Inledning
Skogspolitiken ligger fast och en ny utvärdering kommer redan 2001. Skogsvårdslagens bestämmelser skall ge ramarna för skogsskötseln. Inom dessa ramar skall skogsägarna vara beslutsföra i sitt skogsbruk. Detta rimmar väl med skogsbrukarnas nedärvda ansvar och syn på förvaltarskap. Miljöansvaret inom sektorn skall delas mellan näring och stat. Kunskapslinjen - stödd på utbildning, rådgivning och information - måste vara den ledande principen både för produktions- och miljöfrågor i en näring som skogsbruk med tiotusentals aktörer och arbetsföretag. När skogspolitiken efter vissa perioder utvärderas av regering och riksdag görs bedömningen om de övergripande politiska målen har uppnåtts.
Utvärderingen 1998 visade att miljöfrågorna i skogsskötseln hade stadigt förbättrats. Under 90-talet har lagts ned mycket stora resurser på att förbättra miljöhänsynen och anpassa skötselmetoderna. Arbetet med att ta fram underlag för markavsättningar har varit intensivt, ett reservatsprogram har antagits och staten har ställt nya och betydligt större anslag till förfogande för markavsättningar. Miljöarbetet på fältet drivs på genom den stora satsningen Grönare Skog, där såväl staten som näringen och andra intressenter deltar.
Vid utvärderingen framkom däremot oroande tecken för skogsvårds- arbetet. Vi anser därför att skogsvårdsorganisationens resurser i högre grad än nu borde satsas på produktionsfrågor i skogsbruket. Det är viktigt att kampanjen Grönare Skog, när den nu skall gå igång på allvar, koncentreras mot skogsvårds- och produktionsfrågor.
En av de viktigaste uppgifterna för Skogsstyrelsen är att övervaka skogarnas hälsa och sundhet så att kommande generationer har tillgång till en frisk skog och kvalitativt god skogsråvara. Här har emellertid arbete och resultat under en längre tid uppvisat brister.
Skogsvårdsorganisationen har inte tillgång till utredningsresurser för att metodiskt kunna bearbeta nya skador och kalamiteter som t ex den pågående "ekdöden" som uppträder fläckvis inom stora områden av södra Sverige. Det saknas idag möjlighet för myndigheten att begära särskilda bidrag för skadeinventeringar vid t ex granbarkborreangrepp eller för aktiv bekämpning vid omfattande utbrott av insektsskador. Detta är en brist som måste rättas till.
Viltskador
Staten har under lång tid agerat oansvarigt då man tagit alltför lätt på klövviltets svåra skador på framför allt plant- och ungskogen men också biodiversiteten. Skadorna är både kvantitativt och kvalitativt sett oacceptabla och kommer att försämra skogarnas ekonomiska och ekologiska värden framöver. Särskilt allvarligt är det att kvaliteten sjunker, eftersom det sannolikt är kvaliteten som ger svenskt skogsbruk de stora mervärdena i framtiden. Man kan jämföra med situationen i Finland. Där har man bemästrat situationen och undviker därmed klövviltskadornas långsiktiga konsekvenser.
Det finns flera skäl till skogs-Sveriges brydsamma situation. Ett är att skogsvårdsorganisationen under 90-talet inte haft personella eller andra resurser att verka på fältet med inventeringar och rådgivning om skogsskadorna till markägare och jägare. Man har heller inte i nämnvärd grad använt sig av lagstiftningens möjligheter. Naturvårdsverket har under senare år varit mycket aktivt i frågor om biodiversiteten i landet och inte minst har ögonen riktats mot skogsbrukets effekter på mångfalden. Däremot har det varit påfallande tyst om viltbetets effekter. Naturligtvis inverkar även jakt- och viltvårdspolitiken. Trots goda intentioner att decentralisera beslutsfattandet och överföra mer av ansvar för vården av viltet på markägarna genom de nyinrättade älgskötselområdena har en god balans mellan älgvård och skogsvård på alltför många ställen inte uppnåtts.
Vi anser att staten och myndigheterna måste agera på ett ansvarsfullare sätt än hittills. Det är viktigt att skogsvårdsorganisationen verkligen tar tag i problemet. Symptomatiskt nog fanns frågan inte med vid utvärderingen av skogspolitiken. Vi föreslår att en utredning tillsätts som ser över älgskötselområdena och eventuellt föreslår förändringar, som gör att områdena kan spela den roll som var avsedd. Utredningen bör också lämna förslag till hur de lokala samråden, där markägare, jägare och skogsvårdsmyndigheten ingår, skulle kunna bli effektivare.
Kalkning och gödsling
Luftföroreningarna ger effekter på skog och skogsmark långt in i framtiden. Detta är ett av våra svåraste miljöproblem, som riksdagen måste ta på större allvar än hittills. Olika forskarskolor, vilka tidigare gjort olika riskbedömningar, är i dag eniga om att skogsmarken - trots minskade antropogena utsläpp - ännu under lång tid kommer att få ta emot syra- mängder, som överskrider markens kritiska belastningsgräns. Skogsstyrelsen har presenterat ett kalknings/vitaliseringsprogram för skogsmarken. Detta har genomgått en omfattande miljökonsekvensbedömning. Enligt skogsstyrelsen står man vid ett vägskäl, att antingen övergå från försöksverksamhet till operativt arbete eller avsluta verksamheten. Sannolikt tappar tillverkare av vitaliseringsmedel och spridningsentreprenörer intresset för verksamheten såvida inte staten ger signaler om kraftfullare motåtgärder mot försurningen av mark och vatten. Det är därför oroväckande att regeringen valt att inte göra någonting. Vi anser att regeringen nu borde ge Skogsstyrelsen i uppdrag att inkomma med ett reviderat kalknings/vitaliseringsprogram, där mark- och sjökalkningen samordnas och verksamheten ges utökade medelsramar och stabila arbetsvillkor.
Forskning och utveckling
För ett par år sedan gav regeringen i Skellefteå ett välkommet löfte till den trämekaniska industrin om hälftenfinansiering av ett FoU-paket. Totalt skulle paketet omfatta 300 miljoner kronor fördelade på industrin, Nutek och KK-stiftelsen. Handläggningen har emellertid gått mycket trögt från Nuteks och KK-stiftelsens sida och någon verksamhet baserad på dessa medel har knappast påbörjats. Det kan naturligtvis finnas flera plausibla skäl bakom detta, men vi finner det angeläget att regeringen följer upp situationen och verkar för att FoU-verksamheten tar fart inom denna för Sverige så viktiga industrigren. Det får inte bli så att kompetenta och framåtsyftande satsningar blockeras därför att villkoren är oklara eller att finansiärer ställer orimligt höga krav på projekt. Noteras kan att utvecklingsprogram vid t.ex. Växjö universitet snabbare kommit igång tack vare ett kraftfullt engagemang från näringen i södra Sverige.
Vi behöver bygga mer i trä i Sverige. En tillbakahållande faktor har länge varit de statliga byggnormerna. Det var därför hög tid att förbudet att bygga trähus i mer än två våningar togs bort. I byggbranschen anser man att byggnormerna bör kunna anpassas betydligt bättre till materialet än vad fallet är i dag. Det är viktigt att Boverket är aktivt och följer upp den teknikutveckling som nu glädjande sker vid flera universitet t.ex. i Lund, Växjö och på Chalmers i Göteborg. Det ligger också på statens ansvar att verka för att de internationella byggnormerna inte diskriminerar byggande i trä och därigenom blir ett hinder för svensk export av olika byggelement.
Även om byggande av träbroar kommit igång igen i landet finns ännu Vägverkets normer, som utgör hinder mot att konstruera längre träbroar. Det är angeläget att staten låter sakkunniga titta på de statliga verkens hantering av byggnormer som berör trämaterialet.
Skogsstyrelsen
Det måste anses anmärkningsvärt att Skogsstyrelsen, som statligt verk med ansvar för landets största naturresurs, saknar medel att vidta angelägna utredningar och undersökningar om förhållanden i skogen och skogsbruket. Som ett exempel kan nämnas att näringen fick ta initiativ till inventeringar och andra föranstaltningar i samband med det allvarliga angreppet på Hökensås för ett par år sedan. Denna brist på utredningsresurser har Skogsstyrelsen tydligt pekat på vid utvärderingen av skogspolitiken. Vi vill ställa oss bakom denna anmärkning från myndighetens sida.
Det är också angeläget för staten att se närmare på inlandsskogsbrukets framtid i Norrland. En annan värdefull studie som bör genomföras är hur villkoren för ädellövskogsbruket utvecklats i Sverige.
Skattefrågor m.m.
Regeringen föreslår en höjning av dieselskatten med 25 öre per liter. Detta drabbar inte minst skogsbrukets arbetsmaskiner och fördyrar näringens transportkostnader ytterligare. Inget konkurrentland har så hög dieselskatt i skogen som Sverige. Men många länder, inklusive våra grannländer, subventionerar skogsbruket. Av flera orsaker är lönsamheten i det svenska skogsbruket betydligt svagare än i det finska skogsbruket. Förslaget att höja dieselskatten till 2,92 kr/liter som regeringen ger bör ersättas med vad Moderata samlingspartiet föreslår, också i annat sammanhang, nämligen att sänka skatten till 53 öre per liter. Att fördyra det svenska skogsbruket blir i praktiken liktydigt med att byta svensk skogsråvara mot importerad ved. Vi anser att svenska staten skall värna om det svenska skogbrukets konkurrenskraft, inte tynga näringen med kostnader som andra länders skogsbruk besparas.
Frågan om reavinstbeskattningen vid avyttring av fastighet som ägs av enskild person är hanterad på ett närmast klandervärt sätt av regeringen. Att beskattningen vid fastighetsöverlåtelser är rimlig och förutsebar är ett grundvillkor för fortsatt livskraftigt, enskilt ägande av skog i landet. För familjeskogsbruket blir effekterna vid generationsväxling förödande om ingenting görs beträffande den skärpning av reavinstbeskattningen som förestår vid årsskiftet 99/00. Vi föreslår att nuvarande skatteregler förlängs ett år tills ett nytt förslag hunnit utredas.
Frågan om konkurrenslagens tillämpning vad gäller samverkan mellan skogsägare i skogsägareföreningar har aktualiserats i samband med målet mot Södra. En eventuell ändring av konkurrenslagen utreds för närvarande i Regeringskansliet. Vi anser i detta sammanhang att det är viktigt att olika företag får konkurrera på lika villkor oavsett företags- och associationsform.
Internationell bevakning
Sverige är ett viktigt skogsland och mycket står på spel när skogsfrågor processas internationellt i olika politiska fora. Regeringens organisering av det internationella skogssamarbetet behöver och måste förbättras samtidigt som det är viktigt att påpeka att skogspolitiken skall vara nationell och de propåer som ibland kommit att t.ex. EU skall ha en gemensam skogspolitik avvisas.
Staten har ett ansvar för att inom EU och i internationella processer främja den svenska skogsbruksmodellen, baserad på dokumenterad uthållighet och likställda mål för produktion och miljö. Internationell acceptans för vårt skogsbruk är grunden för en fortsatt framgångsrik svensk skogsindustri- export. Det är regeringens skyldighet att avsätta tillräckliga resurser för att kraftfullt kunna företräda svenska intressen vid förhandlingar om internationella överenskommelser som berör skogsbruk eller handel med skogs- och skogsindustriprodukter. I det korta perspektivet är det särskilt viktigt att motverka att man via subsidier för skogliga åtgärder snedvrider konkurrensen mellan EU:s medlemsländer genom felaktig tillämpning av Agenda 2000:s regelverk.
Vidare måste regeringen aktivt verka för att klimatkonventionens regler inte får en sådan utformning att de missgynnar det aktiva och miljömässigt ledande svenska skogsbruket.
Reservatsbildande
Regeringen har beställt en ny reservatsstrategi av Naturvårdsverket. Av det förslag som lagts framgår att myndigheterna behöver förstärkas personellt om statens reservatsmål skall kunna uppnås och rättssäkerhet upprätthållas. Vi stöder sådana förslag.
Vad sedan gäller själva strategin förordar Naturvårdsverket satsningar på storreservat och hävdar att pengar till förvärv av mer mark är viktigare än skötsel och vård av de reservat som avsätts.
Vi anser att Naturvårdsverket inte agerar med den följsamhet som krävs till verkliga förhållanden. Eventuella storreservat bör så långt möjligt förläggas till statlig mark. Då det kan förväntas att flertalet nya reservat kommer att avsättas i södra och mellersta Sverige är det viktigt att myndigheten uppmanar till en utveckling av arbetsmodeller, där reservatsavsättningar kombineras med andra metoder för att bevara natur- och kulturvärden med så litet intrång i boende och brukande som möjligt.
När riksdagen lade grunden till den nya skogspolitiken med två övergripande mål gav man samtidigt sektorsmyndigheten ansvar för att vid behov komplettera med särskilda delmål. Skogsstyrelsen beslutade 1998 om en uppsättning sektorsmål. Kort därefter fick man i uppdrag av regeringen att bidra med att ta fram särskilda delmål till miljökvalitetsmålet "Levande skogar". Det är naturligtvis viktigt och riktigt att dessa delmål enligt skogs- och miljöpolitiken blir överensstämmande och ligger i linje med varandra. Det har hos myndigheterna funnits ett begär att på riksnivå utarbeta hela uppsättningar av kvantifierade delmål, framför allt på miljösidan. Vi vill varna för en sådan utveckling. Grundkonceptet för målstyrningen i skogspolitiken är att staten och näringsutövarna - inom vissa ramar - ges frihet att finna lösningar som är kostnadseffektiva och lokalt anpassade. Då öppnas också praktiska möjligheter för myndigheter och näring att i samförstånd och på regional och lokal nivå ta upp diskussioner om anpassade mål som kan bli en verklighetsförankrad förlängning av delmål som riksdagen antar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skogsvårdsorganisationens utredningsresurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skogspolitikens produktionsmål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om viltskador,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kalkning och vitaliseringsgödsling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och utveckling, 2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dieselskatten,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reavinstbeskattningen, 1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell bevakning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reservatsbildande.
Stockholm den 29 september 1999
Göte Jonsson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lars Lindblad (m)
Per-Samuel Nisser (m)
Berit Adolfsson (m)
Inger René (m)
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Björkman (m)
Ola Sundell (m)
1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till FiU. 2 Yrkande 5 hänvisat till NU.