Statens jordbruksverk (SJV) genomdrev 1995 en
omorganisation av distriktsveterinärsystemet enligt en
modell som i remissyttrandet från RRV kritiserades för att
bli alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den dåvarande
distriktsveterinärkåren valde att övergå till privat verksamhet
förblev statsanslaget oförändrat. Det innebar att
organisationen har haft ca 80 miljoner kronor, och föreslås få
drygt 75,5 miljoner kronor år 2000, att fördela på sina 240
anställda mot de tidigare 340 anställda. Detta innebär att det
är mycket svårt för privata veterinärer att kunna konkurrera
med statliga.
De statliga distriktsveterinärerna är officiella veterinärer, anställda av
staten bl.a. för att möta de krav EU ställer på övervakning av djurskydd och
smittskydd. De sorterar i denna egenskap under SJV:s tillsynsavdelning,
djuravdelningen. De är också anställda av staten för att bedriva djursjukvård
och sorterar då under DVO-avdelningen. Verksamheten sker i båda fallen
efter affärsmässiga principer och den anställde veterinären erhåller i båda
fallen fast lön plus ett tantiem. Tantiemet utgör hälften av det arvode som
avnämaren debiteras.
SJV ansvarar för tillsyn över all veterinär verksamhet, alltså även över de
privata veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en tillsynsmyndighet
konkurrerar med den verksamhet över vilken man skall utöva tillsyn, kan
inte betraktas som sund konkurrens. Det kan också konstateras att det är ett
känt faktum att många djurägare kan känna en viss press att anlita statliga
distriktsveterinärer i stället för privata. Mjölkproducenter måste t.ex. vart
annat år få ett godkännande (EU:s s.k. mjölkdirektiv) av en statlig
distriktsveterinär för att få fortsätta med sin verksamhet. Det är svårt att i
detta sammanhang inse skillnaden mellan en statlig tjänsteman med
tantiemlön och en privat yrkesutövare. Båda står i ekonomisk
beroendeställning till avnämaren. Om SJV tolkat EU:s regelverk på ett riktigt
sätt borde även privat verksamma veterinärer komma ifråga för att utföra
dessa uppdrag. Det förefaller troligt att SJV har tolkat EU:s regelverk på ett
sådant sätt att det gynnar den egna affärsdrivande verksamheten.
Distriktsveterinärens traditionella arbetsuppgift, att bota sjuka djur i
animalieproduktionen samt hästar som används i jord- och skogsbruk, har
minskat i omfattning. SJV har av denna anledning fått vidkännas ett
inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall satsar man på att bygga
ut vården för sällskapsdjur och sporthästar. Inkomsterna från dessa sektorer
utgör idag tillsammans 40 % av de totala intäkterna och syftet är att de ska
öka. Stora summor används för att bygga upp sådan verksamhet på orter där
det redan finns en fungerande privat vård för dessa djurslag. Flera exempel
på smådjursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I så gott som alla
annonser om lediga tjänster som distriktsveterinär efterfrågar SJV kompetens
på smådjur och häst. Som exempel kan nämnas att man på en ort i
Mellansverige anställt en smådjursspecialiserad veterinär utan formell
behörighet som distriktsveterinär. Förutom att man går förbi ett stort antal
behöriga sökande bryter man dessutom mot författningen i sin iver att
konkurrera med smådjurspraktiserande privata veterinärer.
Det tycks som om SJV månar mer om den egna affärsdrivande verk-
samheten än om det övergripande ansvaret för en fungerande djursjukvård.
De distriktsveterinärer som 1995 övergick i privat verksamhet har trots egen
jourverksamhet sedan dess förvägrats all ersättning från staten. De hotas
istället av SJV med statlig etablering om jourverksamheten uteblir. SJV drar
sig däremot inte för att utverka kommunala bidrag till sina distrikts-
veterinärstationer i Norrland. Ett tungt vägande skäl för anslaget till den
statliga organisationen är bl.a. att sjukvård för animalieproducerande djur
skall kunna finnas tillgänglig även i glesbygd. Anslaget används
uppenbarligen inte för detta ändamål.
Det kan inte vara en statlig angelägenhet att skattemedel satsas på vård av
sällskapsdjur och sporthästar. De privata stordjursveterinärerna har sedan
omorganisationen 1995 visat att det går utmärkt bra att bedriva privat
djursjukvård på animalieproducerande djur. Staten kan därför spara en
ansenlig summa på att låta privatisera djursjukvården. Statens engagemang
bör kunna begränsas till att ha tillsynsansvar över den veterinära
verksamheten.
En mycket ingående statlig utredning av veterinär verksamhet
genomfördes 1993. Denna utredning kan ligga till grund för en ny översyn av
veterinärväsendet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av konkurrens-
förhållandena i veterinärväsendet i enlighet med vad som anförts i
motionen.