Det diskuteras om djurskyddstillsynen ska ligga kvar på
kommunerna eller inte. En del anser att länsstyrelserna
skulle kunna sköta tillsynen bättre. Miljöpartiet delar inte
den uppfattningen. Skälen till det är flera.
Djurskyddslagen inte bättre
än sin tillämpning
Djurskyddslagen kom 1988 och ansågs då vara ytterst
radikal. Genom åren har det framförts kritik därför att vissa
radikala paragrafer som § 4, som säger att djur ska ges
möjlighet till naturliga beteenden, inte fått genomslag och
därmed inte gällt alla djur. Ett onödigt debatterande om vad
som är naturliga beteenden har gjort många djurvänner
besvikna.
Tillsynen är viktig för efterlevnaden. Den ligger på kommunerna och det
kan konstateras att kvaliten på tillsynen varierar. I många kommuner
fungerar det utmärkt - i det tysta. En bra tillsyn märks nämligen inte så
mycket. Där finns förtroendet mellan inspektörer och lantbrukare och
problem löses innan de uppstår. Det är dock ovedersägligt så att dribblandet
med var tillsynen ska vara har gjort att man inte satsar. Alla som vet hur
ekonomin ser ut i många kommuner kan förstå det.
Åtgärder i miljöbalken
När lag (1979:425) om skötsel av jordbruksmark kom valde
man att lägga tillsynen på länsstyrelsen. Skötsellagen, som
den kallas, reglerar bland annat gödselhanteringen. Samtidigt
har tillsynen över miljöskyddslagen och djurskyddslagen
legat på kommunerna. Det här har inte fungerat i praktiken. I
ambitiösa kommuner har det varit mycket frustrerande att
inte kunna nyttja skötsellagen för att komma till rätta med
problem med dålig gödselhantering. Länsstyrelsen har inte
hunnit med, det är långt till gårdarna i hela länet, man har
inte lokalkännedom och råkar aldrig bara passera förbi. Trots
upprepade påstötningar finns det uppenbara brott mot
skötsellagen som inte åtgärdats. Vissa kommuner har försökt
- och även lyckats - gå runt problemen genom att använda
miljöskyddslagen istället.
I samarbetet om miljöbalken kom detta problem att diskuteras. Flera
länsstyrelser tryckte på och ville ha möjlighet att delegera tillsynen även över
gödselhantering mm till kommuner. Man menade att det vore bättre av flera
skäl att samla tillsynen över lantbruket på en nivå. Ska man se över
bekämpningsmedelsanvändning och djurskydd på gårdarna är det logiskt och
spar resurser att samtidigt ha tillsyn över gödselhantering och annat som
följer av skötsellagen.
Numer sker tillsynen enligt miljöbalken och kommunen kan sköta all
tillsyn över jordbruket. Det är rationellast så, man har lokalkännedomen i
kommunen, bilåkandet kan minimeras och den personliga kontakten med
lantbrukaren underlättar tillsynen. Att nu flytta djurskyddslagen till
länsstyrelsen skulle slå sönder den här modellen. Erfarenheterna från tiden
för miljöbalken måste beaktas. De var entydiga - all tillsyn över lantbruket
bör ligga på samma tillsynsmyndighet och det bör vara kommunen.
Tillsyn för djurens bästa
För Miljöpartiet är djurskyddet mycket viktigt. Vi vill
givetvis att tillsynen ska vara så bra som det bara är möjligt.
Det gäller givetvis även organisationen Djurens Rätt (fd.
Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, NSMPD),
som anser att tillsynen bör ligga kvar på kommunal nivå.
Ett bra djurskydd syns inte i tidningen. Fungerar det ska inga svultna och
sargade djur synas i lokalblaskan, inga polisingripanden ske och ingen
nödslakttransport rulla från ladugårdar och stall. Har det gått så långt som
till
avlivning har djuren lidit och tillsynen skulle ha kunnat vara bättre.
Men det gäller att upptäcka missförhållanden i tid. För att göra det krävs
dels lokal kunskap - man ska veta var man ska titta en gång extra - men
också att man kikar på djuren lite då man passerar eller kontrollerar gödsel-
eller bekämpningsmedelshantering. Den här typen av tillsyn anser vi det
omöjligt för länsstyrelsen att bedriva. Avstånden blir helt enkelt för långa.
Risken är uppenbar att man kommer att agera då det är för sent med
skandaler och nödslakt som följd. Det kommer att låta mer och kan tolkas
som att mer sker, men i verkligheten är det tvärt om. En god djur-
skyddstillsyn märks inte!
Men det finns en människa
också
De flesta som hamnar i ärenden om djurskydd är människor
som haft djur i många år - klanderfritt. Naturligtvis finns det
fall där djuren utnyttjas på ett upprörande sätt och där
vanskötseln nästan satts i system, men de fallen är inte de
vanliga. För de fallen, där personer flyttar djur mellan
kommuner och ägare, behövs register och samverkan mellan
kommuner. Register är på gång och det är bra.
Men det vanliga fallet ser inte ut så. Det är påfallande ofta en äldre man,
för vilken djuren har ett stort värde även känslomässigt. Han har haft djur
jämt och mycket av hans yrkesstolthet och identitet hänger ihop med djuren.
Av något skäl går det snett. Skälen kan vara många och är ofta banala.
Hustrun eller han själv blir sjuk. Någon teknisk detalj fallerar. Djuren blir
för
många och slaktkö gör det omöjligt att bli av med dem. När det väl börjar bli
för mycket går det rätt fort att få oreda och tappa kontrollen.
Vill det sig väl och tillsynen fungerar löser man situationen snabbt och alla
är nöjda. Eftersom det finns en social faktor i ett fall som detta kan det vara
nödvändigt med kontakter med grannar eller sociala myndigheter. Nu när
tillsynen ligger på kommunal nivå är det lätt att knyta sådana kontakter. Man
känner varandra. Om tillsynen hamnar på länsstyrelsen blir det betydligt
svårare.
Ta lärdom av bra
kommuner
Många som "drabbas" av ett djurskyddsärende slår ifrån sig.
Man vill inte tro på, kan inte se och känner sig kränkt av
djurskyddsinspektörens påståenden. Det gäller framför allt
om man inte känner inspektören. Man upplever det ofta som
att en främmande människa ifrågasätter hela ens livsverk och
all ens kompetens. Det är inte ovanligt att det blir en total
låsning och att man kan förlora djuren förstår man inte. Den
dagen hämtningen är ett faktum kommer det som en blixt
från en klar himmel och många förlorar totalt värdighet i
livet. Man känner sig stämplad.
Vi menar att risken för detta skulle öka om inspektören kommer från en
ännu avlägsnare myndighet än kommunen. Förhoppningsvis känner man
miljömyndighetens inspektör, men en inspektör från länsstyrelsen, som bara
ska ha tillsyn över djuren, lär man inte ha träffat så ofta. Risken är att den
dag det går snett sker första mötet. Det torde försvåra en lugn och bra lösning
för djur och djurägare.
Det är helt klart att det inte fungerar överallt - helt enkelt för att detta är
svåra ärenden. Men det finns ställen där det fungerar alldeles utmärkt. I
stället för att slå sönder väl fungerande tillsyn borde man ta reda på hur man
gör i dessa kommuner, sprida kunskapen och hitta sätt att stötta
djurskyddsinspektörer. Att tro att en organisationsförändring skulle lösa
problemen är naivt. Att slå sönder fungerande tillsyn är dumt. Att inte sprida
de goda exemplen är oansvarigt.
Skapa en grupp, som hjälps
åt kring svåra fall
Många djurskyddsinspektörer känner sig ensamma och
utsatta idag. Regeringen säger att det inte fungerar trots att
man gör sitt bästa, Jordbruksverket vill inte tala med folk så
långt ner i organisationen och länsveterinären ser sig som
nästa instans. Polisens agerande vid hämtning av djur känns
udda och ofta fel. Det här behöver förändras. Vi har på intet
sätt alla svar på hur, men några tankar vill vi väcka.
I många fall känner sig djurägaren utlämnad åt myndigheterna. Det är
ingen bra grogrund för lösningen av djurskyddsärendet. Djurägaren behöver
en "fackrepresentant" som stöd och hjälp - en egen ombudsman - någon
man har förtroende för, som kommer ur de egna leden, som har samma bas
och yrkeskunnande som man själv och som kan hanteringen av
djurskyddsärenden. Någon som kanske kan säga det där man inte vill höra,
men som man kanske lyssnar mer på än en myndighetsperson. Tanken är inte
att den här personen ska ta över på något sätt, utan hjälpa och stötta. Vi tror
att det bästa vore om lantbrukets egen organisation på något sätt kunde ta den
rollen.
Skapa samsyn
Det måste även till en samsyn mellan alla myndigheter. Idag
händer det att kommunens djurskyddsinspektör och
länsveterinären har olika uppfattning i rätten. Det är inte alls
bra och visar att man behöver prata ihop sig. Polisens roll i
sammanhanget måste förändras. Det fungerar inte bra idag.
Idag har Jordbruksverket det övergripande ansvaret för djurskyddet för
lantbrukets djur. Det är därifrån det skall komma riktlinjer, hållas kurser och
seminarier och i övrigt verka för att problem som skisserats ovan inte
uppstår. Skapa samsyn.
Men det gör man inte. Många har påtalat detta. Det kommer inga riktlinjer
eller råd och anvisningar om hur djurskyddslagen skall tolkas. Vad är
vanvård? Naturligtvis är det uppenbart i vissa fall, men var går gränsen? Är
det vanvård att ha en hund sittande i bur? Är det vanvård att ha unghästar ute
hela dygnet under vintern om det finns vindtätt skjul att gå in i? Är det
vanvård att ha många katter inomhus men inte få? Lider en katt av att det
luktar katt i huset? Får en hund av en viss ras vara mager, men inte en hund
av en annan ras? Frågorna kanske verkar märkliga, men de är hämtade ur
livet och just sådana frågeställningar där djurägare, djurskyddsinspektör och
i vissa fall veterinär haft olika uppfattning. Dessutom bedöms fall som dessa
olika i olika kommuner. Det som tolereras i en kommun leder till åtgärder i
en annan. Det här är inte bra, vare sig för djuren eller de inblandade. Verket
nekar dessutom att ha kontakt med kommunernas företrädare. Vilket annat
verk kan bete sig så kaxigt? Naturvårdsverket, Livsmedelsverket och andra
verk och myndigheter har inga svårigheter med det - varför är det omöjligt
för Jordbruksverket?
Djurskyddsinspektörerna behöver vägledning. Det är svårt att omhänderta
djur och att driva dessa fall. Om osäkerheten är stor om vad som gäller är
risken uppenbar att fall som borde ha lett till åtgärd inte drivs vidare. Djuren
får då inte det skydd som djurskyddslagen skall ge dem. Jordbruksverket har
inte tagit sin roll på det allvar som borde skett. Det är av yttersta vikt att
detta
åtgärdas och att Jordbruksverket tar fram råd och anvisningar så att problem
som ovan beskrivits undanröjs.
Kommunerna ska ha
tillsynen!
Vår uppfattning utifrån erfarenhet är klar - tillsynen enligt
djurskyddslagen skall ligga kvar på kommunerna. Men
mycket behöver förbättras. Det är på tiden att den
förbättringen kommer till stånd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om djurskyddstillsynen.