I sommar har vi återigen fått nyheter om att en pitbullterrier attackerar människor, i detta fall en baby och hans mamma. Babyns skrik tros ha utlöst hundens reaktion. Samtidigt kommer signaler om att hundar används i kampsport i allt större utsträckning, en kamp som går ut på att hundarna ska skada eller döda varandra.
Det är en oroväckande utveckling om alltfler aggressiva hundar finns i samhället, och om aggressiviteten hos djuren uppmuntras. Mycket tyder på att lagstiftningen måste skärpas.
Import till Sverige av pitbullterrier förbjöds 1991. Innehav förbjöds 1995 med undantag för de hundar som redan fanns i landet. 1997 skärptes bestämmelserna till att gälla alla typer av mentalt instabila hundar.
I övergångsbestämmelser (1994:1834) till förordningen stadgas att den som 1995 innehade en hund av den typ som avses i 19 a § får behålla hunden under förutsättning att den på offentlig plats hålls kopplad och är försedd med munkorg.
Lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter innehåller bestämmelser om handhavande av hundar som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur. Bestämmelserna gäller bl.a. koppeltvång och omhändertagande respektive avlivande av bitska hundar.
2 § Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat och till vilket utomstående ej äga tillträde. ...
3 § Eftersätts tillsynen över hund, får polismyndigheten meddela det beslut som omständigheterna kräver, såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Beslutet skall delges hundens ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.
Är det fråga om en hund som avses i 2 §, får polismyndigheten besluta att hunden skall omhändertas genom myndighetens försorg. Sedan hunden omhändertagits får ägaren inte förfoga över hunden utan tillstånd av polismyndigheten. Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller avliva hunden eller ta hand om hunden tills vidare. För omhändertagande gäller i övrigt 35 § djurskyddslagen (1988:534). Innan en hund avlivas skall dock polismyndigheten inhämta yttrande från veterinär, om det ej är uppenbart obehövligt eller fara i dröjsmål.
Arbete på en skärpning av bestämmelserna i lagen om tillsyn över hundar och katter pågår inom Jordbruksdepartementet sedan en tid tillbaka. Något konkret resultat av arbetet har vi ännu inte sett. Enligt uppgift kommer förslag dock att presenteras under det kommande riksdagsåret.
Mycket talar för att införande av krav på ID-märkning av hundar, med uppgifter om hundens ägare, samt upprättande av ett ägarregister är nödvändigt. Ett ägarregister är en förutsättning för ingripande när det gäller bl.a. kamphundar för att man ska kunna fastställa vem som äger hunden i fråga. Svenska Kennelklubben kräver en obligatorisk ägaranmälan och ID- märkning på alla hundar, men detta är en frivillig förening där långt ifrån alla hundar i Sverige finns registrerade.
En annan skärpning av lagen om tillsyn över hundar och katter som har diskuterats går ut på införande av bestämmelser som möjliggör att man i vissa situationer snabbare kan låta avliva en hund än vad som är möjligt i dag.
I 16 kap. 13 § brottsbalken finns bestämmelser om djurplågeri. Brotts- rubriceringen djurplågeri har åberopats i ett åtal som polisen i Göteborg nyligen har väckt mot hundägare som anordnat hundkamper. Åtalet är baserat på en videofilm över hundkamp som polisen beslagtog i samband med husrannsakan i ett narkotikaärende.
Det finns ingen enhetlig lagstiftning i Europa om kamphundar eller "farliga" hundar. Inte heller inom respektive land gäller alltid enhetliga bestämmelser. Flertalet europeiska länder har någon typ av bestämmelser med restriktioner beträffande farliga hundar.
Värdet av såväl enhetliga definitioner samt en gemensam syn på hur problematiken med farliga hundar ska hanteras lämpar sig väl för att diskuteras på EU-nivå vid t.ex. ministerrådsmöten. Vi vill begära att regeringen aktualiserar frågan på EU-nivå.
I England har de bestämmelser som finns på området samlats i en lag, Dangerous Dogs Act. Syftet med lagen, som trädde i kraft 1991, var att snabbt få ett stopp på de händelser med svåra personskador som orsakats av "farliga hundar", främst pitbullterriern. Stränga och kategoriska straff- bestämmelser infördes för brott mot lagen. Bl.a. fick domstol rätt att villkorslöst besluta om avlivande av hund. I en utvärdering år 1997 konstaterade man att lagen hade uppnått sina syften. Med stöd av bestämmelserna i Dangerous Dogs Act hade man till en stor del lyckats eliminera uppfödning och innehav av hundar för kriminella eller "anti- sociala" ändamål, dvs. särskilt pitbullterrier.
Denna möjlighet att i vissa situationer snabbare avliva en hund som än vad som är möjligt idag, skulle kanske kunna fungera som ett instrument för att stoppa den relativt utbredda aveln av farliga hundar. Konsekvenser av en sådan lagändring bör utredas närmare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett tydliggörande av ägaransvaret och upp- rättandet av ett ägarregister
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjlighet att i vissa situationer snabbare kunna avliva en hund, som visar sig vara farlig,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att föra upp frågan om hantering av farliga hundar på EU-nivå.
Stockholm den 27 september 1999
Maria Larsson (kd)
Caroline Hagström (kd)