Den svenska trädgårdsnäringen definieras som en
yrkesmässig produktion av grönsaker, köksväxter,
prydnadsväxter, frukt och bär samt plantskoleväxter.
Produktionen sker dels i växthus, dels på friland. Näringen
sysselsätter ca
27 000 personer (1996) och samma år fanns det ca 3 729
företag inom näringen. Till sin karaktär är näringen en typisk
småföretagarbransch med relativt små produktionsenheter.
Medelarealen växthusyta är i Sverige
2 400 m2, Danmark 5 000 m2 och Holland 10 000 m2. Detta
förhållande gör att de svenska företagen har förhållandevis
svårt att ekonomisera sina investeringar. Det svenska
växthusbeståndet uppvisar också en ogynnsam åldersprofil,
som innebär att utvecklingstakten när det gäller rationella
brukningsenheter mot mer energi- och miljöeffektiv
produktion inte går lika snabbt i Sverige som i andra länder.
I Danmark, ett av de främsta konkurrentländerna, har
däremot utvecklingen mot större brukningsenheter och mot
energi- och miljöeffektiva företag stimulerats av nationella
investeringsstöd liksom stöd till energibesparande
investeringar genom resituerade miljöskatter samt kollektiva
utvecklingssatsningar finansierade genom obligatoriska
produktionsavgifter. Det senare tillämpas i samtliga EU-
länder utom i Sverige.
Södra Sverige är centralt för landets trädgårdsodling. Frukt odlas framför
allt i de södra delarna av landet medan bärodlingen är spridd i princip över
hela landet. Blomsterodlingarna har en viss koncentration till tättbebyggda
områden men sker i hela landet. Odlingen av utplanteringsväxter är en viktigt
produktion för mellersta och norra Sverige.
Det ekonomiska värdet av konsumtionen av frukt, bär samt köksväxter
uppgick 1996 (SOU 1997:167) till 22,3 miljarder kronor, vilket motsvarar
15 % av landets totala livsmedelskonsumtion. Importen av frukt och grön-
saker uppgick till ca 8,4 miljarder kronor. Det senare värdet avser import-
ledet medan konsumtionsvärdet avser detaljhandelsvärdet. Därav kan man
konstatera att importen svarar för en mycket stor del av den svenska
konsumtionen av frukt och grönsaker. Av i Sverige odlingsbara kulturer är
den svenska marknadsandelen ca 50 %.
En anledning till den höga importandelen är de ojämlika produktions-
villkor som de svenska odlarna har i förhållande till sina konkurrenter inom
EU. Enligt vår uppfattning har den svenska trädgårdsnäringen mycket goda
förutsättningar att bedriva en rationell, miljömedveten och bred produktion
av trädgårdsprodukter om den får verka under samma konkurrensvillkor och
förhållanden som odlarna inom de övriga EU-länderna. I dagsläget kan man
konstatera att spelreglerna för de svenska odlarna är betydligt sämre än för
övriga odlare inom EU.
För den svenska trädgårdsnäringen varierar konkurrentländerna beroende
på produkter. Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien är de främsta
konkurrentländerna när det gäller frilandsgrödor. Nederländerna och
Danmark är de största konkurrenterna när det gäller växthusprodukter.
Nederländerna är också en stor konkurrent när det gäller frilandsprodukter.
Vid en jämförelse av produktionsvillkoren för de svenska odlarna i
förhållande till de europeiska konkurrenterna kan man konstatera betydande
skillnader till nackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Detta gäller bl.a.
inom områden som drivmedels-, energi- och koldioxidskatter, arbetsgivarav-
gifter, investeringsstöd m.m.
Även inom EU-reglementet finns det bestämmelser som motverkar en
miljövänligt inriktad produktion, t.ex. bestämmelserna om att stöd till
ekologisk odling endast kan utgå till frilandsodling medan däremot växt-
husodlingen inte kan få motsvarande stöd. Det innebär särskilda kostnader
för att övergå till en renodlad ekologisk odling i växthus.
Det ekologiska stödprogrammet i EU bör därför också omfatta växthus-
odlingen.
Inom näringen har det vidtagits en rad åtgärder för att skapa ett miljö-
anpassat och kretsloppsinriktat produktionstänkande. Större delen av
produktionen är IP-certifierad. Man har också skapat miljö- och
energihusesynsprogram för näringens olika branscher.
Svenska trädgårdsföretag har ett högt tekniskt kunnande, en stark miljö-
medvetenhet och en stor lyhördhet för marknadens krav och förväntningar.
Den svenska trädgårdsnäringen har i samband med EU-medlemskapet inte
som trädgårdsnäringen i Finland och Österrike tillerkänts något särskilt
övergångsstöd med inriktning på att underlätta de enskilda företagens
omställning och anpassning till en mera konkurrensutsatt marknad.
Koldioxidbeskattningen
inom växthusodlingen
Växthusodlingen i Sverige bedrivs av ca 1 414 företag (1996
enl. SOU 1997:167). I växthusodlingen utgör kostnaden för
energi, dvs uppvärmning av och belysning i växthusen, i
snitt 15-25 % av den samlade produktionskostnaden. I
tomat- och gurkodlingarna med de lägsta
omsättningsvärdena per arealenhet uppgår denna kostnad till
18-25 % av produktionskostnaden. Näringen har under den
senaste 15-årsperioden redovisat en betydande reduktion av
energiåtgången. Det svenska klimatet och det höga
energikostnadsläget har inneburit incitament för nya
lösningar som inneburit att svensk växthusodling i dag
innehar en ledande internationell position i detta avseende.
Fossilbränsle utgör fortfarande den huvudsakliga
energikällan vid uppvärmningen av växthusen. P.g.a. av
bristande tillgång till rationella och kostnadseffektiva
tekniska lösningar på bioenergiområdet men även p.g.a. den
internationella konkurrenssituationen innebär det att
näringen också den närmaste framtiden kommer att vara
starkt beroende av fossila bränslen. I relation till de
viktigaste konkurrentländerna tillämpas i Sverige höga
skatter på energi som ett styrinstrument. För den svenska
växthusodlingen är den svenska koldioxidskatten en
betydande konkurrensnackdel. Till skillnad från till t.ex.
Danmark, ett av våra viktigaste konkurrentländer, återförs
inte heller de uttagna energiskatterna till näringen i form av
energisparstöd m.m.
Den 1 juli 1997 infördes en förändring av koldioxidbeskattningen som
innebar att koldioxidskatten för industrin och växthusodlingen höjdes från
25 % till 50 %. Av det nominella skattebeloppet infördes för energiintensiva
och konkurrensutsatta företag en särskild nedsättningsmöjlighet, den s.k. 0,8-
procentregeln. För stora delar av växthusodlingen har det visat sig att denna
regel fått en särskilt olycklig utformning.
Systemet innebär att företag med växthusodling av köksväxter får en
reducering av energiskattekostnaden i förhållande till perioden före den 1/7
1997 medan motsvarande odling av prydnadsväxter till följd av högre
omsättningsvärden (beroende på högre ingångsvärden i produktionen) får
ända upp till en fördubbling av sina skattekostnader. Detta måste vara
felaktigt då båda har en liknande konkurrenssituation. Systemet gör också att
företag med samma typ av produktion men med olika uppvärmningssystem
kan få olika skattekostnad. Den svenska tillämpningen av EU:s
minimiskattenivåer för olja men inte t.ex. för naturgas innebär också att
företag i det s.k. naturgasbältet gynnas särskilt av nedsättningssystemet.
Enligt uppskattningar av Särskilda skattekontoret i Ludvika, som
administrerar den särskilda nedsättningen enligt 0,8-procentsregeln, har
hittills endast drygt 500 av landets ca 1 400 växthusföretag utnyttjat denna
nedsättningsregel. Eftersom den regel som nedsättningen bygger på är
förklaringsmässigt mycket krånglig och dessutom är förenad med en
omfattande administration finns det anledning anta att många växthusföretag
ännu inte kunnat klargöra huruvida man är berättigad till den extra
nedsättningen eller ej och därmed gått miste om en tillerkänd skattelättnad.
En avveckling av 0,8-procentsregeln och införandet av en generell skattesats
för koldioxidskatten för växthusnäringen skulle inte bara vara ett
betydelsefullt steg mot en rättvisare beskattning utan också vara ett led i
strävandena att förenkla administrationen för småföretagen. Det skulle också
betyda en väsentligt minskad statlig skatteadministration.
Energikostnaden inklusive skatt i Sverige uppgår för svavelfattig lätt olja
till 15-16 öre/kWh. För naturgas där denna kan utnyttjas till 12-13 öre/kWh.
I England är den genomsnittliga energikostnaden 5,5 öre/kWh i Holland 10
öre och i Danmark 10-11 öre/kWh.
En svensk växthusodlare betalar 200-529 kr/kubikmetern i koldioxidskatt
efter nedsättning medan den danske odlaren betalar ca 10 svenska kronor i
koldioxidskatt. För företag utan energisyn uppgår den danska koldioxid-
skatten till 50 svenska kronor. Den inbetalda koldioxidskatten i Danmark
återgår dessutom till näringen i form av bidrag till energibesparande
investeringar. I Holland, ett av våra starkaste konkurrentländer, tar man inte
ut någon skatt eller avgift på energi för uppvärmning av växthus.
Genom EU-inträdet har konkurrensen för den svenska växthusodlingen
ökat markant. Successivt sker en reducering av priser och intäkter som en
anpassning till EU-nivåerna. Det är därför rimligt att det sker en anpassning
av de svenska produktionsskatterna på energi till europeiska förhållanden. I
den s k Björkska utredningen (SOU 1997:167) föreslogs införandet av en
generell skattenivå på 160 kr per kbm olja och en motsvarande nivå för
övriga fossila bränsleslag. Med hänsyn till de befintliga energikostnads- och
energiskattenivåerna i våra viktigaste konkurrentländer Danmark och
Holland bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag på en
koldioxidbeskattning för de svenska växthusodlarna i enlighet med utred-
ningens förslag.
Investeringsstöd
De svenska trädgårdsföretagen är med europeiska mått mätt
små i förhållande till företagen i de mest framstående
konkurrentländerna, t.ex. Holland och Danmark. De svenska
företagen har haft en svag lönsamhetsutveckling under 1990-
talet vilket bl.a. inneburit en eftersläpning av
strukturutvecklingen och förnyelsen av
produktionsbyggnader och produktionsteknik. Näringen
själv uppskattar att mer än 30 % av växthusarealen borde
förnyas av åldersskäl och ytterligare stora arealer borde
ersättas beroende på att deras konstruktion bromsar
rationaliserings- och miljöinvesteringar. Det svenska EU-
medlemskapet har inneburit en ökad accentuering av dessa
för näringen betydelsefulla faktorer. I Sverige infördes
fr.o.m. 1 januari 1997 ett begränsat, av EU medfinansierat,
investeringsstöd till näringen. I södra och mellersta delarna
av landet där 93 procent av växthusodlingen finns har detta
stöd varit maximerat till 150 000 kr. I de nordliga delarna av
landet har stödet fått en betydligt generösare utformning där
beloppet kunnat uppgå till 300 000 kr och i område 6 till 600
000 kr. Erfarenheterna av det tillämpade investeringsstödet
för växthusodlingen under den snart avslutade
programperioden för stödet är att detta på intet sätt kunnat
förändra den negativa struktursituationen vare sig
beträffande åldersstrukturen för växthusbeståndet eller
beträffande storleksstrukturen på företagen.
För att den svenska växthusnäringen ska kunna öka sin konkurrenskraft
och genomgå en välmotiverad och önskvärd strukturomvandling är det
angeläget att investeringsstödet under den kommande programperioden fram
till år 2006 förstärks både vad gäller det maximala stödbeloppet och den
maximala stödprocenten för en växthusinvestering. Vi vill understryka att en
förnyelse av växthusbeståndet både uppfyller förutsättningen för en
förbättrad energieffektivitet och en förbättrad miljöprofil i produktionen. Där
dessa båda förutsättningar kan anses bli uppfyllda bör stödet utgå med EU:s
maximala stödprocent och stödbelopp. Regeringen bör mot denna bakgrund
få i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag med denna inriktning.
Arbetskostnad -
årsavstämning av
arbetsgivaravgiften m.m.
Kostnaden för arbetskraften utgör, vid sidan av
kapitalkostnader och i växthusodlingen energikostnader, den
största enskilda kostnaden för trädgårdsodlingen. Kostnaden
för tillfälligt anställd arbetskraft, skördearbetskraft, är den ur
strukturell synpunkt mest betydelsefulla kostnaden.
Näringen har haft stora problem att rekrytera svensk arbetskraft till sitt
skördearbete. Därför har ett stort antal personer från andra länder fått
rekryteras under skördeperioderna 15 maj-15 oktober. Under 1997
utfärdades ca 5 000 arbetstillstånd för utomeuropeisk arbetskraft. För denna
arbetskraft har de svenska odlarna att precis som för svensk arbetskraft
erlägga såväl lön som arbetsgivaravgifter. Detta är anmärkningsvärt enär de
erlagda avgifterna inte har något större värde vare sig för den utländska
arbetskraften eller säsongsanställd ungdom.
Den nedsättning av arbetsgivaravgiften som riksdagen beslutade om i juni
1997 efter förslag från regeringen (prop. 1996/97:150) i syfte att stimulera
nyanställningar inom framför allt de små och medelstora företagen kan inte
fullt ut utnyttjas av företag med säsongssysselsättning. I finansutskottets
ställningstagande till regeringens förslag har utskottet förutsatt att
regeringen
överväger möjligheten av en årlig avstämning, som skulle göra det möjligt
att fullt ut utnyttja nedsättningen även för företag med säsongssysselsättning.
Någon åtgärd i dylik riktning har inte vidtagits från regeringens sida. I detta
fall missgynnas trädgårdsnäringens småföretagare på grund av sitt
säsongsmässigt betingade arbetskraftsbehov.
En jämförelse mellan arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraften i
EU-länderna visar att arbetsgivaravgifterna för säsongspersonal är
reducerade i de flesta länder.
Den s.k. Björkska utredningen (SOU 1997:167) framhåller också att andra
länders reducering av arbetskraftskostnaden för säsongsarbete är en
betydande konkurrensnackdel för den svenska trädgårdsnäringen.
Utredningen konstaterar också att en reducering av motsvarande kostnader
för den svenska trädgårdsodlingen skulle, förutom en generellt positiv
konkurrenseffekt, även kunna ha en positiv inverkan på förutsättningarna att
rekrytera svensk arbetskraft, t.ex. ferieledig skolungdom.
Riksdagen bör mot den bakgrunden ge regeringen i uppdrag att återkomma
med förslag som syftar till att minska arbetsgivar- och socialavgifter för
säsongsanställd personal samt att ge företag med säsongssysselsättning
möjlighet att utnyttja den tidigare beslutade nedsättningen av arbetsgivar-
avgifterna.
REKO-stöd och stöd till
ekologisk odling
Företag inom den yrkesmässiga trädgårdsodlingen har under
den nuvarande programperioden för miljöstödsprogrammet
endast i mycket begränsad omfattning kunnat delta i det
miljöutvecklingsarbete som bl.a. omfattat stöd till
resurshållande jordbruk (REKO) och stöd till ekologisk
odling. Skälen till detta är att stöden inte haft en utformning
som i tillräcklig grad beaktat trädgårdsnäringens särskilda
strukturella och produktionsmässiga förhållanden. De
arealbelopp som REKO-stödet utgått med för
trädgårdsföretag har inte varit så avpassade att de kunnat
kompensera för de kostnader som varit förenade med de
villkor som en anslutning till programmet inneburit. För ett
genomsnittligt trädgårdsföretag (ca 4,2 ha) har stödet
maximalt kunnat uppgå till knappt 1 000 kronor medan
stödet för ett genomsnittligt jordbruksföretag med spannmål
kunnat uppgå till ca 9 000 kronor.
För företag med ekologisk odling har på samma sätt stödet till företag med
grönsaksodling utgått med samma belopp som till företag med
spannmålsproduktion trots att de förra bedrivs i mindre brukningsenheter och
med väsentligt högre omsättningsbelopp per arealenhet. Till företag med
ekologisk växthusodling har inget stöd utgått.
Det är från samhällets utgångspunkter värdefullt att även trädgårds-
näringen kan omfattas av de samhälleliga åtgärder som vidtas för att främja
utvecklingen mot ett miljömässigt mer hållbart jordbruk. För trädgårds-
näringen är det en rättighet att kunna ha tillgång till samma stöd som
jordbruket i övrigt. På samma sätt som för jordbruket omfattas
trädgårdsföretagen av Sveriges höga miljöskatter på energi, gödselmedel och
bekämpningsmedel. Det är då rimligt att man på ett rättvist sätt också får del
av de återföringar av miljöstödsmedel som är möjliga inom miljöstöds-
programmet.
Inom trädgårdsnäringen sker ett betydande eget utvecklingsarbete för att
öka miljösäkerheten i produktionen. Exempel på detta är utvecklingen av IP-
produktionen, växthusodlingens miljödatabas, Miljö- och Energihusesyns-
programmen m.m. För att ytterligare stimulera detta utvecklingsarbete och
öka anslutningen till programmen bör samhället medverka med till näringen
särskilt anpassade stödprogram. Ett bibehållet och justerat REKO-stöd
liksom justerade arealbelopp inom stödet till ekologisk odling samt
inrättandet av ett nationellt stödprogram för ekologisk växthusodling bör
ingå i ett miljöstödsprogram för den yrkesmässiga trädgårdsodlingen.
Regeringen avser att för riksdagen under hösten presentera ett förslag till
utformning av miljöstöden inom ramen för det nya landsbygds-
utvecklingsprogrammet för perioden 2000-2006. Det är angeläget att i detta
program tillgodose trädgårdsnäringens behov av särskilt anpassade miljöstöd
i den omfattning som det här redogjorts för.
Branschfond
Trädgårdsnäringen saknar idag tillgångar som kan användas
för kollektiva ändamål inom näringen. Tidigare har näringen
haft tillgång till sådana medel genom bensinskattemedel och
återföring av prisregleringsmedel. I samband med EU-
inträdet fick näringen 30 miljoner för att förstärka trädgårds-
näringens långsiktiga utveckling och konkurrenskraft.
Medlen har finansierat bl.a. utvecklingsarbete, kvalitets- och
marknadsförande åtgärder. En stor del av dessa åtgärder har
upphört i och med att stöden upphört. Näringens struktur är
sådan att företagen var för sig är för små för att bedriva en
egen utvecklingsverksamhet inom för näringen vitala
områden. Behovet av fortsatt utvecklingsarbete för att
långsiktigt trygga den svenska trädgårdsnäringen är dock
fortfarande stort. I länder som Holland och Danmark ställs
med lagstiftningens hjälp kollektiva medel till näringens
förfogande för dylika ändamål. En särskild produktionsavgift
åläggs här företagen.
Trädgårdsnäringens organisationer (TRF, GRF och Sveriges Potatisodlares
riksförbund, SPOR) har ställt sig bakom ett förslag till införandet av en
kollektiv utvecklingsfond som i stort är uppbyggd på samma sätt som det
danska produktionsavgiftssystemet. Näringen uppger sig vilja ta ansvar för
den kollektiva branschutvecklingen genom att skapa egna resurser för den
verksamheten. Detta ställer dock krav på ett lagstadgat krav på delaktighet
från branschens producenter, dvs odlarna. Bl.a. mot bakgrund av riksdagens
behandling av motioner i denna fråga vid föregående riksmöte anmälde
regeringen att man avsåg att under våren 1999 återkomma till riksdagen med
ett förslag i frågan. Så har dock hittills ej skett varför regeringen på nytt
uppmanas att snarast ge riksdagen ett förslag i frågan med den inriktning
som näringens organisationer föreslagit.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en anpassning av den svenska koldioxid-
beskattningen och därmed avveckling av 0,8-procenstregeln samt att
den svenska trädgårdsnäringen också i övrigt ges samma konkurrens-
villkor som inom det övriga EU och inom våra viktigaste konkurrent-
länder,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om investeringsstöd för svensk trädgårdsnäring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsgivaravgifter och sociala avgifter för
säsonganställd personal,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om REKO-stödet och stöd till ekologisk odling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en branschfond.
Stockholm den 3 oktober 1999
Caroline Hagström (kd)
Dan Ericsson (kd)
Johnny Gylling (kd)
Tuve Skånberg (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Amanda Agestav (kd)
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SfU.