Kronobergs läns största KRAV-producent av ägg är nystartad med 500 värphöns. Äggen packas på gården och ägaren kommer själv att köra äggen till butiker och andra intressenter (en förskola har redan hört av sig) i närområdet. Det enda som inte är närproducerat är det ekologiska hönsfodret som kommer från Gotland.
Många andra äggproducenter med småskalig hönshållning eller med ekologisk äggproduktion har de senaste åren etablerat sig i närområdet. KRAV-godkänd äggproduktion har vuxit snabbt på några år och utgör i dag närmare två procent av landets totala äggproduktion. Det finns några stora enheter med 5.000-6.000 hönor, men de flesta har färre än 1.000 hönor. Småskalig hönshållning ökar också, ofta men inte alltid ekologisk, men även när gården inte odlas enligt ekologiska principer bidrar hönsen i småskaliga enheter ofta till ett ökat kretslopp i jordbruket. Det går alltså att förena god djurhållning med uthållig produktion.
2003 går de sista dispenserna för buräggsproducenter ut. Riksdagens be- slut 1988 att förbjuda hönshållning i bur ska då vara genomfört. Drygt 4,2 miljoner värphönor sitter i dag i bur på dispens.
Enligt Jordbruksverkets uppskattning är närmare 25 procent av värp- hönorna frigående i dag. De flesta av dessa hönor hålls på golv inomhus, men det finns även uterastgårdar i storskaliga golvhönsanläggningar.
Efter att riksdagen beslöt att ändra djurskyddsförordningen 1997 innebär minimikraven för hållning av värphönor att de ska ha tillgång till värprede, sandbad och sittpinne. Djurskyddsförordningen stadgar dock inte att hönorna ska ha tillräckligt utrymme för att kunna utföra medfödda beteenden. Denna revidering följer inte djurskyddslagens krav i 4 § där det stadgas att djur ska hållas på ett sådant sätt att de ska kunna bete sig naturligt. Djurskydds- förordningens nuvarande lydelse ger däremot utrymme för att behålla burarna fast i modifierad form. Försöksverksamhet i enlighet med djur- skyddslagens krav att ny teknik ska prövas från djurskydds- och djurhälso- synpunkt har påbörjats med så kallade modifierade burar.
Jag anser att ingen form av burhållning uppfyller djurskyddslagens grund- läggande krav, och det var inte heller riksdagens avsikt 1988 att hönorna skulle vara kvar i burarna.
Regeringen uttryckte senast i höstens regeringsdeklaration att om- ställningen till ett ekologiskt hållbart och uthålligt samhälle ska ha fortsatt hög prioritet. Investeringsbidrag har fördelats i flera år till sådana åtgärder.
Intensiv djurhållning i stora enheter utgör en del av belastningen på miljön och har också konsekvenser för bibehållande av såväl ett öppet landskap som kretsloppet, arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter på landsbygden. Äggproduktionen är i första hand koncentrerad till stora enheter och därför miljöbelastande.
Om nu regeringen menar allvar med ett ekologiskt hållbart och uthålligt samhälle måste ett samlat grepp också tas beträffande djurhållningsformerna. Sambandet mellan djurproduktionsformer och miljö har beskrivits i flera rapporter de senaste åren, bl.a. från Naturvårdsverket. Fler mindre enheter, småskalighet, geografisk närhet mellan produktion och konsumtion är faktorer som är betydelsefulla om utvecklingen ska vändas i Sverige.
Vi har i Sverige en unik chans att förändra hönshållningen så att den uppfyller krav på ekologisk hållbarhet, eftersom äggproduktionen ska vara omställd till 2003. Inriktningen måste vara övergång till system där hönorna går fritt. Modifierade burar permanentar hönshållning inomhus i bur och kommer att innebära, om de får spridning, att stora miljöskadande enheter skapas. Skillnaden mot nuvarande burhållningssystem är marginell, även om större totalyta krävs för att hålla samma antal hönor som i dagens burar. Den modifierade buren är kompletterad med ett rede och ett sandbad, som oftast är placerade ovanpå varandra.
Ekologisk hållbarhet och uthållighet går hand i hand med småskalighet, även om det går att förena med viss storskalighet. Från djurens synvinkel är det en fördel att inte vara för många i grupp. Enligt aktuella forskningsrön kan en höna känna igen så många som 75 upp till 100 andra hönsindivider, men i större grupper än så ökar risken för problem med rangordning och andra beteenden. Det är viktigt att regeringen vidtar åtgärder för att stimulera en övergång till småskalig hönshållning inför dispensernas upphörande. Det är en fördel om nya äggproducenter av varierande storlek på produktionen etableras, eftersom lösgående höns kräver helt andra kunskaper än burhållning, nämligen djurintresse och djurkunskap.
Det har varit trögt att komma igång med alternativa produktionsmetoder, främst på grund av burhönsnäringens hårdnackade motstånd. Men även svårigheterna för alternativproducenter att erhålla tillräckligt stöd, både finansiellt och med rådgivning och utbildning, har varit en hämsko.
Regeringen bör utarbeta ett särskilt hönsomställningsprogram för ekologisk och småskalig hönshållning som ska utgöra huvudinriktningen för övergången från burhållning till frihet för hönorna. Finansiering av detta kan till exempel ske inom ramen för de lokala investeringsprogrammen för ekologisk hållbarhet, LIP, eller EU:s landsbygdsstöd. Ett räkneexempel kan visa omställningens effekt: Om dagens 4,2 miljoner hönor skulle släppas fria i småskaliga anläggningar med 500 höns vardera blir det cirka 8.400 producenter. En sådan omställning skulle innebära ett uppsving på landsbygden, och om majoriteten försöker få avsättning för äggen lokalt (vilket är en allt starkare trend bland nyetablerade äggproducenter), skulle det betyda en total strukturförändring av äggnäringen som uppfyller de mål om hållbarhet som uppställts av regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utarbeta ett hönsomställningsprogram för ekologisk och småskalig hönshållning.
Stockholm den 4 oktober 1999
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)