Allmän miljö- och naturvård, utgiftsområde 20
Miljöhänsyn är ingen sektorsfråga och heller inget särintresse. Det är något som måste finnas med som en röd tråd i alla mänskliga aktiviteter och något som måste finnas med som en grundläggande attityd. Samhällstillväxt behöver inte stå i motsatsförhållande till miljöhänsyn. De kan mycket väl förenas vilket också regeringen antyder i finansplanen där man talar om uthållig tillväxt.
Vi kristdemokrater vill ha en social och ekologisk marknadsekonomi för ekologiskt hållbar utveckling. Social, därför att en renodlad marknadseko- nomi i sig inte kan ge rimliga förutsättningar för svaga individer eller grupper. Ekologisk, därför att marknadsekonomin utan vissa politiskt bestämda korrigeringar och regler inte kommer att ta de hänsyn som krävs för en ekologiskt hållbar utveckling. Med dessa två restriktioner för marknadsekonomin är ekonomisk tillväxt ett centralt medel för att nå ökat välstånd och långsiktigt kunna tillgodose angelägna gemensamma behov, bl.a. ett väl fungerande skolsystem och en bra sjukvård. Ekonomisk tillväxt är alltså inget mål i sig utan ett medel för att uppnå ökat välstånd. Vi utvecklar vår syn på hållbar tillväxt i en särskild motion.
Kristdemokraterna definierar hållbar utveckling som Brundtlandkommis- sionen: Hållbar utveckling är en sådan utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfreds- ställa sina behov.
I en situation med minskande "miljöutrymme" och hög arbetslöshet borde, om ekonomin fungerade optimalt, användningen av naturresurser hållas nere, d.v.s. effektiviseras, och efterfrågan på mänsklig arbetskraft vara större. Men ekonomin fungerar inte så. Exempelvis tar BNP-statistiken inte hänsyn till de sociala och miljömässiga problem som den ekonomiska utvecklingen för med sig. Och marknaden har ingen inbyggd mekanism som reagerar då "miljöutrymmet" krymper.
Kristdemokraterna har genom åren visat på behovet av en alternativ livsstil och många har också försökt praktisera en sådan. I detta begrepp har många tankar kunnat samsas, men gemensamt för dessa är att försöka flytta fokus från de materiella frågorna över till de mjuka, immateriella, etiska frågorna. Att växa och utvecklas är inte detsamma som statistisk ekonomisk tillväxt. Det går överhuvudtaget inte att jämföra miljöfrågorna med andra politik- områden. Att vi tar hand om miljöproblemen nu är bokstavligen livsav- görande för våra efterkommande. Miljöfrågorna är dessutom viktiga etiska frågor. Den ökande miljöskulden till kommande generationer som blir allt svårare att betala tillbaka är en alarmerande signal om att varje generation måste ta ansvar för sin livsstil så att inte miljöbördorna blir tyngre och tyngre.
När det gäller de allvarliga miljöhoten betyder vår privata konsumtion och livsstil mer än förändringar inom industrin. Det svåra är att nödvändiga beslut och förändringar nu måste tas hos oss alla. Men detta är också något positivt. Strävan att förbruka mindre av ändliga resurser och energi och ett ökat personligt ansvar för kretslopp och avfallshantering är en nödvändighet för långsiktig överlevnad för mänskligheten och för att en rättvisare resursfördelning globalt sett ska bli möjlig.
Utsläpp och klimat
Det har gått 7 år sedan FN:s stora miljökonferens i Rio och utsläppen fortsätter att öka och klimatet försämras. Klimathotet är stort och måste tas på allvar. Vi kan i dag faktiskt mäta vad som håller på att ske med vårt klimat. Dessa serier av mätningar är en bra grund att stå på i ett vidare resonemang kring klimateffekter.
Med alla rapporter om ökade temperaturer och påtagliga förändringar av klimatet på vår jord har vi inte råd att chansa och att vänta. Om IPCC:s (FN:s expertgrupp för klimatfrågor) grundläggande scenario blir verklighet kan vi vänta en fortsatt global temperaturstegring med flera grader fram till år 2100. Det skulle därigenom bli varmare på jorden än det varit någon gång under de senaste 150 000 åren. I Sverige kan årsmedeltemperaturen enligt en bedöm- ning komma att stiga med 0,4 grader per decennium under kommande år. Vintertemperaturen väntas öka i en snabbare takt. I våra trakter kommer en uppvärmning sannolikt att åtföljas av ökad nederbörd.
För att förhindra att växthuseffekten blir verklighet krävs snabba krafttag för att hejda utsläpp av koldioxid och övriga växthusgaser. Varken inom energi- eller transportsektorn kan vi tillåta ökade utsläpp, utan tvärtom måste ett kraftfullt handlingsprogram upprättas och genomföras:
- utfasning av fossilbränslen i energiproduktionen genom effektivisering och besparing av energin samt uppbyggnad av energisystem, baserade på förnybara bränslen, även i globala sammanhang.
- utfasning av fossilbränslen i transportsektorn. Bilindustrin måste finna andra drivmedel än fossilbränsle, ev. med hjälp av lagstiftning. Man måste också kunna redovisa, hur koldioxidutsläppen från nyproducerade bilar ska upphöra helt. Kortsiktiga åtgärder kan behövas, t.ex. "trängsel- avgifter" i storstäderna. EU:s upphandlingsregler bör kompletteras med krav på att miljökostnad vägs in vid en upphandling. Miljökostnad bör även vägas in vid andra internationella handelsöverenskommelser.
- begränsning av metanavgång, som framför allt är ett globalt problem. Metan avges av sumpmarker och av nötboskap och är enligt den svenska miljönationalrapporten en ca 21 gånger så aggressiv växthusgas som kol- dioxid.
- åtgärder för att öka kolbindningen. Odlingsmetoder finns, som ökar jordens mullhalt, varvid kol bindes. Bland annat visar ett tioårigt, storskaligt försök att kolhalten i matjorden ökat med 3000 kg C per hektar och år i jämförelse med ett konventionellt odlingssystem. Skulle detta system tillämpas på hela Sveriges åkerareal, c:a 2,8 miljoner hektar, skulle mer än hälften av koldioxidutsläppen från förbränning av fossil- bränsle bindas i jordens organiska substans.
- återvinning samt lagring av koldioxid under jord och hav. Särskild forsk- ning behövs.
- internationella ageranden, t.ex. genom utsläppsbubblor med möjlighet att överlåta utsläppsrättigheter. Sverige bör inte använda sig av sin av EU tilldelade pluskvot för koldioxidutsläpp.
Vi måste få till en nationell samling för att nå en brytpunkt, där vi minskar vår koldioxidavgång. Det handlar då om såväl nationella frågeställningar som regionala och globala. Ett samlat klimatpolitiskt handlingsprogram bör fastställas av riksdagen, och regeringen bör upprätta ett särskilt sekretariat för dess genomförande, ett sekretariat för klimatfrågorna. En särskild klimatkommitté arbetar just nu med dessa frågor och vi förväntar oss att, när dess arbete är slutfört, regeringen snarast presenterar förslag till riksdagen angående åtgärder mot växthuseffekten.
Utsläpp och försurning
Takdirektiv
Den 3 september i år avslutades förhandlingarna i Genève om ett nytt protokoll till konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar. När protokollet träder i kraft införs nationella utsläppstak för de fyra luftföroreningar som är huvudorsak till försurning och övergödning av vattendrag. Det nya avtalet kommer att ha stor betydelse för att minska luftföroreningsskadorna i Europa.
I somras presenterades också ett förslag till EU-direktiv om nationella utsläppstak med likartade krav som konventionens. Vid det sista förhand- lingsmötet med konventionen trädde Sverige enligt uppgift från Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) tillbaka och föreslog utsläppstak för kväve- oxider och ammoniak som är högre än vad som föreslås i underlaget till det nya protokollet. För kolväten föreslogs ett nationellt utsläppstak i nivå med detta underlag, men högre än i förslaget till EU-direktiv. Enligt SNF:s uppgifter har de svenska siffrorna tagits fram utifrån prognoser om hur utsläppen förväntas bli utan några nya åtgärder för att minska utsläppen.
Detta är inte en rimlig hållning. Regeringen bör snarast för riksdagen redovisa hur man agerat i ovan nämnda förhandlingar och givetvis verka för att taknivåerna sätts så lågt som möjligt. Den 30 november i år samlas miljöministrarna i Göteborg för att skriva under det nya miljöprotokollet. Fram till den 14 oktober kan Sverige ändra sig och komma med bättre förslag på utsläppstak till protokollet. De närmaste veckorna kommer också EU-direktivet att diskuteras i Bryssel. Vi kristdemokrater förväntar oss att Sverige skall agera enligt intentionerna i miljöbalken och skärpa förslagen på utsläpptak.
Surt vatten
När pH-värdet drastiskt sjunker så förändras förutsättningarna för biologiskt liv i mark och vatten. Försurning kan vara naturlig, d v s organiska syror som frigörs vid nedbrytning av döda växtrester, eller människopåverkad. Ett exempel på det senare är förbränning av fossila bränslen. Då uppstår svavel- och kväveoxider men merparten av dessa kommer dock fram genom att luftens kväve och syre förenas vid de höga temperaturer som råder när förbränning sker, oavsett vilket bränsle som används. Dessa föreningar omvandlas i atmosfären till svavel- och salpetersyra. De sönderdelas sedan till väte-, sulfat- och nitratjoner som kommer tillbaka till jorden bland annat genom regn och snö. Luftföroreningarna stannar ett par dygn i atmosfären innan de återförs till marken. De hinner då transporteras över stora landmassor. Vi har med andra ord ett ofrivilligt utbyte av försurade ämnen länder emellan. Cirka hälften av det försurande nedfallet över Sverige kommer från andra länder i Europa. De största utsläppen kommer från energianvändningen, industrin och sjöfarten. Om vi ska uppnå slutmålet för Europas länder, det vill säga att det försurande nedfallet ska understiga den kritiska belastningen, innebär det en minskning av nedfallet med 70 procent jämfört med i dag.
Det sura nedfallet med nederbörden medför också ett torrt nedfall av försurande ämnen i form av gas eller partiklar. Detta nedfall har samma försurande verkan som nederbörden. De försurande ämnena i nedfallet, räknat i exempelivs kg per hektar och år, bestäms inte enbart av neder- bördens surhet utan också av mängden nederbörd.
Förbättringen för försurade vattendrag och sjöar går långsamt vilket kan härledas till den så kraftigt försurade marken runt omkring. Markförsurning följs av en utarmning av markens eget förråd av mineralämnen som kalcium och magnesium. Detta utgör ett hot mot skogens virkesproduktion.
Kalksten som finns i naturen kan effektivt motverka försurning. Den är en sedimentär bergart och används som kalkningsmedel för att neutralisera syratillförseln i mark och vatten. Det finns områden i Sverige som har kalkrika jordar och därmed ett starkt försvar mot försurning. Detta beror på att syratillförseln kan oskadliggöras i samband med den naturliga sönder- vittringen. De områden i Sverige som har denna typ av jordar är Öland, Gotland, delar av Skåne, Östergötland och Västergötland samt Jämtland. Men den största delen av vårt avlånga land består av hårdvittrande mineral från det skandinaviska urberget som inte förmår att oskadliggöra nedfallet. Här är kalkningen en viktig metod för att bevara den biologiska mångfalden. Men kalkning får bara ses som en upprätthållande insats i avvaktan på en varaktig lösning på problemet. Arbetet med att få till stånd en radikal minskning av försurande utsläpp såväl nationellt som internationellt måste intensifieras.
Den kalk som tillförts en sjö kan beräknas vara förbrukad inom en treårs- period. Detta innebär att kalkningen måste upprepas så länge som syra- tillförseln är densamma. Kalkningen är också viktig från hälsosynpunkt. Försurade grundvattenkällor kan genom syran lösa ut skadliga metaller från ledningssystemet.
Sur mark
Skogsmarkskalkning definieras som förebyggande åtgärd med syfte att förhindra att markens surhetsgrad ökas. Åtgärden skall ha en effekt under 20-30 år utan att det uppstår några oönskade bieffekter. Kalkningsmedlet utgörs av krossad kalk (kalciumkarbonat) eller dolomit (kalcium/magnesiumkarbonat). Vitaliseringen definieras som en tillförsel med allsidig sammansättning som dels återställer förlorade baskatjoner (dvs kompenserar en del av redan inträffad försurning), dels ökar markens förmåga att neutralisera kommande surt nedfall. De vitaliseringsmedel som skall användas är basiska askor från förbränning av skogsprodukter, samt mineralbaserade medel.
Det är sannolikt att om markförsurningen fortsätter med ytterligare baskatjonförråd och basmättnadsgrader, så kommer markens produktions- förmåga att påverkas negativt. Därför är det nu angeläget att skogskalkning påbörjas i större skala.
Av regeringens budgetförslag går det inte att utläsa vad kalkningsanslaget är. Regeringen ökar anslaget till "Naturvård och biologisk mångfald" med 27 miljoner kronor jämfört med 1999 års anslag med tanke på kalkning. Kristdemokraterna anser det mycket viktigt att någon kalkning inte ska avbrytas, varför vi föreslår ett tillskott om ytterligare 13 miljoner kronor. Till skogskalkning föreslår vi 63 miljoner kronor under år 2000 med en upptrappning kommande år. Vi föreslår också att skogskalkningen uppförs som nytt konto. Så småningom bör den samlade kalkningsinsatsen föras in på ett gemensamt konto eftersom en strategi med sammanslagning av sjö- och skogskalkning kan komma att minska resursbehovet totalt sätt.
Miljöforskning
För 1 år sedan kritiserade Kristdemokraterna regeringens förslag att avveckla den statligt finansierade miljöforskningen för att i stället överlåta ansvaret på forskningsstiftelser. Tyvärr blev detta också riksdagens beslut, något som visade sig inte vara långsiktigt hållbart, precis som vi befarat. Vi yrkade tidigare på att ett nytt konto skulle upprättas i budgeten för miljöforskning. Regeringen har nu hörsammat detta krav och Naturvårdsverket kommer att fördela dessa medel.
Agenda 21
Efter Rio -92 fick vi i Sverige ett mycket omfattande aktivt arbete med miljöfrågorna inför 2000-talet. Detta lokalt förankrade arbete slog väl ut. Det lokala arbetet i Agenda 21 hjälper till att hålla liv i medvetenheten om miljön och anger mål och riktlinjer för att uppnå en hållbar utveckling. I många fall kunde minskade sopmängder konstateras, miljöanpassade inköp, byte till miljöanpassade produkter samt energi- och vattenbesparingar.
Det är ju i kommunerna som det praktiska arbetet kan ske, och det är också där som den lokala kompetens finns som behövs för att få ett aktivt miljöarbete på lokal nivå. Dessvärre har regeringen avvecklat den nationella stöttningen till lokalt Agenda 21-arbete. Vi anser att man på nytt ska syresätta och stötta detta arbete med nationella medel.
Det är viktigt att ha en bred förankring hos befolkningen för miljöarbetet och miljöåtgärder. Kristdemokraterna föreslår därför att ett nytt konto inrättas, "Agenda 21", som t.v. årligen tillförs 5 miljoner kronor.
Gröna nyckeltal
Att ha ett antal ISO- eller EMAS-registrerade företag som ett grönt nyckeltal är förvisso en bra vision men det säger inte mycket om det totala miljöarbetet i företagen. De företag som idag registrerar sig efter ISO och EMAS är mycket kapitalstarka företag och ISO- och EMAS-registrering kan användas som en konkurrensfördel. Men det svåra är att klarlägga trenden hos de små och medelstora företagen. I dag arbetar många små och medelstora företag med miljöledningssystem utan att registrera sig. Detta visar företagens visioner och utveckling inom miljöområdet. Den stora kostnad som en registrering innebär kommer alltid att vara ett hinder för registrering men inte för att ha ett aktivt och levande miljöarbete. Små och medelstora företag arbetar med miljöledningssystem och revision och bygger fina aktiva praktiska miljöplaner som de kan konkurrera med.
Om ISO och EMAS skall användas som ett nyckeltal måste det först sorteras upp i vilken bransch som företaget kommer ifrån samt vilken storlek företaget har.
Precis som regeringens förslag om miljöpiloterna och deras miljöledning borde kommunerna kunna arbeta på motsvarande sätt gentemot deras företag och organisationer. Om kommunerna via sin verksamhet kunde få i uppdrag att registrera sina företag, dvs vilka företag som använder sig av ett levande praktiskt miljöledningssystem, skulle nyckeltalet bli mer rättvist. Dels skulle detta komma små och medelstora företag till godo, dels skulle vi ha chans att använda oss av den kompetens som finns hos kommunerna idag inom Agenda 21-arbetet.
Biologisk mångfald
Skälen till att bevara den biologiska mångfalden är flera:
- ekologiska (intakta ekosystsem är en förutsättning för livsuppehållande processer),
- praktiska (vårt nyttjande av arter inom de areella näringarna samt inom läkemedelsindustrin, energiproduktion o.s.v.),
- estetiska (friluftsliv),
- vetenskapliga,
- kulturella.
Nyttjandet av mark och vatten får inte innebära att framtida generationers möjlighet till nyttjande inskränks. En utarmning av biologisk mångfald innebär just detta. De biologiska resurserna får inte utnyttjas - endast nyttjas (förvaltarskapsprincipen). Det kan heller inte förutsägas, när ett ekosystem kollapsar till följd av påverkan. Därför måste försiktighetsprincipen råda.
På land utgörs hoten mot mångfalden bl.a. av skogsbruket samt övrig markanvändning. I sjöar, åar, bäckar o.s.v. är föroreningar från luft och markanvändning de största hoten. För Östersjön och västerhavet gäller samma sak, men för vissa arter, t.ex. tumlare, torsk och lax är fisket ett hot.
För att säkra och stärka den biologiska mångfalden är det alltså angeläget inte bara med direkt naturskydd/naturhänsyn, utan också med att vi är pådrivande i EU och andra internationella fora vad gäller minskning av utsläpp, som medverkar till försurning, övergödning, bildning av marknära ozon o.s.v.
Bevarande men också hållbart nyttjande av biologisk mångfald är en förut- sättning för en bibehållen god levnadsstandard, där människors välbefinnan- de och hälsa är en central målsättning. Bevarande och hållbart nyttjade är mål, som självklart utgör allmänna intressen. Det framgår dock inte med tillräcklig tydlighet i dagens lagstiftning. Därför bör värnet om biologisk mångfald innefattas i miljöbalkens hänsynsregler.
Genteknik
GMO (genetiskt modifierade organismer) nyttjas bl.a. inom jordbruket. De GMO-förändrade grödor som är aktuella för detta har ansetts vara sterila och skulle därmed inte sprida sig. I praktiken visar det sig nu att dessa grödor sprider sig till omgivningen. Det fordras försiktighet i användningen och noggrann forskning om deras gener kan föras vidare.
Svenskarna har generellt en negativ hållning gentemot GMO. Våra nordiska grannar Danmark och Norge har satsat på kunskapsspridning och folkbildning i dessa frågor. Detta har i sak inte inneburit att motståndet har försvunnit där, men medborgarna har haft möjlighet att med kunskap, i stället för rädsla, bygga under sin tvekan. Sverige borde följa deras exempel. Regeringen bör avsätta särskilda medel för folkbildning om bioteknik riktad i första hand till frivilligorganisationerna för uppbyggnad av ett informations- centrum för bioteknik. Vi föreslår att 2 miljoner kronor inom kontot "miljöövervakning m m" öronmärks för detta ändamål. Fördelningen av medlen inom detta anslag bör ske på ett sådant sätt att Internationella Försur- ningssekreteriatet, Naturskyddsföreningen och Sveriges hembygdsförbund tillförsäkras resurser.
Kemikalier
Cirka 30 000 kemiska ämnen är i omlopp varje år i Sverige. Vi har några hundra bekämpningsmedel. Kemikalieinspektionen riskbedömer, anbefaller märkning och anger hantering av ämnet. Risken begränsas om hanteringsanvisningen följs. Bedömningarna styrs av miljöbalk och miljömål. Man försöker styra forskning till området eftersom mycken kunskap saknas.
Stabila, bioackumulerbara ämnen har alltid irreversibla effekter och ska undvikas. Inspektionen bedömer noga, om kemikalier kan komma ut i dricksvatten och modersmjölk. När det gäller förekomst av bekämpnings- medel i grundvatten, kan det vara svårt att bedöma. Vid bekämpning blandas ofta flera medel i samma tank. Kunskap saknas f.n. om detta ger upphov till nya föreningar. Kemibolagen som tillverkar de kemiska bekämpningsmedlen vet inte alla gånger vad som händer när flera preparat med olika verksamma ämnen blandas, mer än att det är tekniskt möjligt att blanda de olika preparaten. Det är också möjligt att det sker kemiska reaktioner så att vi får resthalter i exempelvis mjöl av giftiga ämnen som vi inte känner till. Livs- medelsverkets stickprovsanalyser kanske inte alls fångar in de ämnen som är relevanta att analysera. I detta fall vet man ju inte vad man ska leta efter.
Tankblandningar av kemiska bekämpningsmedel
När ett kemiföretag ansöker om godkännande av ett bekämpningsmedel, som skall användas i odlingen av en livsmedelsgröda, krävs det bland annat dokumentation av eventuella resthalter av bekämpningsmedlet i grödan. Livsmedelsverket har ansvar för att resthaltsdokumentationen utvärderas korrekt och kommer också med förslag till vilken karenstid, d v s tid mellan applicering av preparatet och skördetidpunkt, som ska tillämpas. Resthaltsdokumentationen gäller den biologiskt verksamma beståndsdelen i det kemiska bekämpningsmedlet. Kemikalieinspektionen fattar därefter beslut om godkännande eller ej. Kemiföretagen står själva för framtagning av den dokumentation som Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket bedömer.
Vid bedömningen av vilka gränsvärden som skall kunna tillåtas i livsmedlet, förutsätts att det är resthalter av ett biologiskt verksamt ämne det är frågan om. Kemikalieinspektionen förutsätter också med sitt godkännande att preparaten används var för sig i odlingen, d v s man tänker sig inte att jordbrukaren blandar flera olika preparat i sin spruttank och sedan sprutar ut denna blandning över grödan. Kemibolagen skriver ofta på sina etiketter att det egna preparatet kan blandas med ett ytterligare preparat, dock kan ett emulgeringsmedel krävas för att det tekniskt sett skall gå att blanda dessa.
I den praktiska odlingen är det dock känt att jordbrukaren ofta, av rationella och ekonomiska skäl, blandar flera preparat i sin spruttank och sprider detta över odlingen. Vad som händer med resthalterna av blandade bekämpningsmedel i livsmedlet finns det ingen dokumentation om. Det är svårt att veta vad man skall söka efter då man från både myndigheters och kemibolags sida inte kartlagt vilka preparat jordbrukarna finner lämpliga att blanda och i vilken omfattning dessa tankblandningar utförs.
Med tanke på att regeringens nya mål beträffande ekologisk odling är att 20 % av åkerarealen år 2005 skall odlas på detta sätt utan kemiska bekämpningsmedel, så skulle man kunna hoppas på att resthalterna i födan minskar. Men i själva verket kan det få direkt motsatt effekt i den stora delen av våra livsmedel, som fortfarande kommer att vara odlade med kemiska bekämpningsmedel. En minskande åkerareal med konventionell odling med kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel kommer att få ett ytterligare ökat rationaliseringskrav, d v s livsmedlen kommer med stor sannolikhet att vara producerade med tankblandningar av olika preparat, där vi vet väldigt lite om resthalterna. Därför föreslås Kemikalieinspektionen få i uppdrag att utreda i vilken omfattning tankblandningar av kemiska bekämpningsmedel förekommer och vad som är de tänkbara praktiska konsekvenserna för resthalter i livsmedlen med dessa tankblandningar.
Kemikalieinspektionen har ej resurser att arbeta i den takt som behövs. Det kan därför ta lång tid, innan nya, mindre toxiska men lika effektiva medel kan tillåtas ersätta nuvarande mer toxiska ämnen. Regeringen har uppmärksammat detta och föreslår ett engångsanslag på 3 miljoner kronor, så att inspektionen kan åtgärda situationen. Det är dock ej tillfyllest varför vi föreslår ett tillskott med 4 miljoner kronor årligen inom vilket det i texten beskrivna uppdraget angående tankblandningar skall rymmas.
Radon
Den 1 augusti i år upphörde möjligheten för privatpersoner att ansöka om statligt stöd till radonsanering av vatten. Däremot fortsätter möjligheten att få bidrag till sanering av radon i luften i bostadshus. Radon i vatten handläggs av Jordbruksdepartementet och radon i bostadsluft av Miljödepartementet. För radonsanering av vatten var anslaget 60 miljoner kronor av kretsloppsmiljarden. Färre ansökningar än väntat kom, varför ansökningstiden förläng- des men upphörde den 1 augusti 1999. 60 miljoner kronor var avsatta för ändamålet men 32 miljoner användes. Resterande 28 miljoner har återtagits. I första hand var bidraget avsett för kommunerna. Men departementet ansåg det rimligt att även privata bostäder kom i åtnjutande av bidraget. Man satte godtyckligt en gräns vid 1000 Bq/l för dessa. Livsmedelsverket rekommenderar dock 500 Bq/l som nedre gräns för dricksvatten som ges till barn under 5 år. Därför borde bidragsgränsen gå vid 500 Bq/l. Gräns för kommunalt vatten är 100 Bq/l. Radon anses vara en sådan hälsorisk att sekretessen bryts om luftradonhalten i hus är för hög. Nu kan man ju inte hämta luft någon annanstans men väl vatten. Men vatten är vårt vanligaste och viktigaste livsmedel. Om radon är en sådan hälsorisk, borde bidrag utgå för sanering.
Regeringen borde snarast utröna, om behovet av radonsanering av vatten kvarstår (=bergsborrade brunnar). Om behov finns, bör bidrag för sanering åter utgå. De tidigare reglerna bör revideras.
Skatteväxling
Kristdemokraterna har länge drivit kravet på att i ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Skatteväxling har föreslagits, d.v.s. de ökade intäkterna av ökade miljöskatter används till att sänka skatten på arbete. Den regering som Kristdemokraterna ingick i under åren 1991-94 tog initiativ till en utredning om detta. Betänkandet avlämnades i januari 1997 (SOU 1997:11). En bred majoritet bestående av kd, s, fp, c, v och mp ställde sig bakom utredningens slutsatser. Man förordade därvid att "ytterligare höjningar av energi- och miljöskatter sker stegvis och inom ramen för ett totalt sett oförändrat skatteuttag". Sedan maktskiftet 1994 har dock skatterna höjts med 70 miljarder kronor. Bara de miljörelaterade skatterna har höjts med 10 miljarder kronor, utan att motsvarande skatter på arbete sänkts. Därmed har utrymmet för skatteväxling givetvis begränsats.
Regeringen föreslår nu skatteväxling, som inte är skatteväxling, d.v.s. man har bara ena sidan av saken, d.v.s. höjd miljöskatt. Men denna inkomstök- ning används inte till att sänka skatten på arbete.
Den gemensamma marknaden begränsar effekten av miljöskatter, om de fungerar konkurrenssnedvridande. Sverige bör var pådrivande i arbetet med att på EU-nivå genomföra en skatteväxling från skatt på arbete till miljöstyrande skatter och avgifter samt ställa höga krav, då minimidirektiv på miljöområdet ska antas.
Lagen om offentlig upphandling
Nämnden för offentlig upphandling (NOU) bedömer att möjligheterna för en EU-medlem att ställa miljökrav vid kvalificering av anbudsgivare är mycket begränsade. Miljöfaktorer kan tillmätas betydelse vid val av det mest fördelaktiga anbudet endast under förutsättning att det föreligger ett samband mellan miljökraven och föremålet för upphandlingen, samt att utvärderingskriterium framgått av annons eller förfrågningsunderlag. Det enda krav som möjligen kan godtas på tillverkningsprocesser är att varan ska vara märkt med det europeiska miljömärket (EU- blomman). Krav kan troligen inte ställas på att varan ska transporteras på "ett visst miljövänligt sätt" vilket borde åtgärdas.
Den offentliga upphandlingen i Sverige omsätter 300 miljarder kronor på ett år. Det är lätt att inse den stora miljöpotentialen. Regeringen bör arbeta för ett förändrat regelverk, nationellt såväl som inom EU. Lagen om offentlig upphandling ska bli till ett stöd, inte en tröskel, i arbetet för att skapa det ekologiskt hållbara samhället.
Miljöarbetet i ett internationellt perspektiv
Den rika världen är ett hot mot en ekologisk balans genom sin stora konsumtion och sitt ineffektiva resursutnyttjande. Den fattiga delen utgör ett hot mot ekosystemet på grund av sin fattigdom, som utgör grund för obalanserad befolkningstillväxt, urbanisering och kortsiktigt utnyttjande av träråvaror. Den rika världen har ett ansvar att hantera denna situation, bl.a. genom en anständig nivå på u- landsbiståndet.
De allvarligaste miljöhoten i dag är globala och storregionala. Det gäller bland annat växthuseffekten, ozonförtunning, försurning, övergödning och storskalig spridning av miljögifter och tungmetaller.
Föroreningar sprids storskaligt och låter sig inte stoppas av de gränser som ritats upp på kartan. Därför är ett samarbete över gränserna nödvändigt. EU är en av undertecknarna till de dokument för en hållbar utveckling som över 160 länder enades om i FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Dessa mål måste nu omsättas i praktiken inom EU och övriga världen. Att få till stånd fungerande lagregleringar och ekonomiska styrmedel är viktiga delar i detta arbete.
I samband med att Sverige blev medlem i Europeiska Unionen den första januari 1995, har förutsättningarna för en framgångsrik miljöpolitik ändrats. Sverige har möjlighet att driva på hela EU:s miljöpolitik genom att vara aktit i beslutsprocessen. De faktiska effekterna av detta beror på med vilken kraft Sverige väljer att driva miljöfrågor nationellt och inom EU. Det är därför viktigt att vi i Sverige lägger fast en gemensam strategi för miljöarbetet i EU. Arbetet inom EU måste präglas av en offensiv miljöprofil med syfte att skärpa EU:s miljöpolitik. Detta torde gälla i ännu högre grad nu när vi har en svensk miljökommissionär. Dessutom ska Sverige vara ordförandeland i ministerrådet det första halvåret år 2001. Det ger oss möjlighet att sätta miljöfrågorna ordentligt på dagordningen. Det förberedande arbetet måste ske det kommande halvåret.
Det gäller att förändra EU:s beslutsformer, så att kraftfulla miljöpolitiska beslut kan genomdrivas med majoritetsbeslut, t.ex. en gemensam miniminivå för koldioxidskatt. Sverige bör också driva frågorna om en stärkt miljögaranti med s.k. omvänd bevisföring, ekologisk skatteväxling och en ny energistadga.
Tuffa nationella åtgärder mot miljöförstöringen har en begränsad effekt om inte Europa går åt samma håll. Arbetet för miljövänliga produkter och effektivare energi- och materialanvändning måste få starkare stöd både nationellt och internationellt. Så länge som miljökostnaderna inte är interna- liserade i produktion, transport och konsumtion kan både tillväxt och frihandel utgöra hot mot vår gemensamma miljö. Trots detta måste grund- regeln vara största möjliga frihandel.
Inskränkningarna på nationell nivå måste dock kunna ske om de kan moti- veras av hälso- och miljöskäl. Med anledning av detta vill vi kristdemokrater att samtliga svenska ledamöter i EU-parlamentet tillsammans strävar efter att förändra den s k miljögarantin så att bevisbördan läggs på den klagande parten.
Den fria rörligheten av varor och tjänster utgör både hot och möjligheter. Miljövänlig teknik sprids snabbt och kan bidra till utveckling av mer miljöanpassade produkter. Men samtidigt innebär det att miljöfarliga produk- ter kan ges en snabb och olycklig spridning. Den fria rörligheten och tillväxtmålen måste begränsas av gemensamma styrmedel för att produktion och konsumtion ska hållas inom bärkraftiga ekologiska ramar. I de fall där länder vill gå före och förbjuda import av en vara på grund av miljö- eller hälsoskäl kan den s k miljögarantin (art 100a) åberopas. Det innebär att landet kan få införa strängare regler än övriga EU förutsatt att vetenskapliga bevis och data finns som redogör för det gällande miljö- eller hälsoskälet till importförbudet.
I och med det nya Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, stärks målsättningen om ekologisk hållbarhet inom unionen. Det innebär att beslut som tas inom alla instanser i EU ska ta hänsyn till sociala, ekonomiska och nu även ekologiska effekter. Amsterdamfördraget innehåller också ändringar i den inre marknadens regelverk, vilket påverkar förhållandet handel och miljö. Enligt Amsterdamfördraget har en medlemsstat rätt att behålla nationella regler samt en begränsad rätt att införa nya regler.
Att bevisa att något är miljö- eller hälsofarligt kräver bland annat kunskap, pengar och tid. Detta gäller också andra handelsavtal såsom processen kring importförbudet av hormonkött från USA till EU-länderna. Diskussioner pågår inom WTO om vilka regler som ska gälla inom området handel och miljö. Något resultat av diskussionen har ännu ej framkommit.
Inom den europeiska unionen har man tydligt och klart uttalat att försiktig- hetsprincipen är en hörnpelare inom unionens miljöpolitik.
Östersjön
I slutet av 1996 inrättade regeringen ett Agenda 21- sekreteriat vid Östersjörådet. Uppgiften är att medverka till att Agenda 21 förverkligas för hela regionen. Vi ser positivt på denna strävan att lyfta fram det gränsöverskridande samarbetet i miljöfrågorna i östersjöregionen. Östersjön är utsatt för många allvarliga hot, som Sverige inte kan lösa på egen hand.
I Östersjön trafikeras våra vatten av tankfartyg som kan ta laster upp till 150 000 ton. Ändå större fartyg anlöper hamnarna vid Kattegatt och Skagerak. Vatten som verkligen berör vårt lands miljö. Åtskilliga utsläpp sker idag avsiktligt i samband med att fartyg rengör sina oljetankar eller genom att de pumpar ut oljeförorenat barlastvatten under resans gång. Detta är sedan länge förbjudet men risken för upptäckt är uppenbarligen för liten för att vara avskräckande. Vi kan ständigt läsa om nya utsläpp som upptäckts i våra svenska farvatten.
Det är viktigt att vi får ett harmoniserande avfallssystem i våra hamnar kring Östersjön.
Det skulle bl a innebära att alla hamnar kring Östersjön skulle ha möjlighet att ta emot bl a oljevatten från fartygen och ge fartygen möjlighet att lämna hamnarna utan något avfall. Det kommer att vara mycket fördelaktigt för miljön runt Östersjön, och vi kan säkerligen räkna med färre utsläpp av olja.
Den svenska kustbevakningen avslöjade 1994 415 stycken oljeutsläpp, 1995 482 stycken utsläpp, 1996 411 stycken utsläpp, 1997 395 stycken och 1998 395 stycken utsläpp i svenska farvatten. Endast i ett 40-tal fall har det tagits ut en vattenföroreningsavgift. Ett litet antal fall per år har kunnat härledas till utsläpparen. Av dessa har inget lett till straffrättsliga åtgärder. Det är alltså hög tid att skärpa lagstiftningen och stärka kustbevakningens möjligheter att upptäcka förorenarna. Våra förslag i dessa frågor utvecklas i en särskild vattenmotion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättandet av ett klimatpolitiskt handlingspro- gram,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättandet av ett sekretariat för klimatfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandlingarna om takdirektiv för gränsöver- skridande luftföroreningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nivån på sjö- och vattendragskalkningen skall vara sådan att återförsurning ej sker,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skogskalkning och att ett nytt konto för denna verksamhet införs,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det lokala Agenda 21-arbetet och att ett nytt konto för denna verksamhet införs,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gröna nyckeltal,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av bidrag för radonsanering av vatten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda medel för folkbildning om bioteknik inom anslaget Miljöövervakning m.m.,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Östersjösituationen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljögarantin,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlig upphandling,1
13. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till rege- ringens förslag för år 2000 anvisar anslagen under Allmän miljö- och naturvård enligt följande uppställning: 14. Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring )
Stockholm den 4 oktober 1999
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)
Mats Odell (kd)
Dan Ericsson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Maria Larsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Göran Hägglund (kd)
1 Yrkande 12 hänvisat till FiU.