Möjligheten att leva och bo på landsbygden är idag direkt
beroende av möjligheten att utveckla och driva små- eller
fåmansföretag. Regelverk som hindrar sådan verksamhet
måste därför undanröjas.
Ett lantbruk med mjölkleveranser, som parallellt förädlar mjölk t ex genom
tillverkning av ostkakor, tvingas ett år i förväg att bestämma hur mycket av
den egna produktionen som skall levereras och hur mycket som skall
användas i vidareförädling. Vid utveckling av ett nytt litet företag är denna
regel till stort hinder. Lyckas satsningen på tillverkning och försäljning av
ostkakor uppstår kanske en brist i direktleveranskvoten som ger böter för
överproduktion samtidigt som man kanske inte når sin leveranskvot till
mejeriet. Samma fenomen uppstår, fast tvärtom, om produktionssatsningen
misslyckas.
Det finns sedan i år en möjlighet att begära tilläggskvot för direktleverans,
men detta beviljas bara för ett mindre antal kilo, som kanske bara räcker ett
par månader och inte kan sökas på nytt förrän den tidigare är förbrukad.
Dessutom finns ingen garanti för att man får ny tilldelning, alltså en mycket
osäker tillvaro för den företagsamma.
Det förefaller självklart att det skulle vara möjligt för lantbrukaren att
flytta mjölkkvoten mellan sina två verksamheter då han känner sin totala
produktionskapacitet men omöjligt kan veta hur den kommer att fördelas.
Inte ens om de två verksamheterna drivs inom ramen för samma företag är
detta idag möjligt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att flytta mjölkkvot mellan direkt-
leveranskvot och leveranskvot i de fall mjölkproduktionen härrör från
samma produktionsenhet.