/år, den egna tiden inte medräknad.
Företagen har fått ökade kostnader för inköp av förpackningsmaterial och
- inte minst - för ökad administration för avgiftsberäkningar och kontroll.
Av den granskning som utförts av Riksdagens revisorer framgår det att de
samlade kostnaderna för källsorteringen av förpackningar är stora. Hur stora
vet man inte och efterlyser därför en grundlig samhällsekonomisk utvärde-
ring. De miljövinster som uppkommer är likaså oklara och behöver följas
upp bättre. Man påpekar också att såväl forskningen som statistikuppfölj-
ningen behöver utvecklas ytterligare.
Kommunerna har fortfarande en central roll i avfallshanteringen men deras
funktion i förhållande till producentansvaret är i praktiken oklar och behöver
klargöras bättre.
Den kritik som framförts av Riksdagens revisorer återfinner man också i
en rapport som bilaga till Långtidsutredningen. Sortering av förpackningar är
varken samhällsekonomiskt eller miljömässigt försvarbart, hävdar utred-
ningen. Man befarar att det läggs ner för mycket kostnader på återvinning
och återanvändning av förpackningar som inte ger några vinster för miljön
eller för något annat. Förpackningsinsamlingen är orimligt dyr visar utred-
ningen med flera exempel. Dessutom kan det vara oklokt att bygga ut
systemet i full skala och dessutom utvidga det innan man dragit erforderliga
slutsatser av det nuvarande. Man riskerar att dra på sig onödiga kostnader
och kapitalförstöring om verksamheten behöver avbrytas eller modifieras.
Rapportförfattaren tycker inte att det är "anständigt att ge människor sken
av att de gör en stor insats för miljön om nyttan i själva verket är begränsad
eller obefintlig". Det finns ingen tydlig koppling mellan ökad återvinning av
förpackningar som den ser ut idag och bättre miljö.
Mot en fortsatt utbyggnad talar också osäkra beräkningsunderlag, bristen
på mätmetoder och en oklar roll- och ansvarsfördelning mellan olika aktörer.
De ekonomiska konsekvenserna är hittills dåligt genomlysta. Det är
således angeläget att en samhällsekonomisk utvärdering kommer till stånd.
Detta har också efterlysts av Naturvårdsverket samtidigt som verket
konstaterar att "förpackningar har kommit att bli en symbol i miljöarbetet
trots att deras miljöpåverkan är måttlig".
Synpunkter att beakta vid revision av EG:s
förpackningsdirektiv
I samband med pågående diskussioner om förslag till revidering av EG:s
förpackningsdirektiv, 94/62/EG, innebärande en väsentlig höjning av
återvinningsmålen, har delvis nya aspekter betonats från bl.a. svensk
sida.
De mål som uppställs måste grundas på en helhetssyn på resursutnyttjandet
i hela varuflödet, omfattande produkt, förpackning och distributionssystem.
En begränsning av förpackningsavfallet måste balanseras mot risken för en
ökning av produktspillet.
Miljönyttan och de ekonomiska konsekvenserna av uppstartade system är
oklar. Kunskapen om återvinningssystemens sociala och konkurrens-
påverkande effekter är begränsad. Mätmetoder och utvärderingsinstrument
behöver utvecklas. Med hänsyn härtill bör direktivets nuvarande minimi-
nivåer inte justeras.
Konsumenterna spelar en nyckelroll för hanteringen av förpackningar och
förpackningsavfall, framhålls i direktivet. Dock måste då beaktas de betydan-
de förändringar i konsumtionsmönster och demografiska förhållanden som
fortlöpande sker. Allt flera enpersonshushåll - såväl yngre som äldre - bildas
med nya mat- och konsumtionsvanor. Det kommer att generera flera - inte
färre - förpackningar. Ett fyrapersonershushåll har ett annat inköpsmönster
än fyra enpersonshushåll. De mål som uppställs för förpackningsavfallet
måste bygga på realistiska utgångspunkter.
Såväl i EU som i Sverige förordas ökad användning av återanvändnings-
och retursystem. Det finns dock ingen vetenskaplig eller annan grund för att
uppfatta återanvändningssystem som bättre för miljön. Däremot finns klara
belägg för att de kan skapa både nationella och internationella handelshinder
och konkurrensbegränsningar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att det föreligger behov av en allsidig utvärde-
ring av miljömässiga och ekonomiska effekter av producentansvaret
för förpackningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om synpunkter att beakta vid revision av EG:s för-
packningsdirektiv.