Bakgrund
Den svenska trädgårdsnäringen definieras som en yrkesmässig produktion av grönsaker, köksväxter, prydnadsväxter, frukt och bär samt plantskoleväxter. Produktionen sker dels i växthus, dels på friland. Näringen sysselsätter ca 27 000 personer (1996) och samma år fanns det ca 3 729 företag inom näringen. Till sin karaktär är näringen en typisk småföretagarbransch med relativt små produktionsenheter. Medelarealen växthusyta är i Sverige 2 400 m2, Danmark 5 000 m2 och Holland 10 000 m2. Detta förhållande gör att de svenska företagen har förhållandevis svårt att ekonomisera sina investeringar. Det svenska växthusbeståndet uppvisar också en ogynnsam åldersprofil, som innebär att utvecklingstakten när det gäller rationella brukningsenheter mot mer energi- och miljöeffektiv produktion inte går lika snabbt i Sverige som i andra länder. I Danmark, ett av de främsta konkurrentländerna, har däremot utvecklingen mot större brukningsenheter och mot energi- och miljöeffektiva företag stimulerats av nationella investeringsstöd liksom stöd till energibesparande investeringar genom resituerade miljöskatter samt kollektiva utvecklingssatsningar finansierade genom obligatoriska produktionsavgifter. Det senare tillämpas i samtliga EU- länder utom i Sverige.
Södra Sverige är centralt för landets trädgårdsodling. Frukt odlas framför allt i de södra delarna av landet medan bärodlingen är spridd i princip över hela landet. Blomsterodlingarna har en viss koncentration till tättbebyggda områden men sker i hela landet. Odlingen av utplanteringsväxter är en viktigt produktion för mellersta och norra Sverige.
Det ekonomiska värdet av konsumtionen av frukt, bär samt köksväxter uppgick 1996 (SOU 1997:167) till 22,3 miljarder kronor, vilket motsvarar 15 % av landets totala livsmedelskonsumtion. Importen av frukt och grön- saker uppgick till ca 8,4 miljarder kronor. Det senare värdet avser import- ledet medan konsumtionsvärdet avser detaljhandelsvärdet. Därav kan man konstatera att importen svarar för en mycket stor del av den svenska konsumtionen av frukt och grönsaker. Av i Sverige odlingsbara kulturer är den svenska marknadsandelen ca 50 %.
En anledning till den höga importandelen är de ojämlika produktions- villkor som de svenska odlarna har i förhållande till sina konkurrenter inom EU. Enligt vår uppfattning har den svenska trädgårdsnäringen mycket goda förutsättningar att bedriva en rationell, miljömedveten och bred produktion av trädgårdsprodukter om den får verka under samma konkurrensvillkor och förhållanden som odlarna inom de övriga EU-länderna. I dagsläget kan man konstatera att spelreglerna för de svenska odlarna är betydligt sämre än för övriga odlare inom EU.
För den svenska trädgårdsnäringen varierar konkurrentländerna beroende på produkter. Tyskland, Belgien, Frankrike och Spanien är de främsta konkurrentländerna när det gäller frilandsgrödor. Nederländerna och Danmark är de största konkurrenterna när det gäller växthusprodukter. Nederländerna är också en stor konkurrent när det gäller frilandsprodukter. Vid en jämförelse av produktionsvillkoren för de svenska odlarna i förhållande till de europeiska konkurrenterna kan man konstatera betydande skillnader till nackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Detta gäller bl.a. inom områden som drivmedels-, energi- och koldioxidskatter, arbetsgivarav- gifter, investeringsstöd m.m.
Även inom EU-reglementet finns det bestämmelser som motverkar en miljövänligt inriktad produktion, t.ex. bestämmelserna om att stöd till ekologisk odling endast kan utgå till frilandsodling medan däremot växt- husodlingen inte kan få motsvarande stöd. Det innebär särskilda kostnader för att övergå till en renodlad ekologisk odling i växthus.
Det ekologiska stödprogrammet i EU bör därför också omfatta växthus- odlingen.
Inom näringen har det vidtagits en rad åtgärder för att skapa ett miljö- anpassat och kretsloppsinriktat produktionstänkande. Större delen av produktionen är IP-certifierad. Man har också skapat miljö- och energihusesynsprogram för näringens olika branscher.
Svenska trädgårdsföretag har ett högt tekniskt kunnande, en stark miljö- medvetenhet och en stor lyhördhet för marknadens krav och förväntningar. Den svenska trädgårdsnäringen har i samband med EU-medlemskapet inte som trädgårdsnäringen i Finland och Österrike tillerkänts något särskilt övergångsstöd med inriktning på att underlätta de enskilda företagens omställning och anpassning till en mera konkurrensutsatt marknad.
Koldioxidbeskattningen inom växthusodlingen
Växthusodlingen i Sverige bedrivs av ca 1 414 företag (1996 enl. SOU 1997:167). I växthusodlingen utgör kostnaden för energi, dvs uppvärmning av och belysning i växthusen, i snitt 15-25 % av den samlade produktionskostnaden. I tomat- och gurkodlingarna med de lägsta omsättningsvärdena per arealenhet uppgår denna kostnad till 18-25 % av produktionskostnaden. Näringen har under den senaste 15-årsperioden redovisat en betydande reduktion av energiåtgången. Det svenska klimatet och det höga energikostnadsläget har inneburit incitament för nya lösningar som inneburit att svensk växthusodling i dag innehar en ledande internationell position i detta avseende. Fossilbränsle utgör fortfarande den huvudsakliga energikällan vid uppvärmningen av växthusen. P.g.a. av bristande tillgång till rationella och kostnadseffektiva tekniska lösningar på bioenergiområdet men även p.g.a. den internationella konkurrenssituationen innebär det att näringen också den närmaste framtiden kommer att vara starkt beroende av fossila bränslen. I relation till de viktigaste konkurrentländerna tillämpas i Sverige höga skatter på energi som ett styrinstrument. För den svenska växthusodlingen är den svenska koldioxidskatten en betydande konkurrensnackdel. Till skillnad från till t.ex. Danmark, ett av våra viktigaste konkurrentländer, återförs inte heller de uttagna energiskatterna till näringen i form av energisparstöd m.m.
Den 1 juli 1997 infördes en förändring av koldioxidbeskattningen som innebar att koldioxidskatten för industrin och växthusodlingen höjdes från 25 % till 50 %. Av det nominella skattebeloppet infördes för energiintensiva och konkurrensutsatta företag en särskild nedsättningsmöjlighet, den s.k. 0,8- procentregeln. För stora delar av växthusodlingen har det visat sig att denna regel fått en särskilt olycklig utformning.
Systemet innebär att företag med växthusodling av köksväxter får en reducering av energiskattekostnaden i förhållande till perioden före den 1/7 1997 medan motsvarande odling av prydnadsväxter till följd av högre omsättningsvärden (beroende på högre ingångsvärden i produktionen) får ända upp till en fördubbling av sina skattekostnader. Detta måste vara felaktigt då båda har en liknande konkurrenssituation. Systemet gör också att företag med samma typ av produktion men med olika uppvärmningssystem kan få olika skattekostnad. Den svenska tillämpningen av EU:s minimiskattenivåer för olja men inte t.ex. för naturgas innebär också att företag i det s.k. naturgasbältet gynnas särskilt av nedsättningssystemet.
Enligt uppskattningar av Särskilda skattekontoret i Ludvika, som administrerar den särskilda nedsättningen enligt 0,8-procentsregeln, har hittills endast drygt 500 av landets ca 1 400 växthusföretag utnyttjat denna nedsättningsregel. Eftersom den regel som nedsättningen bygger på är förklaringsmässigt mycket krånglig och dessutom är förenad med en omfattande administration finns det anledning anta att många växthusföretag ännu inte kunnat klargöra huruvida man är berättigad till den extra nedsättningen eller ej och därmed gått miste om en tillerkänd skattelättnad. En avveckling av 0,8-procentsregeln och införandet av en generell skattesats för koldioxidskatten för växthusnäringen skulle inte bara vara ett betydelsefullt steg mot en rättvisare beskattning utan också vara ett led i strävandena att förenkla administrationen för småföretagen. Det skulle också betyda en väsentligt minskad statlig skatteadministration.
Energikostnaden inklusive skatt i Sverige uppgår för svavelfattig lätt olja till 15-16 öre/kWh. För naturgas där denna kan utnyttjas till 12-13 öre/kWh. I England är den genomsnittliga energikostnaden 5,5 öre/kWh i Holland 10 öre och i Danmark 10-11 öre/kWh.
En svensk växthusodlare betalar 200-529 kr/kubikmetern i koldioxidskatt efter nedsättning medan den danske odlaren betalar ca 10 svenska kronor i koldioxidskatt. För företag utan energisyn uppgår den danska koldioxid- skatten till 50 svenska kronor. Den inbetalda koldioxidskatten i Danmark återgår dessutom till näringen i form av bidrag till energibesparande investeringar. I Holland, ett av våra starkaste konkurrentländer, tar man inte ut någon skatt eller avgift på energi för uppvärmning av växthus.
Genom EU-inträdet har konkurrensen för den svenska växthusodlingen ökat markant. Successivt sker en reducering av priser och intäkter som en anpassning till EU-nivåerna. Det är därför rimligt att det sker en anpassning av de svenska produktionsskatterna på energi till europeiska förhållanden. I den s k Björkska utredningen (SOU 1997:167) föreslogs införandet av en generell skattenivå på 160 kr per kbm olja och en motsvarande nivå för övriga fossila bränsleslag. Med hänsyn till de befintliga energikostnads- och energiskattenivåerna i våra viktigaste konkurrentländer Danmark och Holland bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag på en koldioxidbeskattning för de svenska växthusodlarna i enlighet med utred- ningens förslag.
Investeringsstöd
De svenska trädgårdsföretagen är med europeiska mått mätt små i förhållande till företagen i de mest framstående konkurrentländerna, t.ex. Holland och Danmark. De svenska företagen har haft en svag lönsamhetsutveckling under 1990- talet vilket bl.a. inneburit en eftersläpning av strukturutvecklingen och förnyelsen av produktionsbyggnader och produktionsteknik. Näringen själv uppskattar att mer än 30 % av växthusarealen borde förnyas av åldersskäl och ytterligare stora arealer borde ersättas beroende på att deras konstruktion bromsar rationaliserings- och miljöinvesteringar. Det svenska EU- medlemskapet har inneburit en ökad accentuering av dessa för näringen betydelsefulla faktorer. I Sverige infördes fr.o.m. 1 januari 1997 ett begränsat, av EU medfinansierat, investeringsstöd till näringen. I södra och mellersta delarna av landet där 93 procent av växthusodlingen finns har detta stöd varit maximerat till 150 000 kr. I de nordliga delarna av landet har stödet fått en betydligt generösare utformning där beloppet kunnat uppgå till 300 000 kr och i område 6 till 600 000 kr. Erfarenheterna av det tillämpade investeringsstödet för växthusodlingen under den snart avslutade programperioden för stödet är att detta på intet sätt kunnat förändra den negativa struktursituationen vare sig beträffande åldersstrukturen för växthusbeståndet eller beträffande storleksstrukturen på företagen.
För att den svenska växthusnäringen ska kunna öka sin konkurrenskraft och genomgå en välmotiverad och önskvärd strukturomvandling är det angeläget att investeringsstödet under den kommande programperioden fram till år 2006 förstärks både vad gäller det maximala stödbeloppet och den maximala stödprocenten för en växthusinvestering. Vi vill understryka att en förnyelse av växthusbeståndet både uppfyller förutsättningen för en förbättrad energieffektivitet och en förbättrad miljöprofil i produktionen. Där dessa båda förutsättningar kan anses bli uppfyllda bör stödet utgå med EU:s maximala stödprocent och stödbelopp. Regeringen bör mot denna bakgrund få i uppdrag att till riksdagen återkomma med förslag med denna inriktning.
Arbetskostnad - årsavstämning av arbetsgivaravgiften m.m.
Kostnaden för arbetskraften utgör, vid sidan av kapitalkostnader och i växthusodlingen energikostnader, den största enskilda kostnaden för trädgårdsodlingen. Kostnaden för tillfälligt anställd arbetskraft, skördearbetskraft, är den ur strukturell synpunkt mest betydelsefulla kostnaden.
Näringen har haft stora problem att rekrytera svensk arbetskraft till sitt skördearbete. Därför har ett stort antal personer från andra länder fått rekryteras under skördeperioderna 15 maj-15 oktober. Under 1997 utfärdades ca 5 000 arbetstillstånd för utomeuropeisk arbetskraft. För denna arbetskraft har de svenska odlarna att precis som för svensk arbetskraft erlägga såväl lön som arbetsgivaravgifter. Detta är anmärkningsvärt enär de erlagda avgifterna inte har något större värde vare sig för den utländska arbetskraften eller säsongsanställd ungdom.
Den nedsättning av arbetsgivaravgiften som riksdagen beslutade om i juni 1997 efter förslag från regeringen (prop. 1996/97:150) i syfte att stimulera nyanställningar inom framför allt de små och medelstora företagen kan inte fullt ut utnyttjas av företag med säsongssysselsättning. I finansutskottets ställningstagande till regeringens förslag har utskottet förutsatt att regeringen överväger möjligheten av en årlig avstämning, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja nedsättningen även för företag med säsongssysselsättning. Någon åtgärd i dylik riktning har inte vidtagits från regeringens sida. I detta fall missgynnas trädgårdsnäringens småföretagare på grund av sitt säsongsmässigt betingade arbetskraftsbehov.
En jämförelse mellan arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraften i EU-länderna visar att arbetsgivaravgifterna för säsongspersonal är reducerade i de flesta länder.
Den s.k. Björkska utredningen (SOU 1997:167) framhåller också att andra länders reducering av arbetskraftskostnaden för säsongsarbete är en betydande konkurrensnackdel för den svenska trädgårdsnäringen. Utredningen konstaterar också att en reducering av motsvarande kostnader för den svenska trädgårdsodlingen skulle, förutom en generellt positiv konkurrenseffekt, även kunna ha en positiv inverkan på förutsättningarna att rekrytera svensk arbetskraft, t.ex. ferieledig skolungdom.
Riksdagen bör mot den bakgrunden ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som syftar till att minska arbetsgivar- och socialavgifter för säsongsanställd personal samt att ge företag med säsongssysselsättning möjlighet att utnyttja den tidigare beslutade nedsättningen av arbetsgivar- avgifterna.
REKO-stöd och stöd till ekologisk odling
Företag inom den yrkesmässiga trädgårdsodlingen har under den nuvarande programperioden för miljöstödsprogrammet endast i mycket begränsad omfattning kunnat delta i det miljöutvecklingsarbete som bl.a. omfattat stöd till resurshållande jordbruk (REKO) och stöd till ekologisk odling. Skälen till detta är att stöden inte haft en utformning som i tillräcklig grad beaktat trädgårdsnäringens särskilda strukturella och produktionsmässiga förhållanden. De arealbelopp som REKO-stödet utgått med för trädgårdsföretag har inte varit så avpassade att de kunnat kompensera för de kostnader som varit förenade med de villkor som en anslutning till programmet inneburit. För ett genomsnittligt trädgårdsföretag (ca 4,2 ha) har stödet maximalt kunnat uppgå till knappt 1 000 kronor medan stödet för ett genomsnittligt jordbruksföretag med spannmål kunnat uppgå till ca 9 000 kronor.
För företag med ekologisk odling har på samma sätt stödet till företag med grönsaksodling utgått med samma belopp som till företag med spannmålsproduktion trots att de förra bedrivs i mindre brukningsenheter och med väsentligt högre omsättningsbelopp per arealenhet. Till företag med ekologisk växthusodling har inget stöd utgått.
Det är från samhällets utgångspunkter värdefullt att även trädgårds- näringen kan omfattas av de samhälleliga åtgärder som vidtas för att främja utvecklingen mot ett miljömässigt mer hållbart jordbruk. För trädgårds- näringen är det en rättighet att kunna ha tillgång till samma stöd som jordbruket i övrigt. På samma sätt som för jordbruket omfattas trädgårdsföretagen av Sveriges höga miljöskatter på energi, gödselmedel och bekämpningsmedel. Det är då rimligt att man på ett rättvist sätt också får del av de återföringar av miljöstödsmedel som är möjliga inom miljöstöds- programmet.
Inom trädgårdsnäringen sker ett betydande eget utvecklingsarbete för att öka miljösäkerheten i produktionen. Exempel på detta är utvecklingen av IP- produktionen, växthusodlingens miljödatabas, Miljö- och Energihusesyns- programmen m.m. För att ytterligare stimulera detta utvecklingsarbete och öka anslutningen till programmen bör samhället medverka med till näringen särskilt anpassade stödprogram. Ett bibehållet och justerat REKO-stöd liksom justerade arealbelopp inom stödet till ekologisk odling samt inrättandet av ett nationellt stödprogram för ekologisk växthusodling bör ingå i ett miljöstödsprogram för den yrkesmässiga trädgårdsodlingen.
Regeringen avser att för riksdagen under hösten presentera ett förslag till utformning av miljöstöden inom ramen för det nya landsbygds- utvecklingsprogrammet för perioden 2000-2006. Det är angeläget att i detta program tillgodose trädgårdsnäringens behov av särskilt anpassade miljöstöd i den omfattning som det här redogjorts för.
Branschfond
Trädgårdsnäringen saknar idag tillgångar som kan användas för kollektiva ändamål inom näringen. Tidigare har näringen haft tillgång till sådana medel genom bensinskattemedel och återföring av prisregleringsmedel. I samband med EU- inträdet fick näringen 30 miljoner för att förstärka trädgårds- näringens långsiktiga utveckling och konkurrenskraft. Medlen har finansierat bl.a. utvecklingsarbete, kvalitets- och marknadsförande åtgärder. En stor del av dessa åtgärder har upphört i och med att stöden upphört. Näringens struktur är sådan att företagen var för sig är för små för att bedriva en egen utvecklingsverksamhet inom för näringen vitala områden. Behovet av fortsatt utvecklingsarbete för att långsiktigt trygga den svenska trädgårdsnäringen är dock fortfarande stort. I länder som Holland och Danmark ställs med lagstiftningens hjälp kollektiva medel till näringens förfogande för dylika ändamål. En särskild produktionsavgift åläggs här företagen.
Trädgårdsnäringens organisationer (TRF, GRF och Sveriges Potatisodlares riksförbund, SPOR) har ställt sig bakom ett förslag till införandet av en kollektiv utvecklingsfond som i stort är uppbyggd på samma sätt som det danska produktionsavgiftssystemet. Näringen uppger sig vilja ta ansvar för den kollektiva branschutvecklingen genom att skapa egna resurser för den verksamheten. Detta ställer dock krav på ett lagstadgat krav på delaktighet från branschens producenter, dvs odlarna. Bl.a. mot bakgrund av riksdagens behandling av motioner i denna fråga vid föregående riksmöte anmälde regeringen att man avsåg att under våren 1999 återkomma till riksdagen med ett förslag i frågan. Så har dock hittills ej skett varför regeringen på nytt uppmanas att snarast ge riksdagen ett förslag i frågan med den inriktning som näringens organisationer föreslagit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en anpassning av den svenska koldioxid- beskattningen och därmed avveckling av 0,8-procenstregeln samt att den svenska trädgårdsnäringen också i övrigt ges samma konkurrens- villkor som inom det övriga EU och inom våra viktigaste konkurrent- länder,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringsstöd för svensk trädgårdsnäring,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsgivaravgifter och sociala avgifter för säsonganställd personal,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om REKO-stödet och stöd till ekologisk odling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en branschfond.
Stockholm den 3 oktober 1999
Caroline Hagström (kd)
Dan Ericsson (kd)
Johnny Gylling (kd)
Tuve Skånberg (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Ulf Björklund (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Amanda Agestav (kd)
1 Yrkande 1 hänvisat till SkU. 2 Yrkande 3 hänvisat till SfU.