Motion till riksdagen
1999/2000:MJ705
av Nisser, Per-Samuel (m)

Rätten till ägande och brukande av mark


Hela vår landsbygd och kulturmiljö har bevarats och utvecklats genom
ansvarsfullt ägande. Generation efter generation har vetat att om man
skall överleva på gården, måste man ta ansvar för och sköta markerna,
både på ett ekonomiskt och miljömässigt riktigt sätt. En av grunderna i
vår rättstradition är att äga och bruka egendom. Det har alltid visat sig att
enskilda jord- och skogsbrukare är de som bäst och med största känsla tar
ansvar för att det de äger och brukar skall vara i bästa skick för
kommande generationer.
Motsatsen kan man se i de länder med politiska system där det enskilda
ägandet tagits bort. Där har gårdar, marker och skogar förfallit och miljön
skadats för långa tider.
Fler bör ges möjlighet att äga mark och kunna bo på landsbygden.
Möjligheten att göra avstyckningar från jordbruksfastigheter bör bli enklare
och generösare. Många kommuner har i dag stora problem med utflyttning
när de yngre flyttar till större orter och de äldre bor kvar. Allt större
resurser
krävs för äldre, bl.a. hemsjukvård. I detta perspektiv är det mycket angeläget
att fler ges möjlighet att bosätta sig i landsbygdskommuner.
Den svenska allemansrätten är unik, och den bygger på personligt ansvar.
Detta får dock ej förorsaka markägaren skada. Allemansrätten skall vi alla
värna om; den ger alla i Sverige möjlighet till rekreation och upplevelser som
har stort värde. Dock får inte allemansrätten missbrukas. Att i organiserade
former bedriva affärsmässig verksamhet på annans mark med hänvisning till
allemansrätten, utan att kontakta markägaren, är direkt felaktigt. Det kan ge
markägaren skador, kostnader och olägenheter som direkt strider mot
äganderätt, brukanderätt och rättstradition.
Den nya miljöbalken gäller allt som påverkar miljö och hälsa, bl.a. jord-
och skogsbruksverksamhet. Denna lag har ersatt 15 tidigare lagar inom
miljöområdet.
Lagen är en s.k. ramlag, vilket innebär att lagen ger ramarna för vad som
gäller, och sedan får regeringen och andra myndigheter i uppdrag att
precisera lagens innehåll. Detta leder till en djungel av regler och
föreskrifter
från olika myndigheter. Det finns även risk för olika tolkningar beroende av i
vilket län och vilken kommun man bedriver sin verksamhet. Lagen omfattar
bl.a. hänsynsregler, miljösanktionsavgifter, tillstånd och anmälningsplikt,
tillsyn och tillsynsavgifter, miljökonsekvensbeskrivningar. Därför är det
viktigt att myndigheter på ett tidigt stadium tar kontakt med ägaren. Avgifter
får inte bli för omfattande och kostsamma i förhållande till hur stor nytta de
gör för miljön. Dessutom får inte tillstånd och dispenser bli alltför krångliga.
Skogsstyrelsen inventerar i dag svensk skogsmark. Syftet är att skydds-
värda områden, nyckelbiotoper m.m. skall registreras och bevaras. Skyddet
av nyckelbiotoper och biologisk mångfald är en viktig fråga för familje-
skogsbruket. Nyckelbiotoperna består ofta av äldre och mycket värdefull
skog. På enskilda mindre fastigheter kan värdet relativt sett vara mycket
stort. Att tvingas avstå från avverkning innebär att skogsägarens ekonomi
kan raseras, ifall rimlig ersättning uteblir. Det är viktigt att anslagen för
reservatsbildning och biotopskydd är tillräckliga.
Historiskt vet man att det är den enskilde markägaren som bäst känner till
sina marker och som också vill ta ansvar för miljön. Det handlar om att
balansera miljöhänsyn och produktionseffektivitet på lång sikt. Skogsägaren
ser inte någon motsättning i detta. Många går frivilligt på utbildningar, får
rådgivning och information och tar fram s.k. gröna skogsbruksplaner. Man
kan konstatera att de flesta skogsägare tar sin del av sektorsansvaret, genom
att betona nyckelbiotopernas miljövärden. Det är emot äganderättsliga
principer när skogsägaren tvingas uppge sina möjligheter att bruka marken.
Om det allmänna registrerar biotoper av stort värde och det får omfattande
konsekvenser för markägarens ekonomi, måste ersättningar ges fullt ut.
När inventeringar görs på marker måste rutinerna vara sådana att mark-
ägaren personligen kontaktas innan arbetet påbörjas. I dag är informationen
alltför ofta otillräcklig, ibland obefintlig. Besked kommer ibland till
markägaren efter att inventeringen är utförd. Kontakt måste tas innan - det är
viktigt att markägaren sannolikt är den som bäst känner till markerna och
därför redan har stor kunskap om vad som finns på fastigheten. Av
äganderättsliga skäl bör ingen myndighet göra en inventering utan att
markägaren underrättats.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bevara och förstärka ägande- och brukande-
rätten till mark,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillämpning av miljöbalken.

Stockholm den 24 september 1999
Per-Samuel Nisser (m)
Ingvar Eriksson (m)