Enligt EU-direktiv får självdöda djur inte grävas ner.
Föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat
animaliskt avfall regleras i SJVFS 1998:34. Materialet skall
hanteras i en steriliseringsanläggning, där upphettning sker
till en temperatur av minst 133 grader. Fram till 1.12.98
fanns en generell dispens från insamlingskravet i norra
Sverige. I 37 kommuner i nordligaste och västra Sverige,
från Värmland och norrut finns en generell dispens som inte
är tidsbestämd. Hela kustområdet från Haparanda i norr
omfattas av den dispens som gick ut 1.12.98.
När kravet på insamling kom planerades en anläggning i Örnsköldsvik
och därefter i Nordmaling. För en anläggning i Nordmaling har miljötillstånd
erhållits.
Tillfällig lösning
För att lösa kadaverhanteringen tills det finns en anläggning,
är avsikten att högriskavfallet transporteras till Norge till en
anläggning 36 km söder om Trondheim. Lågriskavfallet
transporteras till en anläggning i Finland, 37 mil söder om
Haparanda.
Kostnader
Kostnaden för att hämta ett storboskap ligger på 1 950 kr.
För mindre djur, 300 kg totalt, ligger kostnaden på 1 450 kr.
Kostnaden för en enskild lantbrukare kan bli betydande: På
en integrerad svingård kan kostnaden bli 40 öre/producerat
kg. Beräkningen bygger på en normal dödlighet på 2 %
bland slaktsvinen och 30 % rekrytering.
Miljömässigt tveksamt
Miljömässigt är hanteringen av självdöda djur idag mycket
tveksam eftersom ett självdött djur i Pajala församling körs
till Trondheim för destruktion, vilket innebär en transport på
120 mil, vilket är helt oacceptabelt.
De långa transportavstånden idag och till en tänkt framtida anläggning
medför att all obduktionsverksamheten av självdöda djur inte kan upp-
rätthållas, om ett djur dör så körs det enbart till en destruktionsanläggning
och någon kontakt med veterinär sker inte. Detta är inte heller acceptabelt.
Systemet med långa miljömässigt tveksamma transporter inger inte
förtroende hos lantbrukarna, vilket medför att det finns en stor risk för höga
mörkertal.
Insamlingen av självdöda djur bygger på ett EG-direktiv, som inte kan
vara relevant i norra Sverige och på intet sätt tar hänsyn till de långa
avstånden och den låga djurtätheten.
Framtiden
Om det kommer att byggas en anläggning i Nordmaling är
osäkert, avgörande blir kostnaden för bygget jämfört med
vad det kommer att kosta att transportera avfallet till Norge
och Finland. Är det så att det blir högre kostnader med att
bygga en anläggning, torde det vara tveksamt om det
kommer att byggas någon.
Ett stort osäkerhetsmoment är vad som händer om mängden avfall minskar
eller blir betydligt mindre än beräknat? Hur stort är mörkertalet med djur
som aldrig kommer att tas om hand? Statistik från södra Sverige visar att det
torde vara mycket stort. Hur kommer då den beräknade kostnaden att hålla
och vad händer med en anläggning som får mycket mindre råvara än vad
som beräknats?
Hur lösa frågan?
Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur
närmare 100 mil för att de skall tas om hand i en
destruktionsanläggning. Smittriskerna måste nästan vara lika
stora - om inte större - om de döda djuren skall transporteras
så lång väg.
Miljömässigt är det också tveksamt. En insamling över en så stor yta och
med så få gårdar innebär att de fordon som används måste färdas en mycket
lång väg, vilket medför en stor energiförbrukning. Samtidigt innebär
gårdsbesöken alltid en risk för att smitta kan spridas.
Även med en väldigt god djurhållning kommer djur alltid att dö. De flesta
djur dör ganska odramatiskt och nästan naturligt, det handlar bl.a. om
dödfödda djur och liknande. I dessa fall borde det vara självklart att man får
gräva ner dem. I vissa fall kan det vara mer osäkert vad dödsorsaken är, men
i de flesta fall har då en veterinär varit kontaktad och försökt hitta orsaken
till
djurets sjukdom, varför det borde gå att genom veterinärerna ha en bra
kontroll om det dyker upp någon smitta.
Företrädare för lantbruket och länsveterinären i Norrbotten har också i en
skrivelse till Jordbruksverket aktualiserat en handlingslinje som innebär att vi
har en generell dispens för nedgrävning, men i varje läge då djurets
dödsorsak är oklar skall en veterinär tillkallas endera före eller efter djurets
död. Har veterinären varit på besök under djurets sjukdomstid så är man
säkert ganska klar över dödsorsaken. Har djuret dött på ett sätt som det inte
finns någon naturlig förklaring till, utan att någon veterinär har varit på
besök, bör lantbrukaren åläggas att tillkalla veterinär efter djurets död för
att
en undersökning av dödsorsaken skall göras. Då kan man också ta beslut om
djuret kan grävas ner eller om det måste destrueras på ett annat sätt.
Den låga djurtätheten, de stora avstånden, det goda djurhälsoläget samt de
höga kostnaderna gör att det finns motiv för Sverige att driva frågan på så
sätt att vi i norra Sverige får ett permanent undantag från EG-direktivet. Det
handlar i hög grad om att Sveriges regering driver frågan mot EU och
argumenterar för undantaget.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett permanent undantag i norra
Sverige från EG-direktivet beträffande insamling av självdöda djur i
norra Sverige.