Bakgrund
Som bakgrund till min motion vill jag börja med att referera till gällande lagstiftning. Sedan 1994 råder producentansvar för förpackningar i Sverige. Det innebär att den som tillverkar, importerar eller säljer en vara är skyldig att ta hand om den uttjänta förpackningen när den använts.
Kommunernas tidigare monopol att omhänderta allt hushållsavfall har därmed kommit att delas med producenterna. Producentansvaret innebär att det är producenterna som skall svara för insamling, bortforsling och omhändertagande av förpackningsavfallet. Producenterna har både det fysiska och ekonomiska ansvaret för hanteringen.
Konsumenterna har en skyldighet att källsortera förpackningarna och skall enligt förordningen om producentansvar "lämna dem för bortforsling i de insamlingssystem som producenterna tillhandahåller".
I den reviderade förordningen (1997:185) anger regeringen de nationella återvinningsmålen som producenterna skall uppnå, Naturvårdsverket är tillsynsmyndighet på central nivå.
Syftet med producentansvaret anges vara att minska mängden avfall, spara på jungfruliga råvaror samt medverka till en miljöanpassad varuproduktion.
Hur organiseras producentansvaret i praktiken?
För att uppfylla producentansvaret har "producenterna", dvs. alla företag som tillverkar, importerar eller säljer en förpackning eller förpackad vara, gått samman och bildat materialbolag. Materialslagen är wellpapp, papper och kartong, plast, metall (såväl stålplåt som aluminium) samt glas. Pantbelagda förpackningar av dessa material omfattas inte av producentansvaret utan tas om hand på annat sätt.
Insamlingen i kommunerna sköts av entreprenörer, kommunala eller privata, på uppdrag av materialbolagen.
För gemensam information till hushåll och andra användare samarbetar materialbolagen genom Svenska Förpackningsinsamlingen AB. Material- bolagens verksamhet finansieras genom förpackningsavgifter som baseras på mängden använt förpackningsmaterial hos den som "fyller" förpackningen eller importerar den färdigförpackade varan. Förpackningsavgifterna samlas in av ett gemensamt bolag, Reparegistret AB, dotterbolag till fyra av materialbolagen.
Producentansvaret för förpackningar "går inte ihop" ekonomiskt. Kost- naderna för att samla in och bearbeta materialen överstiger intäkterna från försäljning av den nya avfallsråvaran. Dessa förpackningsavgifter uppgår f.n. till ca 700 miljoner kronor i producentledet.
Avsikten är att bygga insamlings- och återvinningsstationer över hela landet, totalt ca 7.000 återvinningsstationer med minst 35.000 behållare.
Utvärdering av producentansvaret för förpackningar efterlyses
Det nya system som införts har föranlett betydande organisatoriska för- ändringar och tillkommande kostnader. För kommunerna har en inarbetad rutin för renhållningen kraftigt ändrats men kostnaderna har inte minskat på det sätt som förutsågs när producentansvaret infördes. I stället har kommunerna fått nya kostnader för administration (för bygglov t ex), tillsyn och städning samt hantering av medborgarnas frågor och klagomål.
Konsumenterna har fått ökade kostnader, dels genom prishöjningar på varor som belastats med förpackningsavgifter - och det är i stort sett alla varor som över huvud taget distribueras till konsument eller annan för- brukare -, dels genom egna kostnader och merarbete för sortering, rengöring och transport till insamlingsställen. Kostnaden för ett normalhushåll har beräknats till 400-1.000 kronor/år, den egna tiden inte medräknad.
Företagen har fått ökade kostnader för inköp av förpackningsmaterial och - inte minst - för ökad administration för avgiftsberäkningar och kontroll.
Av den granskning som utförts av Riksdagens revisorer framgår det att de samlade kostnaderna för källsorteringen av förpackningar är stora. Hur stora vet man inte och efterlyser därför en grundlig samhällsekonomisk utvärde- ring. De miljövinster som uppkommer är likaså oklara och behöver följas upp bättre. Man påpekar också att såväl forskningen som statistikuppfölj- ningen behöver utvecklas ytterligare.
Kommunerna har fortfarande en central roll i avfallshanteringen men deras funktion i förhållande till producentansvaret är i praktiken oklar och behöver klargöras bättre.
Den kritik som framförts av Riksdagens revisorer återfinner man också i en rapport som bilaga till Långtidsutredningen. Sortering av förpackningar är varken samhällsekonomiskt eller miljömässigt försvarbart, hävdar utred- ningen. Man befarar att det läggs ner för mycket kostnader på återvinning och återanvändning av förpackningar som inte ger några vinster för miljön eller för något annat. Förpackningsinsamlingen är orimligt dyr visar utred- ningen med flera exempel. Dessutom kan det vara oklokt att bygga ut systemet i full skala och dessutom utvidga det innan man dragit erforderliga slutsatser av det nuvarande. Man riskerar att dra på sig onödiga kostnader och kapitalförstöring om verksamheten behöver avbrytas eller modifieras.
Rapportförfattaren tycker inte att det är "anständigt att ge människor sken av att de gör en stor insats för miljön om nyttan i själva verket är begränsad eller obefintlig". Det finns ingen tydlig koppling mellan ökad återvinning av förpackningar som den ser ut idag och bättre miljö.
Mot en fortsatt utbyggnad talar också osäkra beräkningsunderlag, bristen på mätmetoder och en oklar roll- och ansvarsfördelning mellan olika aktörer.
De ekonomiska konsekvenserna är hittills dåligt genomlysta. Det är således angeläget att en samhällsekonomisk utvärdering kommer till stånd. Detta har också efterlysts av Naturvårdsverket samtidigt som verket konstaterar att "förpackningar har kommit att bli en symbol i miljöarbetet trots att deras miljöpåverkan är måttlig".
Synpunkter att beakta vid revision av EG:s förpackningsdirektiv
I samband med pågående diskussioner om förslag till revidering av EG:s förpackningsdirektiv, 94/62/EG, innebärande en väsentlig höjning av återvinningsmålen, har delvis nya aspekter betonats från bl.a. svensk sida.
De mål som uppställs måste grundas på en helhetssyn på resursutnyttjandet i hela varuflödet, omfattande produkt, förpackning och distributionssystem. En begränsning av förpackningsavfallet måste balanseras mot risken för en ökning av produktspillet.
Miljönyttan och de ekonomiska konsekvenserna av uppstartade system är oklar. Kunskapen om återvinningssystemens sociala och konkurrens- påverkande effekter är begränsad. Mätmetoder och utvärderingsinstrument behöver utvecklas. Med hänsyn härtill bör direktivets nuvarande minimi- nivåer inte justeras.
Konsumenterna spelar en nyckelroll för hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall, framhålls i direktivet. Dock måste då beaktas de betydan- de förändringar i konsumtionsmönster och demografiska förhållanden som fortlöpande sker. Allt flera enpersonshushåll - såväl yngre som äldre - bildas med nya mat- och konsumtionsvanor. Det kommer att generera flera - inte färre - förpackningar. Ett fyrapersonershushåll har ett annat inköpsmönster än fyra enpersonshushåll. De mål som uppställs för förpackningsavfallet måste bygga på realistiska utgångspunkter.
Såväl i EU som i Sverige förordas ökad användning av återanvändnings- och retursystem. Det finns dock ingen vetenskaplig eller annan grund för att uppfatta återanvändningssystem som bättre för miljön. Däremot finns klara belägg för att de kan skapa både nationella och internationella handelshinder och konkurrensbegränsningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det föreligger behov av en allsidig utvärde- ring av miljömässiga och ekonomiska effekter av producentansvaret för förpackningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synpunkter att beakta vid revision av EG:s för- packningsdirektiv.
Stockholm den 4 oktober 1999
Lennart Hedquist (m)