Enligt EG-direktiv får självdöda djur inte grävas ner.
Föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat
animaliskt avfall regleras i SJVFS 1998:34. Materialet skall
hanteras i en steriliseringsanläggning, där upphettning sker
till en temperatur av minst 133 grader. Fram till den 1
december 1998 fanns en generell dispens från
insamlingskravet i norra Sverige. I 37 kommuner i
nordligaste och västra Sverige, från Värmland och norrut
finns en generell dispens som inte är tidsbestämd. Hela
kustområdet från Haparanda i norr omfattas av den dispens
som gick ut den 1 december 1998.
Materialet indelas i två grupper: högriskavfall och lågriskavfall. Till
högriskavfallet räknas bl.a. självdöda djur och till lågriskavfallet hör bl.a.
rester från slakterier.
När kravet på insamling kom planerades en anläggning i Örnsköldsvik och
därefter i Nordmaling. För en anläggning i Nordmaling har miljötillstånd
erhållits.
Tillfällig lösning
För att lösa kadaverhanteringen till dess det finns en
anläggning, är avsikten att högriskavfallet transporteras till
en anläggning i Norge, 36 km söder om Trondheim.
Lågriskavfallet transporteras till en anläggning i Finland, 37
mil söder om Haparanda.
Entreprenören kör från gård till gård och samlar in avfall till en upp-
samlingsplats, med container.
Kostnader
Kostnaden för att hämta ett storboskap ligger på 1.950 kr.
För mindre djur, 300 kg totalt, ligger kostnaden på 1.450 kr.
Kostnaden för en enskild lantbrukare kan bli betydande. På
en integrerad svingård kan kostnaden bli 40 öre/producerat
kg. Beräkningen bygger på en normal dödlighet på 2 %
bland slaktsvinen och 30 % rekrytering.
Miljömässigt tveksamt
Miljömässigt är hanteringen av självdöda djur i dag mycket
tveksam eftersom ett självdött djur i Pajala församling körs
till Trondheim för destruktion, vilket innebär en transport på
120 mil. Detta är helt oacceptabelt.
De långa transportavstånden i dag - och till en tänkt framtida anläggning -
medför att all obduktionsverksamheten av självdöda djur inte kan
upprätthållas. Om ett djur dör så körs det enbart till en destruktionsan-
läggning och någon kontakt med veterinär sker inte. Detta är inte heller
acceptabelt.
Systemet med långa miljömässigt tveksamma transporter inger inte
förtroende hos lantbrukarna, vilket medför att det finns en stor risk för höga
mörkertal.
Insamlingen av självdöda djur bygger på ett EG-direktiv, som inte kan
vara relevant i norra Sverige och på intet sätt tar hänsyn till de långa
avstånden och den låga djurtätheten.
Framtiden
Om det kommer att byggas en anläggning i Nordmaling är
osäkert, avgörande blir kostnaden för bygget jämfört med
vad det kommer att kosta att transportera avfallet till Norge
och Finland. Är det så att det blir högre kostnader med att
bygga en anläggning, torde det vara tveksamt om det
kommer att byggas någon.
Ett stort osäkerhetsmoment är vad som händer om mängden avfall minskar
eller blir betydligt mindre än beräknat? Hur stort är mörkertalet med djur
som aldrig kommer att tas om hand? Statistik från södra Sverige visar ett det
torde vara mycket stort. Hur kommer då den beräknade kostnaden att hålla
och vad händer med en anläggning som får mycket mindre råvara än vad
som beräknats?
Hur lösa frågan?
Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur
närmare 100 mil för att de skall tas om hand i en
destruktionsanläggning. Smittriskerna måste nästan vara lika
stora, om inte större, om de döda djuren skall transporteras
så lång väg.
Miljömässigt är det också tveksamt. En insamling över en så stor yta och
med så få gårdar, innebär att de fordon som används måste färdas en mycket
lång väg, vilket medför en stor energiförbrukning. Samtidigt innebär
gårdsbesöken alltid en risk för att smitta kan spridas.
Det går inte att jämföra situationen i norra Sverige med södra Sverige och
med övriga Europa, mot bakgrund av att vi har en lägre djurtäthet. För att få
ett mått på djurtätheten i området kan man jämföra antalet djur i de fem
nordligaste länen, d.v.s. Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten
och Norrbotten, med Skåne. En sådan jämförelse visar att djurtätheten är
enormt mycket lägre. Jämförelsen ser ut på följande sätt:
Tabell 1: (Fem län i norra Sverige
Antal djur Andel av djur i Skåne Skåne
Antal djur )
Även med en väldigt god djurhållning kommer djur alltid att
dö. De flesta fall där djur dör är ganska odramatiska. Det rör
sig bl.a. om dödfödda djur och liknande. I dessa fall borde
det vara självklart att man får gräva ner dem. I vissa fall kan
det vara mer osäkert vad dödsorsaken är. I de flesta fall har
då en veterinär blivit kontaktad och försökt hitta orsaken till
djurets sjukdom. Mot den bakgrunden borde det gå att
genom veterinärerna ha en bra kontroll om det dyker upp
någon smitta.
Företrädare för lantbruket och länsveterinären i Norrbotten har också i en
skrivelse till Jordbruksverket aktualiserat en handlingslinje som innebär att vi
har en generell dispens för nedgrävning. Men i varje läge då djurets
dödsorsak är oklar skall en veterinär tillkallas efter djurets död. Har
veterinären varit på besök under djurets sjukdomstid så är man säkert ganska
klar över dödsorsaken. Har djuret dött på ett sätt som det inte finns någon
naturlig förklaring till utan att någon veterinär har varit på besök bör
lantbrukaren åläggas att tillkalla veterinär efter djurets död för att en
undersökning av dödsorsaken skall göras. Då kan man också ta beslut om
djuret kan grävas ner eller om det måste destrueras på ett annat sätt.
Den låga djurtätheten, de stora avstånden, det goda djurhälsoläget samt de
höga kostnaderna gör att det finns motiv för Sverige att driva frågan, så att
vi i norra Sverige får ett permanent undantag från EG-direktivet. Det handlar
i hög grad om att Sveriges regering driver frågan mot EU och argumenterar
för undantaget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om permanent undantag från EG-direktivet om
självdöda djur.