Den hästnäring som, vid sidan av den etablerade transporten sedan 1970-talet växt fram i vårt samhälle, är omfattande och av stor ekonomisk, men framför allt social betydelse i ett samhälle som präglas av stora förändringar och växande krav på individen. En stor folkrörelse har växt fram runt hästen med stort inslag av unga människor. Detta är en utveckling som vi kan hälsa med stor tillfredsställelse, då den har stor betydelse inte bara för våra ungdomar, utan även för att hålla landskapet öppet.
Till stor del är drivkraften bakom denna utveckling ett växande intresse för hästsport i olika former och användningen av hästen för turist- och fritidsändamål. Endast i mindre utsträckning används hästen i traditionellt arbete och då främst i det tätortsnära skogsbruket.
Hästens betydelse inom jordbruk och skogsbruk har alltså minskat, istället har hästens roll inom sport- och fritidsområdet ökat kraftigt de senaste 30 åren. På dessa år har antalet hästar ökat från 30 000 till ca 185 000 i hela landet, främst när det gäller varmblodsraser.
Det är nu hög tid att börja betrakta den moderna hästnäringen som en betydande resurs när det gäller att utveckla jordbruket, landsbygden och miljön. För att det skall ske bör en sammanhållen översyn göras av vilka åtgärder som samhället kan vidta för att främja hästnäringen. Det kan gälla åtgärder som ryms inom den gemensamma jordbrukspolitiken eller frågan om vilka svenska hästraser som bör föras upp på listan över utrotningshotade raser, till exempel nordsvenska brukshästen, kallblodstravaren, den svenska ardennern samt gotlandsrusset. Det kan också gälla frågor rörande utbildning och kompetensutveckling inom näringen. Följaktligen bör en statlig utredning tillsättas med uppgift att utforma en sammanhållen svensk politik för utvecklingen av hästnäringen. Detta bör ges regeringen till känna.
Redan nu kan och behöver emellertid ett antal konkreta åtgärder vidtagas till gagn för hästnäringen.
Inom ramen för EU:s jordbrukspolitik kan en del åtgärder vidtas. Flera EU-länder har infört ett stödsystem inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för att t ex hävda den biologiska mångfalden och ut- vecklingen på landsbygden. Inte minst i vårt grannland Finland och på Irland är detta en fråga som fått stor uppmärksamhet både före och efter EU- inträdet för respektive länder. Åtgärderna synes motiverade då hästarna är det svenska lantbrukets femte största inkomstkälla. Det foder som hästarna behöver växer på en åkerareal vars yta är dubbelt så stor som Gotlands åkerareal. Omkring 17 000 människor är helt eller delvis beroende av hästar för sin försörjning. Cirka 400 000 människor ägnar sig regelbundet åt ridning, varav drygt 80 procent är kvinnor. Hästen bör alltså integreras i den nya s k landsbygdsförordning som skall träda i kraft år 2000 och som skall inkludera program för bl a miljöåtgärder i lantbruket, landsbygdsutveckling och stöd till mindre gynnade områden. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns delar inom hästnäringen som är i farozonen och som det av flera speciella skäl finns anledning att stödja från samhällets sidan inom ramen för de riktlinjer som nu gäller för EU:s jordbrukspolitik. Det är fråga om fyra raser av inhemskt ursprung, nämligen den nordsvenska hästen, kallblods- travaren som har sitt ursprung i den nordsvenska hästen, den svenska ardennern och gotlandsrusset.
Gemensamt för angivna raser är att respektive ras är liten och minskande, är en del av vårt kulturarv och bör därför behandlas på ett likartat sätt med andra motsvarande raser inom EU.
Antalet ston i avel är för den nordsvenska hästen ca 600, för kallblods- travaren ca 800, för den svenska ardennern ca 500 och för gotlandsrusset ca 600. Minskningen för särskilt den nordsvenska hästen och den svenska ardennern är dramatisk med en nedgång på 50 % under några år. Motsvarande minskning för gotlandsrusset är 20 % medan antalet ston i avel för den kallblodiga travaren är i stort oförändrat under 1990-talet.
Avelsarbetet för angivna raser har under 1990-talet präglats av stor målmedvetenhet att få fram hållbara och sunda hästar ur en minskande stam. Situationen är nu alarmerande och det finns därför starka motiv att från statens sida medverka till att ändra på utvecklingen. Till bilden hör också att dessa raser är en del av vår biologiska mångfald och vår kultur. Från nationell synvinkel finns det därför anledning att medverka till att värden av stor betydelse för vårt kulturarv inte går förlorade.
Ett system som främjar utvecklingen för nämnda hästraser bör därför utvecklas. Argumentet att kostnaderna för att administrera ett system för främjande av här nämnda hästraser är betydande i förhållande till utbetalat stöd skall naturligtvis tas på allvar. På hästområdet finns dock tillgång till en mycket god statistik över antalet hästar och deras ägare för här angivna raser, varför det bör finnas goda möjligheter i samverkan med berörda organisationer att finna ett enkelt system för att stödja och utveckla de fyra raser som är aktuella för ett nationellt stöd inom ramen för EU:s jordbrukspolitik. Vi föreslår att medel anvisas ur anslaget för miljöpro- grammet inom jordbruket. Detta bör ges regeringen till känna.
Den inhemska fullblodsaveln och dess organisationer, samt ATG har vidtagit åtgärder för att stödja och utveckla fullblodsaveln och den varmblodiga travaren. För några år sedan infördes speciella premier i löpningarna för svenskfödda hästar. Dessa premier och andra åtgärder har haft en positiv inverkan på den svenska fullblodsaveln. Liknande premier finns också för den svenskuppfödda travhästen, bl a för att det anses ingå i det nationella kulturarvet.
Även övrig svensk hästavel, däribland bl a svensk halvblodsavel och de s k arbetshästarna, är en del av det svenska kulturarvet. För att stötta hästaveln för framtiden, bör uppfödarpremier införas för all seriös hästavel. Inkomst- möjligheterna är små när det gäller hästavel samtidigt som samhällsnyttan är stor. Det skulle gynna och främja den svenska aveln, sysselsättningen, det öppna landskapet o s v om det införs speciella uppfödarpremier till den svenska hästaveln. Vi föreslår att ett program utarbetas som innebär att uppfödarpremier införs till gagn för svensk hästavel. Programmet bör förslagsvis inarbetas inom den s k landsbygdsförordningen och medel anvisas ur denna förordnings miljöprogramdel. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig utredning med uppgift att föreslå en sammanhållen svensk politik för utvecklingen av hästnäringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om integrering av hästen i den nya s.k landsbygds- förordning som skall träda i kraft år 2000,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett system som främjar utvecklingen för den nordsvenska hästen, den kallblodiga travaren, den svenska ardennern och gotlandsrusset,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av uppfödarpremier.
Stockholm den 2 oktober 1999
Eskil Erlandsson (c)
Sven Bergström (c)
Birgitta Carlsson (c)
Viviann Gerdin (c)
Åke Sandström (c)