Kronobergs läns största KRAV-producent av ägg är
nystartad med 500 värphöns. Äggen packas på gården och
ägaren kommer själv att köra äggen till butiker och andra
intressenter (en förskola har redan hört av sig) i närområdet.
Det enda som inte är närproducerat är det ekologiska
hönsfodret som kommer från Gotland.
Många andra äggproducenter med småskalig hönshållning eller med
ekologisk äggproduktion har de senaste åren etablerat sig i närområdet.
KRAV-godkänd äggproduktion har vuxit snabbt på några år och utgör i dag
närmare två procent av landets totala äggproduktion. Det finns några stora
enheter med 5.000-6.000 hönor, men de flesta har färre än 1.000 hönor.
Småskalig hönshållning ökar också, ofta men inte alltid ekologisk, men även
när gården inte odlas enligt ekologiska principer bidrar hönsen i småskaliga
enheter ofta till ett ökat kretslopp i jordbruket. Det går alltså att förena god
djurhållning med uthållig produktion.
2003 går de sista dispenserna för buräggsproducenter ut. Riksdagens be-
slut 1988 att förbjuda hönshållning i bur ska då vara genomfört. Drygt
4,2 miljoner värphönor sitter i dag i bur på dispens.
Enligt Jordbruksverkets uppskattning är närmare 25 procent av värp-
hönorna frigående i dag. De flesta av dessa hönor hålls på golv inomhus,
men det finns även uterastgårdar i storskaliga golvhönsanläggningar.
Efter att riksdagen beslöt att ändra djurskyddsförordningen 1997 innebär
minimikraven för hållning av värphönor att de ska ha tillgång till värprede,
sandbad och sittpinne. Djurskyddsförordningen stadgar dock inte att hönorna
ska ha tillräckligt utrymme för att kunna utföra medfödda beteenden. Denna
revidering följer inte djurskyddslagens krav i 4 § där det stadgas att djur ska
hållas på ett sådant sätt att de ska kunna bete sig naturligt. Djurskydds-
förordningens nuvarande lydelse ger däremot utrymme för att behålla
burarna fast i modifierad form. Försöksverksamhet i enlighet med djur-
skyddslagens krav att ny teknik ska prövas från djurskydds- och djurhälso-
synpunkt har påbörjats med så kallade modifierade burar.
Jag anser att ingen form av burhållning uppfyller djurskyddslagens grund-
läggande krav, och det var inte heller riksdagens avsikt 1988 att hönorna
skulle vara kvar i burarna.
Regeringen uttryckte senast i höstens regeringsdeklaration att om-
ställningen till ett ekologiskt hållbart och uthålligt samhälle ska ha fortsatt
hög prioritet. Investeringsbidrag har fördelats i flera år till sådana åtgärder.
Intensiv djurhållning i stora enheter utgör en del av belastningen på miljön
och har också konsekvenser för bibehållande av såväl ett öppet landskap som
kretsloppet, arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter på landsbygden.
Äggproduktionen är i första hand koncentrerad till stora enheter och därför
miljöbelastande.
Om nu regeringen menar allvar med ett ekologiskt hållbart och uthålligt
samhälle måste ett samlat grepp också tas beträffande djurhållningsformerna.
Sambandet mellan djurproduktionsformer och miljö har beskrivits i flera
rapporter de senaste åren, bl.a. från Naturvårdsverket. Fler mindre enheter,
småskalighet, geografisk närhet mellan produktion och konsumtion är
faktorer som är betydelsefulla om utvecklingen ska vändas i Sverige.
Vi har i Sverige en unik chans att förändra hönshållningen så att den
uppfyller krav på ekologisk hållbarhet, eftersom äggproduktionen ska vara
omställd till 2003. Inriktningen måste vara övergång till system där hönorna
går fritt. Modifierade burar permanentar hönshållning inomhus i bur och
kommer att innebära, om de får spridning, att stora miljöskadande enheter
skapas. Skillnaden mot nuvarande burhållningssystem är marginell, även om
större totalyta krävs för att hålla samma antal hönor som i dagens burar. Den
modifierade buren är kompletterad med ett rede och ett sandbad, som oftast
är placerade ovanpå varandra.
Ekologisk hållbarhet och uthållighet går hand i hand med småskalighet,
även om det går att förena med viss storskalighet. Från djurens synvinkel är
det en fördel att inte vara för många i grupp. Enligt aktuella forskningsrön
kan en höna känna igen så många som 75 upp till 100 andra hönsindivider,
men i större grupper än så ökar risken för problem med rangordning och
andra beteenden. Det är viktigt att regeringen vidtar åtgärder för att stimulera
en övergång till småskalig hönshållning inför dispensernas upphörande. Det
är en fördel om nya äggproducenter av varierande storlek på produktionen
etableras, eftersom lösgående höns kräver helt andra kunskaper än
burhållning, nämligen djurintresse och djurkunskap.
Det har varit trögt att komma igång med alternativa produktionsmetoder,
främst på grund av burhönsnäringens hårdnackade motstånd. Men även
svårigheterna för alternativproducenter att erhålla tillräckligt stöd, både
finansiellt och med rådgivning och utbildning, har varit en hämsko.
Regeringen bör utarbeta ett särskilt hönsomställningsprogram för
ekologisk och småskalig hönshållning som ska utgöra huvudinriktningen för
övergången från burhållning till frihet för hönorna. Finansiering av detta kan
till exempel ske inom ramen för de lokala investeringsprogrammen för
ekologisk hållbarhet, LIP, eller EU:s landsbygdsstöd. Ett räkneexempel kan
visa omställningens effekt: Om dagens 4,2 miljoner hönor skulle släppas fria
i småskaliga anläggningar med 500 höns vardera blir det cirka
8.400 producenter. En sådan omställning skulle innebära ett uppsving på
landsbygden, och om majoriteten försöker få avsättning för äggen lokalt
(vilket är en allt starkare trend bland nyetablerade äggproducenter), skulle
det betyda en total strukturförändring av äggnäringen som uppfyller de mål
om hållbarhet som uppställts av regeringen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utarbeta ett hönsomställningsprogram för
ekologisk och småskalig hönshållning.