Halmbränning är ett ganska sentida fenomen som började praktiseras
först i samband med skördetröskornas intåg på de svenska jordbruken.
Efterhand har halmbränningen vunnit ökad utbredning och då främst i de
skånska jordbruksbygderna. I slutet av 60-talet började klagomål på
olägenheter från halmbränningen inkomma till flera lokala
hälsovårdsmyndigheter i Skåne. Efterhand tilltog kritiken i omfattning
vilket fick andra myndigheter som länsstyrelser och Naturvårdsverket att
engagera sig i frågan. 1983 påtalade statsläkarna i Lund och Malmö
problemen med halmbränning och i sammanhanget tillskrevs bl.a.
styrelsen för Malmöhus läns hälsovårdsförbund.
På initiativ av miljö- och hälsoskyddscheferna i Malmöhus län hemställde
Kommunförbundet Malmöhus 1991 att ett tillägg till hälsoskyddsför-
ordningen (11 §) skulle göras så att förbud mot halmbränning kunde införas.
Naturvårdsverket tillstyrkte Kommunförbundets begäran.
Myndigheterna ställer långtgående krav i fråga om eldning i förbrännings-
anläggningar. Dessa måste bl.a. förses med effektiv stoftrening för att bli
godkända. Vid öppen eldning med halm är förbränningen helt okontrollerad
och leder till höga halter av stoft och luktande ämnen som innebär klara
hälsorisker. Föroreningarna transporteras ofta in över bostadsområden som
ett koncentrerat rökmoln. Bostadsområden som ligger i vindriktningen
drabbas ofta av mycket höga halter av stoft, även i de fall de är belägna på
ganska stora avstånd.
Naturvårdsverket har efter ingående undersökningar slagit fast att sanitär
olägenhet föreligger vid halmbränning. Halmbränning medför också utsläpp
av cancerframkallande ämnen som medför en ökad cancerrisk samt ökade
besvär för allergiker och astmatiker.
Mikrolivet i marken minskar genom halmbränning och då störs också den
för odling nödvändiga omsättningen av näringsämnen. Andra påtagliga
olägenheter vid halmbränning är att jordens vattenhållande förmåga minskar
och risken för jordflykt ökar.
I stället för att brännas upp kan den resurs som halm utgör användas i form
av biobränsle eller hackas sönder och plöjas ner för att förbättra jordens
mullhalt.
Berörda myndigheter har under en lång följd av år förlitat sig på att
problemen med halmbränning skulle kunna undvikas genom ökad
information till lantbrukarna. Drygt trettio års erfarenhet visar nu att detta
varit en from och ogrundad förhoppning. Dessa erfarenheter och starka
miljö- och hälsomässiga sakskäl talar för att halmbränning nu måste
förhindras för att skydda vår livsmiljö och människors hälsa.
Miljö- och jordbruksutskottet hänvisar i bet. 1998/99:MJU6 till att
regeringen, myndighet eller kommun enligt 9 kap. 12§ miljöbalken kan
meddela föreskrifter med innebörden att halmbränning på åkrarna inte tillåts.
Då en sådan utformning av lagen i praktiken visat sig vara verkningslös,
återstår enligt min uppfattning bara att ett uttalande från riksdagens sida om
ett generellt förbud mot halmbränning. I Danmark är halmbränning generellt
förbjuden.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot halmbränning.