Motion till riksdagen
1999/2000:MJ306
av Jonsson, Göte (m)

Skogspolitiken


Inledning
Skogspolitiken ligger fast och en ny utvärdering kommer
redan 2001. Skogsvårdslagens bestämmelser skall ge
ramarna för skogsskötseln. Inom dessa ramar skall
skogsägarna vara beslutsföra i sitt skogsbruk. Detta rimmar
väl med skogsbrukarnas nedärvda ansvar och syn på
förvaltarskap. Miljöansvaret inom sektorn skall delas mellan
näring och stat. Kunskapslinjen - stödd på utbildning,
rådgivning och information - måste vara den ledande
principen både för produktions- och miljöfrågor i en näring
som skogsbruk med tiotusentals aktörer och arbetsföretag.
När skogspolitiken efter vissa perioder utvärderas av
regering och riksdag görs bedömningen om de övergripande
politiska målen har uppnåtts.
Utvärderingen 1998 visade att miljöfrågorna i skogsskötseln hade stadigt
förbättrats. Under 90-talet har lagts ned mycket stora resurser på att förbättra
miljöhänsynen och anpassa skötselmetoderna. Arbetet med att ta fram
underlag för markavsättningar har varit intensivt, ett reservatsprogram har
antagits och staten har ställt nya och betydligt större anslag till förfogande
för markavsättningar. Miljöarbetet på fältet drivs på genom den stora
satsningen Grönare Skog, där såväl staten som näringen och andra
intressenter deltar.
Vid utvärderingen framkom däremot oroande tecken för skogsvårds-
arbetet. Vi anser därför att skogsvårdsorganisationens resurser i högre grad
än nu borde satsas på produktionsfrågor i skogsbruket. Det är viktigt att
kampanjen Grönare Skog, när den nu skall gå igång på allvar, koncentreras
mot skogsvårds- och produktionsfrågor.
En av de viktigaste uppgifterna för Skogsstyrelsen är att övervaka
skogarnas hälsa och sundhet så att kommande generationer har tillgång till en
frisk skog och kvalitativt god skogsråvara. Här har emellertid  arbete och
resultat under en längre tid uppvisat brister.
Skogsvårdsorganisationen har inte tillgång till utredningsresurser för att
metodiskt kunna bearbeta nya skador och kalamiteter som t ex den pågående
"ekdöden" som uppträder fläckvis inom stora områden av södra Sverige. Det
saknas idag möjlighet för myndigheten att begära särskilda bidrag för
skadeinventeringar vid t ex granbarkborreangrepp eller för aktiv bekämpning
vid omfattande utbrott av insektsskador. Detta är en brist som måste rättas
till.
Viltskador
Staten har under lång tid agerat oansvarigt då man tagit
alltför lätt på klövviltets svåra skador på framför allt plant-
och ungskogen men också biodiversiteten. Skadorna är både
kvantitativt och kvalitativt sett oacceptabla och kommer att
försämra skogarnas ekonomiska och ekologiska värden
framöver. Särskilt allvarligt är det att kvaliteten sjunker,
eftersom det sannolikt är kvaliteten som ger svenskt
skogsbruk de stora mervärdena i framtiden. Man kan jämföra
med situationen i Finland. Där har man bemästrat
situationen och undviker därmed klövviltskadornas
långsiktiga konsekvenser.
Det finns flera skäl till skogs-Sveriges brydsamma situation. Ett är att
skogsvårdsorganisationen under 90-talet inte haft personella eller andra
resurser att verka på fältet med inventeringar och rådgivning om
skogsskadorna till markägare och jägare. Man har heller inte i nämnvärd
grad använt sig av lagstiftningens möjligheter. Naturvårdsverket har under
senare år varit mycket aktivt i frågor om biodiversiteten i landet  och inte
minst har ögonen riktats mot skogsbrukets effekter på mångfalden. Däremot
har det varit påfallande tyst om viltbetets effekter. Naturligtvis inverkar även
jakt- och viltvårdspolitiken. Trots goda intentioner att decentralisera
beslutsfattandet och överföra mer av ansvar för vården av viltet på
markägarna genom de nyinrättade älgskötselområdena har en god balans
mellan älgvård och skogsvård på alltför många ställen inte uppnåtts.
Vi anser att staten och myndigheterna måste agera på ett ansvarsfullare sätt
än hittills. Det är viktigt att skogsvårdsorganisationen verkligen tar tag i
problemet. Symptomatiskt nog fanns frågan inte med vid utvärderingen av
skogspolitiken. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över
älgskötselområdena och eventuellt  föreslår förändringar, som gör att
områdena kan spela den roll som var avsedd. Utredningen bör också lämna
förslag till hur de lokala samråden, där markägare, jägare och
skogsvårdsmyndigheten ingår, skulle kunna bli effektivare.
Kalkning och gödsling
Luftföroreningarna ger effekter på skog och skogsmark långt
in i framtiden. Detta är ett av våra svåraste miljöproblem,
som riksdagen måste ta på större allvar än hittills. Olika
forskarskolor, vilka tidigare gjort olika riskbedömningar, är i
dag eniga om att skogsmarken - trots minskade antropogena
utsläpp - ännu under lång tid kommer att få ta emot syra-
mängder, som överskrider markens kritiska belastningsgräns.
Skogsstyrelsen har presenterat ett
kalknings/vitaliseringsprogram för skogsmarken. Detta har
genomgått en omfattande miljökonsekvensbedömning.
Enligt skogsstyrelsen står man vid ett vägskäl, att antingen
övergå från försöksverksamhet till operativt arbete eller
avsluta verksamheten. Sannolikt tappar tillverkare av
vitaliseringsmedel och spridningsentreprenörer intresset för
verksamheten såvida inte staten ger signaler om kraftfullare
motåtgärder mot försurningen av mark och vatten. Det är
därför oroväckande att regeringen valt att inte göra
någonting. Vi anser att regeringen nu borde ge
Skogsstyrelsen i uppdrag att inkomma med ett reviderat
kalknings/vitaliseringsprogram, där mark- och sjökalkningen
samordnas och verksamheten ges utökade medelsramar och
stabila arbetsvillkor.
Forskning och utveckling
För ett par år sedan gav regeringen i Skellefteå ett
välkommet löfte till den trämekaniska industrin om
hälftenfinansiering av ett FoU-paket. Totalt skulle paketet
omfatta 300 miljoner kronor fördelade på industrin, Nutek
och KK-stiftelsen. Handläggningen har emellertid gått
mycket trögt från Nuteks och KK-stiftelsens sida och någon
verksamhet baserad på dessa medel har knappast påbörjats.
Det kan naturligtvis finnas flera plausibla skäl bakom detta,
men vi finner det angeläget att regeringen följer upp
situationen och verkar för att FoU-verksamheten tar fart
inom denna för Sverige så viktiga industrigren. Det får inte
bli så att kompetenta och framåtsyftande satsningar
blockeras därför att villkoren är oklara eller att finansiärer
ställer orimligt höga krav på projekt. Noteras kan att
utvecklingsprogram vid t.ex. Växjö universitet snabbare
kommit igång tack vare ett kraftfullt engagemang från
näringen i södra Sverige.
Vi behöver bygga mer i trä i Sverige. En tillbakahållande faktor har länge
varit de statliga byggnormerna. Det var därför hög tid att förbudet att bygga
trähus i mer än två våningar togs bort.  I byggbranschen anser man att
byggnormerna bör kunna anpassas betydligt bättre till materialet än vad fallet
är i dag. Det är viktigt att Boverket är aktivt och följer upp den
teknikutveckling som nu glädjande sker vid flera universitet t.ex. i Lund,
Växjö och på Chalmers i Göteborg. Det ligger också på statens ansvar att
verka för att de internationella byggnormerna inte diskriminerar byggande i
trä och därigenom blir ett hinder för svensk export av olika byggelement.
Även om byggande av träbroar kommit igång igen i landet finns ännu
Vägverkets normer, som utgör hinder mot att konstruera längre träbroar. Det
är angeläget att staten låter sakkunniga titta på de statliga verkens hantering
av byggnormer som berör trämaterialet.
Skogsstyrelsen
Det måste anses anmärkningsvärt att Skogsstyrelsen, som
statligt verk med ansvar för landets största naturresurs,
saknar medel att vidta angelägna utredningar och
undersökningar om förhållanden i skogen och skogsbruket.
Som ett exempel kan nämnas att näringen fick ta initiativ till
inventeringar och andra föranstaltningar i samband med det
allvarliga angreppet på Hökensås för ett par år sedan. Denna
brist på utredningsresurser har Skogsstyrelsen tydligt pekat
på vid utvärderingen av skogspolitiken. Vi vill ställa oss
bakom denna anmärkning från myndighetens sida.
Det är också angeläget för staten att se närmare på inlandsskogsbrukets
framtid i Norrland. En annan värdefull studie som bör genomföras är hur
villkoren för ädellövskogsbruket utvecklats i Sverige.
Skattefrågor m.m.
Regeringen föreslår en höjning av dieselskatten med 25 öre
per liter. Detta drabbar inte minst skogsbrukets
arbetsmaskiner och fördyrar näringens transportkostnader
ytterligare. Inget konkurrentland har så hög dieselskatt i
skogen som Sverige. Men många länder, inklusive våra
grannländer, subventionerar skogsbruket. Av flera orsaker är
lönsamheten i det svenska skogsbruket betydligt svagare än i
det finska skogsbruket. Förslaget att höja dieselskatten till
2,92 kr/liter som regeringen ger bör ersättas med vad
Moderata samlingspartiet föreslår, också i annat
sammanhang, nämligen att sänka skatten till 53 öre per liter.
Att fördyra det svenska skogsbruket blir i praktiken liktydigt
med att byta svensk skogsråvara mot importerad ved. Vi
anser att svenska staten skall värna om det svenska
skogbrukets konkurrenskraft, inte tynga näringen med
kostnader som andra länders skogsbruk besparas.
Frågan om reavinstbeskattningen vid avyttring av fastighet som ägs av
enskild person är hanterad på ett närmast klandervärt sätt av regeringen. Att
beskattningen vid fastighetsöverlåtelser är rimlig och förutsebar är ett
grundvillkor för fortsatt livskraftigt, enskilt ägande av skog i landet. För
familjeskogsbruket blir effekterna vid generationsväxling förödande om
ingenting görs beträffande den skärpning av reavinstbeskattningen som
förestår vid årsskiftet 99/00. Vi föreslår att nuvarande skatteregler förlängs
ett år tills ett nytt förslag hunnit utredas.
Frågan om konkurrenslagens tillämpning vad gäller samverkan mellan
skogsägare i skogsägareföreningar har aktualiserats i samband med målet
mot Södra. En eventuell ändring av konkurrenslagen utreds för närvarande i
Regeringskansliet. Vi anser i detta sammanhang att det är viktigt att olika
företag får konkurrera på lika villkor oavsett företags- och associationsform.
Internationell bevakning
Sverige är ett viktigt skogsland och mycket står på spel när
skogsfrågor processas internationellt i olika politiska fora.
Regeringens organisering av det internationella
skogssamarbetet behöver och måste förbättras samtidigt som
det är viktigt att påpeka att skogspolitiken skall vara
nationell och de propåer som ibland kommit att t.ex. EU
skall ha en gemensam skogspolitik avvisas.
Staten har ett ansvar för att inom EU och i internationella processer främja
den svenska skogsbruksmodellen, baserad på dokumenterad uthållighet och
likställda mål för produktion och miljö. Internationell acceptans för vårt
skogsbruk är grunden för en fortsatt framgångsrik svensk skogsindustri-
export. Det är regeringens skyldighet att avsätta tillräckliga resurser för att
kraftfullt kunna företräda svenska intressen vid förhandlingar om
internationella överenskommelser som berör skogsbruk eller handel med
skogs- och skogsindustriprodukter. I det korta perspektivet är det särskilt
viktigt att motverka att man via subsidier för skogliga åtgärder snedvrider
konkurrensen mellan EU:s medlemsländer genom felaktig tillämpning av
Agenda 2000:s regelverk.
Vidare måste regeringen aktivt verka för att klimatkonventionens regler
inte får en sådan utformning att de missgynnar det aktiva och miljömässigt
ledande svenska skogsbruket.
Reservatsbildande
Regeringen har beställt en ny reservatsstrategi av
Naturvårdsverket. Av det förslag som lagts framgår att
myndigheterna behöver förstärkas personellt om statens
reservatsmål skall kunna uppnås och rättssäkerhet
upprätthållas. Vi stöder sådana förslag.
Vad sedan gäller själva strategin förordar Naturvårdsverket satsningar på
storreservat och hävdar att pengar till förvärv av mer mark är viktigare än
skötsel och vård av de reservat som avsätts.
Vi anser att Naturvårdsverket inte agerar med den följsamhet som krävs till
verkliga förhållanden. Eventuella storreservat bör så långt möjligt förläggas
till statlig mark. Då det kan förväntas att flertalet nya reservat kommer att
avsättas i södra och mellersta Sverige är det viktigt att myndigheten
uppmanar till en utveckling av arbetsmodeller, där reservatsavsättningar
kombineras med andra metoder för att bevara natur- och kulturvärden med så
litet intrång i boende och brukande som möjligt.
När riksdagen lade grunden till den nya skogspolitiken med två
övergripande mål gav man samtidigt sektorsmyndigheten ansvar för att vid
behov komplettera med särskilda delmål. Skogsstyrelsen beslutade 1998 om
en uppsättning sektorsmål. Kort därefter fick man i uppdrag av regeringen att
bidra med att ta fram särskilda delmål till miljökvalitetsmålet "Levande
skogar". Det är naturligtvis viktigt och riktigt att dessa delmål enligt skogs-
och miljöpolitiken blir överensstämmande och ligger i linje med varandra.
Det har hos myndigheterna funnits ett begär att på riksnivå utarbeta hela
uppsättningar av kvantifierade delmål, framför allt på miljösidan. Vi vill
varna för en sådan utveckling. Grundkonceptet för målstyrningen i
skogspolitiken är att staten och näringsutövarna - inom vissa ramar - ges
frihet att finna lösningar som är kostnadseffektiva och lokalt anpassade. Då
öppnas också praktiska möjligheter för myndigheter och näring att i
samförstånd och på regional och lokal nivå  ta upp diskussioner om
anpassade mål som kan bli en verklighetsförankrad förlängning av delmål
som riksdagen antar.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skogsvårdsorganisationens utredningsresurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skogspolitikens produktionsmål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om viltskador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kalkning och vitaliseringsgödsling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning och utveckling, 2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dieselskatten,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reavinstbeskattningen, 1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationell bevakning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reservatsbildande.

Stockholm den 29 september 1999
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)
Ola Sundell (m)
1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till FiU.


2 Yrkande 5 hänvisat till NU.