Många intentioner i miljöbalken är lovvärda, t.ex. samordningen av vissa
lagar och ökad tyngd åt hushållning och kretsloppstänkande vid prövning
och tillsyn. Samtidigt kan jag tyvärr konstatera flera förändringar som
uppenbart leder till minskat engagemang för miljöfrågor hos företag och
allmänhet. Statens ord om att "minska krångel och byråkrati" för
småföretagen klingar också falskt i detta sammanhang. Proceduren vid
tillstånd och miljökonsekvensbeskrivningar är nu så invecklad att det
måste anses helt omöjligt att för ett mindre företag klara av detta på egen
hand. Följden blir att externa konsulter måste anlitas i allt högre grad,
vilket i sin tur minskar företagens delaktighet i miljöarbetet.
Allt fler inser att framsteg inom miljöområdet idag styrs av kunskap och
engagemang, i linje med Agenda 21. Med miljöbalken lyfts dock tillsyn och
straff fram på frivillighetens bekostnad, bl a i och med införandet av
omfattande miljösanktionsavgifter. Skärpta krav och tillämpningar är förstås
helt i sin ordning när det gäller överträdelser som skadar miljön, men här
handlar det ofta om att företag riskerar kraftiga åtgärder för rent
administrativa misstag. De knappa resurser som finns för miljöarbete på
kommuner och länsstyrelser kommer också i allt högre grad att förslösas på
arbete med olika former av register och anmälningar som balken kräver.
Myndigheterna kommer samtidigt att uppfattas mer och mer som byråkrater
och poliser istället för som en kunskapskälla att vända sig till.
Nedan följer ett antal konkreta exempel på felaktigheter som bör rättas till
omgående.
- Kompostering av hushållsavfall kräver numer generellt anmälan till
kommunen. Förut ansågs kommunerna kompetenta nog att avgränsa detta
eventuella behov själva. Flertalet hushåll kommer inför sådana krav att
avstå från kompostering.
- Mellanlagring av farligt avfall kräver två tillstånd för samma hantering,
enligt k. 9 om miljöfarlig verksamhet samt enligt förordningen om farligt
avfall. Än värre är dock att även små miljöstationer för hushållens farliga
avfall numer är tillståndspliktiga (för enbart anmälan). Med de
förändringar som gjorts i avgiftsförordningen gör detta att varje
miljöstation kostar 5.600 kr för tillstånd samt 10.300 kr/år i tillsyn. Detta
kommer tveklöst att leda till att många väl fungerande miljöstationer tas
bort med sämre insamling som följd.
- Företag som transporterar även mycket små mängder farligt avfall till
uppsamlingsplatser ska anmäla detta till länsstyrelsen. Detta kommer att
leda till enorma mängder anmälningar till länsstyrelsen (i den mån
företagen känner till regeln trots att de riskerar 10.000 kr i
sanktionsavgift om de missat det hela). Resultatet kommer att bli mycket
extraarbete på länsstyrelserna utan någon rimlig möjlighet att följa upp
ens en bråkdel av anmälningarna. Att tillstånd krävs för större mängder
är förstås däremot helt i sin ordning, även om byråkratin även här är helt
osannolik.
- Många företagare kommer att få betala mycket stora belopp i
miljösanktionsavgifter p g a okunskap om administrativa förändringar i
lagen. Detta i synnerhet som gränserna mellan tillstånds- och
anmälningspliktiga verksamheter har ändrats.
- Principen om att förorenaren ska betala miljökostnaderna inkl tillsyn är
rimlig. Detta gäller dock inte nivån på årliga tillsynsavgifter enligt
avgiftsförordningen. Några exempel: avfallsdeponi över 50 ton: 10.300
kr, avloppsreningsverk över 2000 pe: 25.000 kr, sågverk över 60.000
m3t/år: 25.000 kr o s v. Observera att detta normalt inte innefattar
kostnader för analyser och provtagningar!
- Små företag på landsbygden arbetar ofta med kombinerade
sysselsättningar. Här har miljö- och hälsoskyddslagstiftningen
misslyckats med samordningen. Det kan t ex inte anses rimligt att ett
jordbruksföretag ska tvingas betala tillsynsavgifter enligt såväl
miljöbalken (för "miljöfarlig verksamhet") som enligt djurskyddslagen
och ofta också livsmedelslagen.
- Förändringarna vad gäller avfallshantering behöver egentligen en helt
egen analys. Att på olika sätt stimulera källsortering är förstås helt rätt.
Det mest tydliga resultatet i glesbygd kommer dock nu bli att
avfallsdeponierna avvecklas p g a orimliga kostnader och avfallet måste
transporteras långt, kanske 30-40 mil enkel (bil)väg. Införandet av
avfallsskatt för osorterat avfall och förbudet mot deponering av brännbart
och organiskt avfall är endast rimligt om producentansvaret fungerar.
Med dagens policy (1 insamlingsstation/1 000 inv) har många hushåll,
även i större byar, 5-10 mil till närmaste insamlingsplats. Detta innebär
att man först betalar en avgift för sortering som är inbakad i priset på
varan man köper. I brist på sortering måste avfallet sedan slängas i
soporna varvid den kommunala sopavgiften höjs. Till slut måste det
osorterade avfallet deponeras med skatt som följd. Den som bor i
glesbygd måste alltså ofta betala tre gånger för en service som inte finns.
De sorteringsstationer som finns är dessutom ofta översvämmade p g a
bristande tömning. Även om sopproblematiken långt ifrån är den
viktigaste miljöfrågan handlar detta till stor del om trovärdighet för hela
miljöpolitiken.
- Avfallsskatten ligger visserligen utanför miljöbalken, men ett stort
misstag bör ändå nämnas. Den som driver en deponi måste betala skatt
(250 kr/ton) för täckmassor, jord och sand, som körs in på tippen.
Täckmassor används för att minska nedskräpning, öka tippens
hållfasthet, underlätta för vegetation att etablera sig och för att minska
genomvattning och urlakning av miljöskadliga ämnen, med andra ord för
att sköta tippen på ett miljöriktigt sätt. Med denna tolkning av
avfallsskatten tjänar man alltså mycket stora pengar på att missköta
miljöarbetet.
- Slutligen några synpunkter angående miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB). I och med miljöbalken har samrådskravet förstärkts, vilket är
viktigt. Den handläggningsgång som föreskrivs är dock fullständigt
osannolik - "ett eldorado för byråkrater" (se balken k.6 och förordningen
om MKB). Förutom att handläggningstiden för en stor mängd
tillståndsärenden (täkter, industrier, kommunala anläggningar m m)
kommer att fördröjas betydligt så missar man helt huvudsyftet med en
MKB, nämligen att öka insikten om miljöfrågor för den som söker ett
tillstånd. MKB-arbetet kommer att bli en kommunikation mellan inhyrda
konsulter och godkännande myndigheter. Ingen företagare har vare sig
tid eller kunskap att klara de krav som ställs.
Detta var ett axplock av regler och förändringar som försvårar
miljöarbetet för såväl hushåll och företag som för myndigheterna, utan
att ge några positiva miljöeffekter. Det är min förhoppning att nämnda
felaktigheter kan åtgärdas snarast samt att en utvärdering av miljöbalkens
effekter för småföretag och glesbygd görs.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvärdering av miljöbalkens effekter.