Jordbrukssektorn har många betydelsefulla uppgifter i
framtiden. Det handlar inte bara om att producera livsmedel
och jordbruksvaror till priser som konsumenterna är beredda
att betala utan även om att bevara biologisk mångfald,
varierande odlingslandskap och att minimera
miljöbelastningen. Ofta glöms de stora fördelarna med ett
varierat jordbruk bort. I synnerhet det småskaliga jordbruket
medför miljöeffekter som har positiv inverkan, som ett
varierande odlingslandskap och bevarandet av unika
kulturmiljöer. För att uppnå dessa mål behövs en fungerande
marknad där konsumenter och producenter möts.
Jordbrukaren måste få en tydligare ställning som företagare
och jordbruket i större utsträckning betraktas som likställt
med andra näringar. Dessutom måste jordbrukarens
betydelse i miljöarbetet höjas upp, och jordbruksstödet ges
en tydligare miljöinriktning.
Den svenska jordbrukspolitiken styrs i stora delar av den gemensamma
jordbrukspolitiken inom EU, CAP (Common Agriculture Policy). EU:s
jordbrukspolitik fastställdes i Romfördraget 1957. Behovet av att förbättra
strukturer i jordbruket och behovet av att snabbt höja produktiviteten och
expandera jordbruksproduktionen var rimliga och meningsfulla mot
bakgrund av de ekonomiska förhållandena och bristen på livsmedel som
rådde i Europa efter andra världskriget.
Dock är det helt relevant att fråga sig om de mål som sattes upp för över
40 år sedan kan vara riktiga idag -från svensk synpunkt och från EU:s. Nu är
läget det motsatta. En omfattande överproduktion är det stora problemet.
Det är av flera skäl önskvärt att kostnaderna för den gemensamma
jordbrukspolitiken på sikt minskar. För det första är det orimligt att en sektor
som står för endast två procent av EU-ländernas samlade bruttonational-
produkt, slukar så mycket som halva EU:s budget. För det andra är
jordbrukspolitiken med dagens omfattning kanske det främsta hindret för en
utvidgning av EU österut. De kostnader som upptagande av nya medlems-
länder med bibehållet jordbruksstöd skulle innebära, gör förmodligen en
utvidgning politiskt omöjlig. För det tredje reser den orättvisa hinder mot
möjligheter till handel med tredje världen och bidrar därmed till en
osolidarisk ekonomisk världsordning. För det fjärde betalar Europas
konsumenter paradoxalt nog dyrt via skattsedeln för att upprätthålla höga
livsmedelspriser. Dessutom är det i längden inte hållbart med ett EU som,
om samarbetet fortsätter att bygga på bidragsutdelning och subventioner,
fortsätter att sätta varje lands egenintresse före Europamedborgarnas allmän-
intresse.
Det är därför hög tid att börja betrakta jordbrukssektorn som en bransch
bland andra som på lång sikt ska verka utan subventioner och gränsskydd.
Folkpartiet är därför stark anhängare av en avreglering av den gemensamma
jordbrukspolitiken.
2 Reformera EU:s
jordbrukspolitik
Den viktigaste uppgiften för EU inom den närmaste tiden är
att östutvidgningen fortsätter. För att en utvidgning skall
kunna bli möjlig behövs, förutom ändringar i EU:s
författningar, ändringar i jordbrukspolitiken.
Vid det extra toppmötet i Berlin i mars i år skulle EU:s stats- och
regeringschefer se till att unionens finanser lades upp så att nya medlemmar
kan välkomnas. Främst gällde det att fatta beslut om jordbruks- och regional-
politiken samt om de finansiella ramarna framöver. Men de ursprungliga
förslagen, som presenterades av kommissionen under rubriken Agenda 2000,
blev urvattnade till oigenkännlighet sedan Europeiska rådet sagt sitt.
Spanien deklarerade att det vägrar att bli straffat av utvidgningen.
Tyskland ägnade sig mest åt att propagera för sänkt medlemsavgift för sig
själv. Holland och Sverige stämde in i kören. Intrycket blev att utvidgningen
är en kostnadsfråga och att ansvarslösheten sitter i högsätet. Agenda 2000,
som hade utmålats som det största reformpaketet i EU:s historia, blev bara en
finputsning av existerande politik. Det är svårt att se hur t ex Polen med sitt
stora jordbruk skall kunna bli medlem inom en nära framtid om inget
drastiskt görs. I Berlin beslutades att den garanterade prisnivån på spannmål
skall sänkas något, men priserna för nötkött lämnas oförändrade och
förändringarna på mejerisidan träder inte i kraft förrän år 2005. Det
angelägna målet att helt avskaffa systemet med mjölkkvoter senast år 2006,
som drivits av den s k Londonklubben, Sverige, Danmark, Italien och
Storbritannien, kommer inte att nås. Dessutom begravdes nedtrappningen av
direktstödet till bönderna i den slutliga kompromissen. Jordbruket kommer
att fortsätta att äta upp hälften av EU:s budget.
En reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken måste komma till
stånd på allvar så att EU kan ge tydliga signaler till de kommande
medlemsländerna och undvika obalans och snedvridande effekter av
konkurrensen på deras marknader. Många länder i Öst- och Centraleuropa är
viktiga jordbruksproducenter med ett jordbruk som är eller kan bli
konkurrenskraftigt. Men som allt företagande kräver även jordbruket
tydlighet när det gäller regelsystem och en viss långsiktighet. Kvoter,
regleringar och omständlig administration underlättar inget företagande.
Länderna måste ges tid och förutsättningar att planera för en kraftigt
reformerad jordbrukspolitik så att de inte använder jordbrukspolitiken som
en referens när de nu genomför stora förändringar i sina respektive
jordbrukssektorer. Denna tydlighet är lika viktig för de nuvarande medlems-
länderna som för de presumtiva medlemmarna. En del menar att man under
en övergångstid, eller till och med permanent, skulle ha förmånligare regler
för Västeuropas relativt rika jordbrukare än för Östeuropas fattigare
jordbrukare. Detta är en lösning som vi inte kan försvara. De nya medlems-
länderna skall ha full anslutning till ett EU med en reformerad CAP.
För en ökad tydlighet, och som ett led i strävan efter att återvinna
medborgarnas förtroende, måste dagens snåriga regelsystem, byråkrati och
omvittnade fusk inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. När det gäller
jordbrukspolitiken visar EU:s egna siffror att byråkratin slukar en tiondel av
jordbruksbudgeten. Det finns också en mängd detaljstyrande regler om allt
från jordgubbens storlek till vilka trädgårdsfrön som får säljas. Det finns till
exempel en fröförordning som inte medger försäljning av fröer utan
hämmande restriktioner. Vi i Folkpartiet menar att besluten inom EU skall
fattas så nära den de berör som möjligt. Det finns ingen anledning att ha
gemensamma regler om vilka frön som skall få säljas eller hur stora
jordgubbarna skall vara.
Den stora byråkratin och de detaljstyrande reglerna skapar förståelig
irritation och illegitimitet för hela systemet. Miljön och utvecklingen på
landsbygden blir lätt beroende av en dragkamp om resurser i ett
nollsummespel länder och intressen emellan. Det är ovärdigt Sveriges och
övriga Europas bönder att tvingas hugga sig fram i en snårig blankettdjungel
istället för att bruka öppna landskap. Däremot har en kraftigt avreglerad och
avbyråkratiserad jordbrukspolitik med satsning på miljö- och landsbygds-
utveckling helt andra förutsättningar att lyckas.
EU har i samband med utvidgningen en unik möjlighet att genomföra
reformer i jordbrukspolitiken som kommer att prägla hela unionens arbete
under lång tid framöver. Det viktigaste är att skapa förutsättningar för att
jordbrukaren, som vilken annan företagare som helst, ges möjlighet och
frihet att på likvärdiga villkor konkurrera med sina produkter på en
konkurrensutsatt marknad. Inriktningen mot konsumenten skall bli klarare.
Konsumentens val skall vara avgörande för jordbruksproduktionen, och
konsumenternas förtroende för europeiska livsmedel måste ytterligare
stärkas.
Detta förutsätter att både svensk och europeisk politik underlättar för små-
och nyföretagandet så att även småskaliga alternativ kan växa fram på
landsbygden.
3 Livsmedelspolitiken
Livsmedelsproduktionen är beroende av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik, CAP. Det är därför viktigt att de kommande
reformerna av CAP även tar hänsyn till konsumenternas
intressen. Livsmedel är en del av konsumentområdet som
berör alla. Tidigare handlade livsmedelsfrågan främst om
möjligheten att kunna äta sig mätt. Detta var under lång tid i
Sverige en lyx förbehållen en avundsvärd minoritet. Nu
fokuseras frågan alltmer på vad man kan och bör äta.
Valfriheten har ökat. En svensk kan numera uppleva all världens
matkulturer utan att åka utomlands. Samtidigt förändras livsmedels-
marknaden och nya, tidigare okända, produkter tillkommer snabbt. Det är
som regel positivt men skapar också osäkerhet hos konsumenterna.
Kunskapen om råvarorna har minskat och vägen mellan bonden och
konsumenten ökat. Få har insyn i hela produktions- och distributionskedjan.
Samtidigt ställer konsumenten allt större krav på vad livsmedlen innehåller
och hur dessa framställs. Vi begär att maten skall hålla hög kvalité och vill
veta att den producerats under goda förhållanden för både djur och miljö.
4 BSE-krisen
Det första fallet av galna ko-sjukan, BSE, uppdagades i
Storbritannien 1986 och skakade EU under ett antal år
framåt. Krisen hade det goda med sig att det blev lättare att
tala om etik i jordbrukspolitiken, något som på sikt kan leda
till ökad säkerhet för både människor och djur.
I juli 1996 beslöt Europaparlamentet att tillsätta en tillfällig under-
sökningskommitté för att utreda hur kommissionen, ministerrådet och
Storbritannien hanterat galna ko-sjukan. I februari presenterade kommittén
sin rapport och kritiken var hård mot samtliga instanser. Rådet kritiserades
för att ha satt hänsyn till köttmarknaden före folkhälsan.
Europaparlamentets kritik mot kommissionen var ännu hårdare.
Parlamentet ansåg bl a, liksom rådet, att kommissionen prioriterat mark-
nadens intressen framför folkhälsan, att den försökt tona ned problemet med
BSE, att arbetet inte samordnats och att man givit efter för industrins krav på
att häva embargot mot talg, sperma och gelatin. Ett resultat av parlamentets
kritik blev att kommissionen beslutade skilja de marknadsorienterade
enheterna från de hälsoorienterade genom att lägga ansvar för kontrollen på
en separat avdelning.
BSE-krisen har visat hur det kan gå när kortsiktiga ekonomiska intressen
sätts framför säkerhet. EU:s jordbrukspolitik måste därför förändras och
livsmedelslagstiftningen skärpas.
5 Salmonella
Sverige har lyckats nedbringa förekomsten av salmonella till
ett minimum. Det har krävt stora insatser från böndernas
sida, bl a en kraftig utslaktning. På kontinenten ser det
annorlunda ut. Salmonella förekommer i riklig mängd och av
de svenskar som får salmonella har majoriteten smittats
utomlands.
Salmonellan blev en het fråga under Sveriges förhandlingar med EU.
Sverige lyckades få igenom sina krav på att livsmedel, levande djur och
foder som förs in i Sverige skall vara fria från smittan. Kött som importerats
måste medföljas av intyg utfärdat av en av staten godkänd veterinär om att
köttet är salmonellafritt. Färska ägg skall komma från höns i kontrollerat
salmonellafria besättningar.
Inom EU sker normalt kontrollerna i ursprungslandet och kontrollintyget
skall erkännas av de andra medlemsländerna. Medlemsländerna kan endast i
undantagsfall genomföra ytterligare kontroller. Systemet bygger på att
inköpslandet skall kunna lita på att det kött som införs är salmonellafritt om
det finns intyg på detta.
Ansvaret för att salmonellasmittat kött inte hamnar på konsumenternas
bord vilar i sista hand på kommunerna. De skall genom tillsyn och
provtagning garantera säkerheten i köttet. Det är därför av största vikt att
kommunen har tillräckliga resurser för att kunna genomföra den kontroll de
är ålagda att utföra. Finns det en grundad misstanke om att det kött som förs
in till Sverige skulle vara salmonellasmittat har Sverige dessutom möjlighet
att göra stickprovskontroller vid våra gränser.
Salmonellasmittan är ett problem som måste hanteras på EU-nivå. Det är
ett oeftergivligt krav att EU engagerar sig i kampen mot salmonellan.
6 Konsumentskydd
Frågor om konsumentskydd och konsumenträttigheter vinner
idag politisk terräng inom EU. EU-medlemskapet medför en
skyldighet för svenska politiker att verka för att EU blir bra
för konsumenterna.
Inom EU har det länge funnits en bestämmelse om konsumentskydd. I
Amsterdamfördraget blir denna artikel tydligare och mer långtgående. Här
anges att den europeiska unionen, "för att främja konsumenternas intressen
och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, (skall) bidra till att skydda
konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja
deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för
att tillvarata sina intressen" (art. 2.27 i Amsterdamfördraget).
Dessa formuleringar i unionens fördragstext medför att konsumentskydds-
intresset måste beaktas även inom andra områden. Unionen skall, utöver att
stödja och komplettera medlemsstaternas politik även inrikta sina åtgärder på
att övervaka medlemsländernas konsumentpolitik.
Amsterdamfördraget går inte så långt som man från konsumenthåll önskat.
Fördraget är dock ett steg i rätt riktning och visar att konsumentfrågor står
högt upp på den politiska agendan i EU. Europaparlamentets ökade befogen-
heter i konsumentfrågor är också ett steg framåt. Parlamentet är generellt sett
mer radikalt än rådet och brukar våga gå längre, och dess ökade medbe-
slutanderätt inom veterinär- och växtskyddsområdet bäddar för ett starkare
europeiskt konsumentskydd.
7 Konsumentinformation
och märkning
För att konsumenten skall få god behållning av sina pengar
och en stark ställning på livsmedelsmarknaden krävs
tillförlitlig och lättillgänglig information. I dag är
produktmärkningen en av konsumentens huvudsakliga
informationskällor. Det är därför viktigt att den svarar mot
konsumentens behov. Ett tillförlitligt märkningssystem är en
förutsättning för en fungerande livsmedelsmarknad. Om
konsumenten inte har möjlighet att köpa livsmedel utifrån
sina önskemål sänds felaktiga signaler till industrin om vad
köparen verkligen vill ha.
Debatten kring märkning av livsmedel har i BSE-krisens spår rönt stor
uppmärksamhet. Grundregeln är att livsmedelsmärkningen inte får förvirra
eller förleda konsumenten. En del av den information som produkt-
märkningen ger är grundad på lagbestämmelser av olika slag. Därutöver står
det producenten fritt att märka livsmedel också på annat sätt. Det handlar då
ofta om kvalitetsmärkning. Utbudet av olika frivilliga märkningsformer
växer och därmed växer också risken för att konsumenten får svårt att
tillgodogöra sig innehållet. Detta talar för en enhetlig EU-märkning.
Konsumenten måste ha möjlighet att erhålla den information som är viktig
och märkning av förpackningar har sina begränsningar. Märkningssystemet
bör därför koncentreras på information som är relaterad till konsumentens
hälsa och säkerhet.
Kunniga, kritiska och medvetna konsumenter är en förutsättning för en väl
fungerande marknad. I framtiden måste nya vägar utvecklas för informa-
tionsutbytet mellan konsument och industri. En vidgad och förbättrad dialog
mellan konsument och producent bör leda till ökat förtroende för
livsmedelsproduktionen.
Den internationella handeln med livsmedel blir allt viktigare och vårt
beroende av omvärlden tydligare. Frågor om livsmedelssäkerhet måste
betraktas i ett globalt perspektiv eftersom EU importerar och exporterar
mycket livsmedel. Då kraven på märkning av livsmedel varierar världen över
är det givetvis önskvärt för den internationella handeln med gemensamma
märkningsregler världen över.
8 Hormoner
Inom EU är det förbjudet att använda tillväxthormoner i
kött- och mjölkproduktionen. EU har infört förbud mot
import av kött från djur som getts hormoner. WTO har
tillbakavisat EU:s importförbud därför att detta skulle sakna
vetenskaplig grund, och EU har uppmanats att bevisa att en
sådan finns. WTO medger inte att konsumenters oro får
utgöra grund för standarder i internationell handel med
livsmedel.
Inom WTO bör åtgärder som syftar till ett ökat konsumentskydd få en
framskjuten plats. EU måste fortsätta kämpa för att konsumenthälsan och
inte livsmedelsindustrin sätts i centrum.
Snart startar en ny WTO-förhandlingsrunda. USA, Nya Zeeland med flera
länder har krävt absolut frihandel på jordbruksprodukter över hela världen.
Folkpartiet menar att frihandel är tveklöst positivt. Framför allt måste EU
öppna för frihandel mot tredje världen. Men som konsumenter måste vi ha
rätten att fritt välja våra varor. Därför måste vi vara stentuffa i kraven på
korrekt märkning. Hormonkött skall märkas hormonkött. EU måste därför
koncentrera sig på en kamp som vi har möjlighet att vinna - krav på korrekt
märkning. Det ger konsumenterna möjligheten att själva bestämma vilka
risker de är beredda att ta.
9 Nya livsmedel
I dag satsas alltmer pengar på att utveckla livsmedel med
hjälp av genteknik. Djuravel och växtförädling har
förekommit i alla tider. Det som skiljer den nya tekniken
från de traditionella metoderna är att gener kan överföras
mellan arter som inte kan befrukta varandra. Vid traditionell
djuravel överförs såväl önskade som oönskade gener. Den
nya gentekniken tillåter att bara en önskad gen överflyttas
från en organism till en annan. På detta sätt skapas en ny
organism som har önskade egenskaper. Tomat, majs och
potatis är exempel på råvaror som förändrats genetiskt.
Det var inte länge sedan de första genförändrade livsmedlen introdu-
cerades på livsmedelsmarknaden. Vi har därför svårt att bedöma risker och
möjligheter med den nya tekniken. Det finns i dag inga vetenskapliga bevis
för att genförändrade livsmedel skulle vara farliga varken på kort eller lång
sikt. Om konsumentens säkerhet skall kunna garanteras måste dock försiktig-
hetsprincipen vara vägledande.
Den så kallade Novel Food-förordningen, som trädde i kraft 1997, kräver
att livsmedel som består av eller innehåller genetiskt modifierade organismer
skall märkas. Förordningen är dock inte tillräckligt långtgående och ger
utrymme för olika tolkningar. Arbetet med förordningen måste därför
fortsätta.
10 Bättre djurhållning
Ett ökat engagemang och intresse för djurens väl gör också
att människor som konsumenter blir medvetna om
djurhållningsfrågor. Det är ett viktigt styrmedel. Medvetna
och upplysta konsumenter har stora möjligheter att utöva
påtryckning genom att köpa varor som säljs av producenter
som har en god djurhållning. Konsumentmakt är både en
följd av och en förutsättning för en väl fungerande
marknadsekonomi.
Andra styrmedel för ett bättre djurskydd är lagar och förordningar. När det
gäller djurskydd är djurskyddslagen och lagen om djurplågeri mest aktuella.
Det är viktigt att dessa lagar är utformade så att de kan respekteras och
följas.
För att kontrollera att lagar och regler följs är det viktigt med en kontroll-
instans. Därför bör länsstyrelserna och andra berörda tillsynsmyndigheter få
ökade resurser för sitt viktiga arbete att se till att lagarna följs. Framför
allt
behövs en god tillsyn av djurtransporter. Därför vill vi under utgiftsområde
23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar anslag E 3
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder avsätta 4 miljoner kronor
utöver regeringens förslag. Samt under anslag E 2 Bidrag till distrikts-
veterinärorganisationen avsätta 7 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Ytterligare ett styrmedel är EU:s regler och direktiv för djurhållning. Dessa
bör snarast implementeras såväl i Sverige som i övriga nationer inom EU.
11 Djurtransporter
Djur bör i första hand inte betraktas som handelsvaror utan
som de levande väsen de är. En dålig djurhållning är inte
bara etiskt oförsvarbart utan innebär även en hälsorisk för
konsumenten. Som EU-medlem bör den svenska regeringen i
första hand driva frågan att minimera tiden för
slakttransporter och arbeta för att slakt sker nära djurens
uppfödningsplatser. Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt uppgifter från EU-kommissionen utbetalades år 1996 ca 302
miljoner ecu i bidrag till export av levande djur. Folkpartiet menar att
Sverige inom EU bör verka för ett borttagande av exportbidragen. Det är
dessa subventioner som gör djurtransporterna lönsamma.
12 Jordbruket och miljön
Vi européer har ett gemensamt ansvar för kulturarv och
bevarad biologisk mångfald. En politik som vill främja
landsbygds- och glesbygdsutveckling måste därför för att
lyckas vanligen ha en bredare inriktning än stöd till enbart
livsmedelsproduktion. Framtidens landsbygdsstöd bör därför
inriktas än mer mot miljövänligt jordbruk. Om EU ska bli
världens bästa miljöorganisation är böndernas insatser
centrala.
Det är självklart att miljön påverkas då själva syftet med jordbruk är att
försöka förmå jorden att ge en så stor avkastning som möjligt. Jordbruket kan
ha både positiv och negativ inverkan på miljön. Det är dock tydligt att själva
jordbruksproduktionen för med sig miljöproblem. Men jordbruket bidrar
även med miljöeffekter som har en positiv inverkan, t ex ett varierat
odlingslandskap och en varierad kulturmiljö.
I ESO-rapporten 1997:46 görs en analys av stödens utveckling,
miljöeffekter och miljökostnader. Det är angeläget att frågan om vilka
miljöeffekter och miljökostnader som kan kopplas till jordbruket utreds och
läggs till grund för en fortsatt reformering av jordbrukspolitiken. Detta bör
ges regeringen till känna.
Folkpartiet föreslår att en expertgrupp sammankallas för att utreda vilka
negativa miljöeffekter och miljökostnader jordbrukspolitiken genererar.
Utgångspunkten skall vara EU:s miljömål samt att särskilt lyfta fram sektors-
ansvaret, försiktighetsprincipen liksom principen att förorenaren betalar.
Principen förorenaren betalar bör analyseras särskilt och ansvarsfrågan för
sektorn belysas.
Jordbruk och livsmedelsproduktion är viktiga för folkhälsa och miljö. Vår
överlevnad är beroende av vad naturen och jorden ger. En miljöanpassad
livsmedelsproduktion är nödvändig för att garantera uthållig produktion av
säkra och hälsosamma livsmedel.
Den gemensamma jordbrukspolitiken har inte tagit tillräcklig hänsyn till
miljön. En felaktig användning av växtnäring och bekämpningsmedel har
skapat problem. Bidragssystemet måste ändras och nya regler utformas för
att skapa förutsättningar för en hållbar resursanvändning och ett mer
miljövänligt europeiskt jordbruk. En successivt genomförd jordbruksreform
skulle ge naturen en chans att läka.
Jordbruket är en integrerad del av det moderna samhället. En miljö-
anpassad jordbrukspolitik kommer att ha positiva effekter på folkhälsan. En
hög kvalité på våra livsmedel bidrar till en bättre miljö och friskare
konsumenter. En god hygien på gårdarna, i slakterierna och inom livsmedels-
industrin har direkt samband med kvalitén på maten.
För närvarande saknar CAP formella miljömål. Däremot finns EU:s
allmänna miljömål som även omfattar jordbruket. Dessa är:
- Varje sektor i samhället skall ta ansvar för sin miljöpåverkan.
- Unionen skall främja en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar
hänsyn till miljön.
- EU:s miljöpolitik skall bidra till att bevara, skydda och förbättra miljön,
skydda människors hälsa, utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt
samt främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala och
globala miljöproblem.
Det är olyckligt att några separata miljömål inte arbetats
fram från kommissionen. CAP:s åtgärder för att minimera
jordbrukets miljöbelastning är otillräckliga. Därför bör
Sverige i EU verka för att separata miljömål för jordbruket
skapas. När det gäller miljömålen är det, enligt
miljögarantin, möjligt för varje nation att ha strängare
miljökrav än EU:s lägsta nivå. Detta bör ges regeringen till
känna.
13 Jordbrukets skatter
De i budgetpropositionen föreslagna lättnaderna för
jordbruket innebär att detta mer rättvist behandlas som en
näring bland andra och följaktligen beskattas därefter. Att
jordbruket och livsmedelsnäringen inte skall utgöra något
undantag åt varken ena eller andra hållet har Folkpartiet
länge efterlyst.
I detta läge finns dock anledning att åter ta upp frågan om skatten på
handelsgödsel. Kväveläckage från bland annat jordbruk leder till över-
gödning av våra sjöar och vattendrag och i längden även av kustvattnen.
Handelsgödselskatten är nödvändig för att minska överdosering och för att
indirekt göra den naturliga stallgödseln mer värdefull. Jordbruket måste
uppmuntras att ta sitt miljöansvar.
Folkpartiet föreslår därför en höjning av skatten på handelsgödsel från
dagens 1:80 kr till 2:50 kr per kilo kväve. Det är av hög prioritet att ett
system för skatt på handelsgödsel baserat på kväveeffektivitet/kväveförluster
snarast tas fram. Det uppdrag som Jordbruksverket haft från regeringen
måste påskyndas.
14 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen skall verka för att reformeringen
av CAP påskyndas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpning av livsmedelslagstiftningen i EU,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen inom EU skall verka för att
kommissionen snarast tar fram program för bekämpning av salmonella
med syfte att skapa salmonellafria livsmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen bör verka för att konsument-
skyddet skall grundas på ett regelverk som finns och tillämpas
enhetligt i hela EU,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inom EU skall verka för en av-
reglering av livsmedelsmarknaden och en successiv marknadsan-
passning av livsmedelssektorn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på märkning av importerat hormonkött,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för att subventioner
vid transport och försäljning av djur till länder både utanför och inom
EU tas bort,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den svenska regeringen bör driva frågan att
minimera tiden för slakttransporter och att all slakt skall ske nära
djurens uppväxtplatser.
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i EU skall verka för att separata
miljömål för jordbruket skapas,
10. att riksdagen hos regeringen begär att en ny utredning tillsätts
för att med utgångspunkt i EU:s miljömål se över vilka miljöeffekter
och miljökostnader som kan kopplas till jordbruket,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en höjning av
skatten på handelsgödsel enligt vad som anförts i motionen, 1
12. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 23 Jord- och
skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställning: