Slammet, som idag används för att gödsla åkrarna, innehåller alldeles för
höga halter av kadmium. Det är ett problem som måste åtgärdas. Om
slam överhuvudtaget ska användas som gödselmedel och inte spridas
enbart av kortsiktiga kvittblivningsskäl, måste det givetvis vara rent
(m a p tungmetaller & miljögifter) och inte kunna konkurreras ut av
konstgödsel, som absolut inte hör hemma i ett ekologiskt inriktat
jordbruk bl a på grund av kadmiumhalt och innehåll av ändligt fosfor.
En rad nya rapporter visar att befolkningen nu beräknas ha njurstörningar i
stor omfattning, för närvarande ca 10 000 personer. Detta märks genom
läckage av äggvita och förlust av kalcium. Riskgrupper är kvinnor med låga
järndepåer och de som äter mycket grönsaker, samt de som är särskilt
känsliga. Detta är synnerligen allvarligt och kräver drastiska förändringar
inom livsmedelsproduktionen.
En artikel i Svensk Veterinärtidning, nr 3/99, tar upp det allvarliga läget.
En undersökning av 23 olika sorters modersmjölksersättning, välling och
gröt till barn, visar att kadmiumhalterna i dessa mjölbaserade produkter är
1,5 till 17 gånger högre än i de mjölkbaserade. Samtidigt påpekas att
djurexperimentella studier visar att kadmium kan orsaka skador på hjärnan
redan vid lågdosexponering.
Det svenska slamberget
I det svenska slamberget finns ca 350 kg kadmium. Slammet sprids på
mark nära tätorterna på några procent av åkerarealen, inte för att
jordbruket betraktar det som ett idealiskt gödselmedel och sprider det
med optimal fosforgiva, utan för att kommunerna har ett problem och
ofta t.o.m. betalar för att bli av med slammet. Slamgivorna anpassas då
istället efter hur mycket som kan spridas inom ramen för gränsvärden för
tungmetaller, bl a koppar och kadmium. Följden blir både övergödsling
och anrikning av tungmetaller i den tätortsnära åkermarken.
Vad kommer kadmiumet ifrån
Det kadmium som omsätts i människans värld kommer från det ständigt
ökande uttaget av material från jordskorpan. En stor del kommer från
fosforit via konstgödsel och jordbruksprodukter.
Men huvuddelen av allt kadmium i slammet eroderar på alla möjliga sätt
från samhällskroppen, där ca 5 000 ton kadmium finns inbyggt och hamnar i
slammet genom avloppssystemen. Från rör och lödningar, från disk och
tvättmaskiner, kläder som tvättas, varmvattenberedare, skurvatten, för-
zinkade järndetaljer som beslag, spikar, skruvar etc. T o m kranvattnets egen
halt av metaller räcker för att spoliera möjligheterna att upprätta ett
kretslopp
utan förstörelse av miljö och hälsa.
Naturvårdsverket har angivit att kadmiumhalten i kranvattnet är cirka tre
gånger större än i det vatten som kommer med urin och avföring. Slutsatsen
är helt klar. Slammet från vårt avloppsnät kan aldrig inpassas i ett uthålligt
kretslopp - det är istället fråga om ett "ohjälpligt systemfel".
Koppar och zink
Koppar är vid sidan av kadmium det stora problemet med slammet. Allt
slam har mycket höga kopparhalter - även slammet i en trekammarbrunn
på landet. Metallen kommer i huvudsak från ledningsnätet som
korroderar, dels p.g.a. vattnets kemiska egenskaper, dels p.g.a. "slitage".
Kopparhalterna i vårt slam minskar inte heller, eftersom detta inte kan
åtgärdas utan att delar av det svenska ledningsnätet byts ut till
exempelvis rostfritt. Metallen zink är också en toxisk metall för
markfloran och zink i slammet kommer från förzinkade vattenledningar,
offeranoder av zink i varmvattenberedare, förzinkade inredningsdetaljer
samt räcken, tak, lyktstolpar m m utomhus.
Silver och andra farliga metaller mäts inte ens
Det har visat sig att många riskabla metaller inte mäts upp eller regleras i
slam. Det handlar om silver, wolfram, platina och uran. Bara silverhalten
i åkerjord kan dubbleras på mindre än 10 år, vilket är ytterst oroande, då
silver är extremt toxiskt för mikroorganismerna i åkern (se särskild
motion). Naturvårdsverket anser sig idag inte ha resurser att vidta några
åtgärder. Det är allvarligt.
Smitta kan spridas med slammet
Dagens vattenburna avloppssystem kan i värsta fall fungera som en
storskalig spridare av smittämnen om inte dessa är helt avdödade. Tyvärr
är t ex infektionsklinikernas avlopp anslutna till reningsverken och det är
tveksamt om sjukhusens smittreningsutrustning är permanent i funktion.
I Sverige desinficeras inte slam som sprids i livsmedelsproduktionen.
Den osäkerhet som detta leder till kan få bekymmersamma
konsekvenser.
Vad kan vi göra?
Om vi vill fortsätta en framgångsrik kamp mot spridning av koppar,
zink, silver, wolfram, platina, uran och inte minst mot de ökande
kadmiumhalterna i våra njurar, är det nödvändigt att styra bort det giftiga
slammet från åkern. I stället måste våra näringsämnen källsepareras från
annat avloppsvatten. Då sjunker kadmiumhalten kraftigt och
näringsämnena kan inpassas i ett kretslopp värt namnet. Fram för
källsortering och inget annat! Det bästa sättet att slippa rena är att aldrig
blanda. Och blandar man inte näringsämnen i urin med avloppsvatten
finns det inga miljögifter att vara rädd för.
Ju tidigare alla inser detta, desto mindre skada sker. Samhället måste ta
ansvar och hindra nya onödiga fall av njurskada på grund av kadmium. Det
är viktigt att kretsloppet i livsmedelsproduktionen - om det skall fungera -
inte får påspädning av olika gifter utifrån. Då får principen motsatt verkan.
Använd försiktighetsprincipen och
produktvalsprincipen!
Enligt produktvalsprincipen skall vi välja det gödselmedel som är det
"renaste" och bl.a. ger det minsta bidraget till kadmiumökningen i
åkermark och njurar. I ett ekologiskt inriktat jordbruk är detta inget större
problem, eftersom där används de naturliga metoderna att gödsla, vilket
också underlättas av balans mellan spannmålsproduktion och
djurhållning.
Dagens situation inom jordbruket är tyvärr en annan och konstgödsel-
användningen är fortfarande utbredd, vilket till stor del är en följd av lågt
pris på energi och konstgödsel och högbeskattning av arbete och andra
ekologiska metoder. Det är en olycklig utveckling om konstgödsel, just på
grund av t.ex. lägre kadmiumhalt, är att föredra framför näring i kretslopp.
För att få en ekologiskt anpassad inriktning borde man därför släppa fokus på
att slammet från våra reningsverk långsiktigt ska användas i vårt jordbruk.
Näringen till åkern är inte detsamma som slammet till åkern.
Till dess nationen antagit en långsiktigt hållbar hållning till problemet och
genomför systemskifte mot systemfelet, är det bättre att deponera eller
bränna rötslammet. Ett slutförvaringsproblem måste betraktas som ett sådant
och inte prånglas ut på jordar och i livsmedelsförsörjningen för att det är
politiskt obehagligt att se det växande slamberg som just är beviset för eller
symtomet på en otidsenlig teknik, utan möjlighet till kretsloppsinpassning.
Försiktighetsprincipen måste gälla. Det är hög tid att införa kadmiumskatt
också på avloppsslammet, som hittills varit befriat.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på gränsvärden för,
eller hur skatt kan tas ut på, kadmium i rötslam i syfte att styra bort det
giftiga slammet från åkrarna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på erforderliga för-
ändringar i lagstiftningen som understöder systemskiftet för källsorte-
rande va-system och återskapad växtnäringsbalans inom jordbruket.