Sanering och efterbehandling av förorenade områden
Det finns många miljöskadade områden i Sverige, där gifter
läcker till naturen, ca 2 000 platser enligt Naturvårdsverket,
men antalet kan vara
7 000, eftersom ingen komplett utredning finns. Det finns
kvicksilver och andra tungmetaller, kreosot och stabila
organiska kemikalier som läcker eller kommer att läcka ut
och påverka det levande och även oss själva om inget görs.
Anslagen ökar
Sedan samarbetet mellan regeringen, Miljöpartiet och
Vänsterpartiet har det dock skett en del. För oss i
Miljöpartiet har detta varit en viktig och prioriterad fråga.
Det handlar om att börja betala av den miljöskuld, som
byggts upp under detta århundrade i en allt snabbare takt.
Från att ha varit 0 år 1998 ökas anslaget till 40 mkr år 1999,
65 mkr år 2000, 150 mkr år 2001 och 300 mkr år 2002.
Anslaget återfinns under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård och heter A 4 Sanering och återställning av
miljöskadade områden. Dessutom finns möjligheter att söka
medel för sanering ur anslag E 1 Stöd till lokala
investeringsprogram, LIP, inom utgiftsområde 18.
Naturvårdsverkets rapport
4454
Under mandatperioden 1988-1991 anslogs 50 miljoner
kronor, vilka beräknades räcka till fem objekt. De räckte till
två, däribland Järnsjön i Emåns vattensystem, där en
sanering av PCB genomfördes. Det visade sig att de fem
planerade saneringarna var betydligt dyrare än man förutsett.
Enbart objektet Turingeån och sjön Turingen, som innehåller
kvicksilver och där saneringen nu slutförs, har kostat 50 mkr.
Det var ett av de objekt som fanns med bland de fem, som
diskuterades 1993.
Ett anslag på 75 mkr för sysselsättningsskapande åtgärder inom efter-
behandlings-området ledde 1995 till att ett tiotal objekt till kunde saneras. Då
fanns ansökningar att sanera 97 objekt till en kostnad av 267 mkr.
1995 kom Naturvårdsverkets rapport 4454 Handlingsprogram för efter-
behandling. Rapporten ville man se som en avspark för framtiden. Här
föreslås hur organisationen och ansvarsfördelningen mellan Naturvårds-
verket, länsstyrelser och kommuner kan se ut. Man klassar också in objekten
i 4 riskklasser. I riskklass 1 hamnar de 200 mest angelägna, de som man
anser ska ges högsta prioritet för efterbehandling och sanering. I riskklass 2
kom ca 1 000 objekt.
Om ambitionen är att åtgärda ca hälften av riskklass 1-objekten under en
5-årsperiod, vilket föreslås i utredningen, räknar man med en kostnad på ca
4,5 miljarder kronor. Eftersom PPP, Polluters Pay Principle, gäller torde en
del av detta kunna bekostas av förorenaren, men många av dessa "synder" är
gamla och ingen ansvarig finns kvar. Den statliga kostnaden beräknas i
utredningen till ca 2,5 miljarder kronor.
Andra länder sanerar, men i
Sverige har det lossnat först
nu
Medan Sverige endast har efterbehandlat en handfull objekt
händer det saker i Nederländerna och Danmark. I rapporten
redovisas att Nederländerna undersökt 1 200 och åtgärdat
200 objekt. Danmark har efterbehandlat 600 objekt. I båda
fallen räknat mellan åren 1985 och 1995. I Nederländerna
arbetar ca 300 handläggare på olika myndigheter med detta
och i Danmark 150. Sverige hade då 5 handläggare på
Naturvårdsverket 1995. Därefter krympte resurserna och då
Miljöpartiet kom in i samarbetet efter valet 1998 fanns bara
en handläggare kvar. Medelstilldelningen var ju 0 kr för år
1998.
Efter påtryckningar från Miljöpartiet öppnades dock LIP för sanerings-
objekt för ansökan budgetåret 1998. 92,9 mkr har använts till detta, men de
objekt som åtgärdats följer på intet sätt den prioritering som finns i rapporten
från Naturvårdsverket. Naturvårdsverket har heller inte haft någon möjlighet
att styra. Många av de mest angelägna objekten behöver undersökas
ytterligare innan efterbehandling kan ske. Medel för sådana undersökningar
har inte kunnat sökas över LIP. Det har inneburit att det angelägna arbete
som Naturvårdsverket och länsstyrelserna, i samarbetet med kommuner
naturligtvis, har bedrivit under många år inte kunnat fullföljas.
De objekt där man har startat saneringen, t.ex. Turingeån och sjön
Turingen i Nykvarns kommun, förorenade av kvicksilver, fick i och med LIP
en möjlighet att slutföras. När investeringsanslaget för Investeringar för
ekologisk hållbar samhällsutveckling öppnade 1997 för sanering av
förorenade områden var detta ett av projekten som erhöll medel.
Att återskapa tappad
kompetens
Att anslaget A 4 trappas upp över åren beror på att vi är
medvetna om att kompetensen måste återskapas på
Naturvårdsverket och länsstyrelserna och det tar tid. Från
den handläggaren som finns kvar har det framförts kritik att
anslagen är väl små. I rapport 4454 framförs att anslagen bör
vara på ca 500 mkr årligen.
I och med miljöbalken klargörs ansvarsförhållandena och vem som ska
betala för efterbehandling av förorenade områden. PPP - Polluters Pay
Principle - måste ju gälla även för detta. Vi förutsätter att balken kommer att
göra det betydligt lättare att utkräva ett ekonomiskt ansvar i framtiden och
även för objekt där verksamhet bedrivs efter 1968. Därmed torde anslaget i
alla fall vara en god start på den sanering som måste till av såväl miljöskäl
som att det är moraliskt och oetiskt oförsvarbart att denna generation lämnar
gifterna till framtida generationer. I regeringens proposition 1997/98:145 Vår
miljö anförs att mark- och vattenområden ska vara fria från gifter, skadliga
ämnen och andra föroreningar. Målsättningen är att allt ska vara åtgärdat till
år 2020.
Ekologisk hållbarhet kräver
rening
En förutsättning för att vara på väg mot ett ekologiskt
hållbart samhälle måste vara att eliminera de "miljöbomber"
som i dag läcker gifter. Det kanske inte är så glamouröst att
städa, men Miljöpartiet anser att viljan till ekologisk
hållbarhet måste manifesteras i satsningar för att åtgärda de
miljöskadade områdena. Antingen tar denna generation hand
om försyndelserna eller så överlåter vi det till kommande
generationer. Då riskerar dessutom många av de gifter, som
borde tas om hand, att spridas och ta sig in i näringskedjorna
och situationen kan förvärras och saneringen fördyras. I
många fall handlar det om grundämnen - tungmetaller t.ex. -
som inte försvinner eller bryts ner, utan vandrar vidare i allt
levande. Vill det sig illa anrikas de i det som finns överst i
näringspyramiderna. Det kan vara i sälar, örnar eller i oss
själva. Allt levande förgiftas.
Vad kan det kosta?
En beräknad kostnad för att klara av saneringarna av
"miljöbomberna" är minst 20 miljarder kronor. Om siffran
visar sig riktig och ambitionen är att få allt åtgärdat till år
2020 behöver inte bara det statliga anslaget förstärkas rejält
framöver, det är också angeläget att få igång saneringar där
förorenaren skall betala. Det kan gälla industritomter, sjöar
och vattendrag med fibrer och förgiftade sediment, soptippar
m m. I Naturvårdsverkets lista över de prioriterade 200
objekten finns de flesta verksamheter i det moderna
samhället representerade.
Vi i Miljöpartiet de gröna anser att det nya anslaget A 4 Sanering och
återställning av förorenade områden visar att medvetenheten om problemen
och viljan att åtgärda dem finns hos den majoritet som samarbetar om
budgeten. Uppföljningen av vad som sker måste dock ske fortlöpande för att
utröna när anslaget behöver förstärkas. Det handlar naturligtvis om vilka
objekt som kan åtgärdas, vilka åtgärder som behöver vidtas och kostnader för
dem och hur nära i tiden efterbehandlingen kan komma igång.
Naturvårdsverkets uppgift blir mycket viktig i den processen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppföljning av anslag A 4 under utgiftsområde
20,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målet att klara sanering och efterbehandling av
förorenade områden till år 2020 med beaktande av de behov av
resurser detta förutsätter.